En av många omtalade böcker detta år är Carsten Jensens roman Vi, de drunknade. Jag snubblade över den i pocket och har ägnat juldagarna åt att läsa de 700 sidorna. Boken är hyllad för sin berättarkonst och jag instämmer mer än gärna i det. Handlingen i boken skulle kunna ha hämtat inspiration från flera olika källor. Hos mig går tankarna till äventyrsboken (såsom ex. Robinson Crusoe) och Mörkrets hjärta av J. Conrad. Filmer som flimrar förbi i mitt minne är Andersonskans Kalle och Onedinlinjen. Det är härligt och jag tycker verkligen att författaren lyckats berätta den del av danska Marstals historia som spänner från 1848 till 1945 på ett sätt som väcker läsarens intresse och håller det kvar hela vägen.
Nej föresten - jag måste komma med en liten invändning mot det senare: Jag tycker att boken tappar fart i mitten, i den del av berättelsen där en av bokens huvudpersoner, Albert, slutat segla och gått i land för gott. Kanske blir denna "tappade fart" en symbol för livet på land i kontrast till det dramatiska livet på ett stort segelfartyg till sjöss. Jag vet inte. Bäst är författaren definitivt när han skildrar livet på havet samt det hårda liv det innebär att vara barn -att vara en person som ska fostras med hugg och slag för att kunna bli en fullvärdig vuxen som lärt sig veta hut. Det är riktigt otäcka scener som målas upp men också några riktigt roliga. Roliga är de säkert för att barnen lyckas utverka hämnd på vuxenvärlden.
Berättelsen tar dig med på ett stycke dansk historia, från det att Danmark förlorar en del av Sydjylland till nuvarande Tyskland över första världskriget och fram till slutet av det andra. Det är mycket sjötermer och således mycket att ta reda på för en oinsatt landkrabba. Men det går alldeles utmärkt att läsa den oavsett sjövana!
måndag 29 december 2008
lördag 20 december 2008
Och vet inte vart
Jag hade problem med att komma ihåg titeln på boken jag fick i julklapp i "kollegiebokcirkeln"- Och vet inte vart. Fyra korta, vanliga ord som inte gav något stöd för minnet. Undrar varför författaren Astrid Flemberg-Alcalá valt justen sådan titel. Tänk om boken beroende på namnet inte lyckas slå sig fram i "litteraturbruset". Det vore väldigt synd!
Anna och Sal möts och förälskar sig. Sal (Salvador) är chilenaren som kommit till Sverige som politisk flykting under 70-talet efter att Allende mördats. Som så många andra unga par längtar Sal och Anna efter barn. När Anna får beskedet att hon aldrig kommer att kunna bli gravid, bestämmer de sig för att adoptera två barn. Under en semesterresa på Österlen får de det telefonsamtal från adoptionsbyrån, som för alltid kommer att förändra deras liv. På ett barnhem i Colombia väntar två moderlösa pojkar, fadern eller fäderna vet ingen något om. Under två veckor i landet lär Anna och Sal försiktigt känna sina barn, José och Abél, som dom tror är ungefär fyra och sex år gamla. Redan under denna första tid förstår föräldrarna att det inte står rätt till med José. Han faller i koma när han sover, går inte att väcka om man inte tar till ganska "brutala" metoder.
Familjen kommer hem till Sverige och Stockholm där alla nu ska finna sina platser i det vanliga livet. Det är svårt! Framför allt är det svårt för Anna. José har ständiga utbrott och vänder all sin ilska mot mamma. Såväl förskoletiden som skolåren innehåller ständiga kontakter med lärare, rektorer, familjeenhet, barnspsyk och läkare. José utreds och får till sist genomgå en hjärnröntgen. En l i t e n fläck i hjärnan syns på röntgenbilden. Det kan vara svaret på pojkens avvikande beteende, men ingen kan säga säkert. Svaret är inte något som hjälper vare sig José, eller Johan som han själv vill kalla sig, eller Anna och Sal. Abél är Josés motsats - gör inget väsen av sig, vill vara alla till lags. För honom fungerar förskola och skola tills tonårstiden bryter in.
Anna lider av sin oförmåga att verkligen älska barnen lika naturligt som hennes Sal gör. Hon älskar dom, men hon känner sig ofullständig i sin relation till José - hon orkar inte med hans utbrott och hans hat. Svartsjukan gentemot Sal finns också där. Sal blir verkligen pappa såsom Anna aldrig lyckas känna sig som mamma. Men känslan av otillräcklighet finns mest i henne själv och Sal gör vad han kan för att stötta henne. Drömmen om den "normalt fungerande" familjen förblir för Anna just bara en dröm.
I Och vet inte vart får vi följa familjen under ungefär femton år. Vi gör nedslag i några olika perioder i barnens uppväxt. Berättelsen har en distans till personerna, den är aldrig närgången. Ändå känner man som läsare hur otroligt ont det gör i alla. Livet tar en helt annan vändning än vad föräldrarna och barnen tänkt och hoppats, och mitt i all sorg men också glädje ska Sal och Annas relation överleva. Och vet inte vart är en stark skildring, verkligen läsvärd!
Anna och Sal möts och förälskar sig. Sal (Salvador) är chilenaren som kommit till Sverige som politisk flykting under 70-talet efter att Allende mördats. Som så många andra unga par längtar Sal och Anna efter barn. När Anna får beskedet att hon aldrig kommer att kunna bli gravid, bestämmer de sig för att adoptera två barn. Under en semesterresa på Österlen får de det telefonsamtal från adoptionsbyrån, som för alltid kommer att förändra deras liv. På ett barnhem i Colombia väntar två moderlösa pojkar, fadern eller fäderna vet ingen något om. Under två veckor i landet lär Anna och Sal försiktigt känna sina barn, José och Abél, som dom tror är ungefär fyra och sex år gamla. Redan under denna första tid förstår föräldrarna att det inte står rätt till med José. Han faller i koma när han sover, går inte att väcka om man inte tar till ganska "brutala" metoder.
Familjen kommer hem till Sverige och Stockholm där alla nu ska finna sina platser i det vanliga livet. Det är svårt! Framför allt är det svårt för Anna. José har ständiga utbrott och vänder all sin ilska mot mamma. Såväl förskoletiden som skolåren innehåller ständiga kontakter med lärare, rektorer, familjeenhet, barnspsyk och läkare. José utreds och får till sist genomgå en hjärnröntgen. En l i t e n fläck i hjärnan syns på röntgenbilden. Det kan vara svaret på pojkens avvikande beteende, men ingen kan säga säkert. Svaret är inte något som hjälper vare sig José, eller Johan som han själv vill kalla sig, eller Anna och Sal. Abél är Josés motsats - gör inget väsen av sig, vill vara alla till lags. För honom fungerar förskola och skola tills tonårstiden bryter in.
Anna lider av sin oförmåga att verkligen älska barnen lika naturligt som hennes Sal gör. Hon älskar dom, men hon känner sig ofullständig i sin relation till José - hon orkar inte med hans utbrott och hans hat. Svartsjukan gentemot Sal finns också där. Sal blir verkligen pappa såsom Anna aldrig lyckas känna sig som mamma. Men känslan av otillräcklighet finns mest i henne själv och Sal gör vad han kan för att stötta henne. Drömmen om den "normalt fungerande" familjen förblir för Anna just bara en dröm.
I Och vet inte vart får vi följa familjen under ungefär femton år. Vi gör nedslag i några olika perioder i barnens uppväxt. Berättelsen har en distans till personerna, den är aldrig närgången. Ändå känner man som läsare hur otroligt ont det gör i alla. Livet tar en helt annan vändning än vad föräldrarna och barnen tänkt och hoppats, och mitt i all sorg men också glädje ska Sal och Annas relation överleva. Och vet inte vart är en stark skildring, verkligen läsvärd!
söndag 14 december 2008
Hon älskade
Jag har precis avslutat Helena Henschens bok om sin farmor Signe Thiel, Hon älskade. Boken är en roman som bygger på de anteckningar och dagböcker författaren funnit många år efter farmoderns död och som hon nu valt att väva en tidsnära berättelse och skildring av farmoderns liv av. Signes liv är längtan, övergivenhet, förälskelse, brinnande passion och djup kärlek. Men även ett intensivt och viktigt samhällsengagemang för kvinnors rättigheter och alla människors rätt till frihet.
Senare hälften av boken utspelar sig bland annat i Tyskland under 20- och 30-talet med Hitlers krisgsmobilisering i allra högsta grad påtaglig. I denna del av boken försvinner Signe lite i bakgrunden för sonen och de vänner som direkt levde under nazismens hot. Jag tycker boken tappar lite därav, samtidigt skildras de händelser och det lidande som kriget medför väldigt starkt.
Signe Thiel var en modig och radikal kvinna inte minst vad gäller den fria kärleken. Om den sedan var så fri tål väl att diskuteras och hon var väl medveten om de sår hon tillfogade den gifta kvinna, som också var hennes väninna, och som hela livet förblev gift med Oskar Vogt. Oskar som älskade dem båda och var den som satte spelreglerna.
Boken är ett läsvärt tidsdokument skrivet på en vacker prosa. För alla gifta kommer här några kloka rader: Liksom allt är rörelse, är också äktenskapet rörelse. Du kan aldrig säga: Så här är mitt äktenskap, utan bara, så här är det denna dag, denna timme. Hur det är i morgon vet du inte. Att det då är mer eller mindre förändrat torde emellertid vara säkert (Hon älskade, s.64).
Senare hälften av boken utspelar sig bland annat i Tyskland under 20- och 30-talet med Hitlers krisgsmobilisering i allra högsta grad påtaglig. I denna del av boken försvinner Signe lite i bakgrunden för sonen och de vänner som direkt levde under nazismens hot. Jag tycker boken tappar lite därav, samtidigt skildras de händelser och det lidande som kriget medför väldigt starkt.
Signe Thiel var en modig och radikal kvinna inte minst vad gäller den fria kärleken. Om den sedan var så fri tål väl att diskuteras och hon var väl medveten om de sår hon tillfogade den gifta kvinna, som också var hennes väninna, och som hela livet förblev gift med Oskar Vogt. Oskar som älskade dem båda och var den som satte spelreglerna.
Boken är ett läsvärt tidsdokument skrivet på en vacker prosa. För alla gifta kommer här några kloka rader: Liksom allt är rörelse, är också äktenskapet rörelse. Du kan aldrig säga: Så här är mitt äktenskap, utan bara, så här är det denna dag, denna timme. Hur det är i morgon vet du inte. Att det då är mer eller mindre förändrat torde emellertid vara säkert (Hon älskade, s.64).
Da Vinci-koden läst
Da Vinci-koden, som att se en James Bond-film ungefär = roande för stunden. Jo, jag har tyckt att det var kul att läsa boken, faktiskt (det trodde jag aldrig). Att den dessutom tar sin avstamp i Louvren (som jag besökte för första gången i mitt liv i oktober och blev helt betagen av) gjorde ju inte saken sämre. Om jag har någon behållning av boken är det väl den nyfikenhet den skapar. För att inte gå på allt, letade jag fram uppgifter om en del falsarier som lär finnas i boken, från nätet redan innan jag började läsa. Inför bokcirkeln på fredag har jag en hel del innehåll till att kolla upp. Det är inte så lite lurigt att läsa en roman som utger sig för att bygga på fakta vilket den till stor del också gör, men där författaren samtidigt tar sig rätten i egenskap av att boken är just en roman, att fantisera fritt där det kan ge handlingen lite extra krydda. Har läst en del inslag om boken där oroliga röster undrar vad som ska hända med vår kunskap om kristendomen om den förvrängs och förpackas på detta lustfyllda sätt. En av de oroliga rösterna hade läst just det ex jag lånat. Kommentarer i kanten visar att den tidigare läsaren måste vara någon som kan sin bibel.
Tar jag med mig något? Skruvad historia men aldrig förutsägbar - oväntad ända in i slutet - det gillar jag ! Dessutom gillar jag Langdons förklaring till Neveu av vad religion egentligen är - samma förklaring som jag hörde Hellsing säga för ett tag sedan när han fick frågan om har tror på Gud. Han svarade då mycket underfundigt: "Jag tror människan hade haft svårt att klara sig om hon inte hade uppfunnit honom" :)
Tar jag med mig något? Skruvad historia men aldrig förutsägbar - oväntad ända in i slutet - det gillar jag ! Dessutom gillar jag Langdons förklaring till Neveu av vad religion egentligen är - samma förklaring som jag hörde Hellsing säga för ett tag sedan när han fick frågan om har tror på Gud. Han svarade då mycket underfundigt: "Jag tror människan hade haft svårt att klara sig om hon inte hade uppfunnit honom" :)
söndag 23 november 2008
Afrikanen - porträtt av en far
Lördagen 22 november skriver Nina Björk i DN-s bokkrönika: "...Jag stod inte ut med samtiden och jag var samtiden, och min dator och min mobil och min läsning och min kunskap och min kropp var samtiden. Då läste jag Per-Olov Enquists "Ett annat liv" . Den är ju ny och något ska man läsa och jag ville inget speciellt mer med den än att jag brukar gilla hans böcker. Men kära, underbara P O Enquist! Du räddade mig. För där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen..."
Vídare: "...och då tänker jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."
Tack Nina Björk säger jag! FÖr mig är det detta som särskiljer litteratur från böcker - dvs en bok är inte nödvändigtvis litteratur i estetisk bemärkelse. Ibland är det OK att läsa en bok utan estetiska kvaliteter - innehållet kan vara så viktigt att man får ha överseende med den konstnärliga kvaliteten. Men det är sällan innehållet är så viktigt att man orkar ha överseende. Bokfloran är så övergödslad med litteratur som inte sjunger. Därför blir jag glad när jag får en litterär bok i min hand, framför allt när det på nattduksbordet ligger två böcker som "måste" läsas (i jobbet) men som inte sjunger, inte har någon rytm och som antingen inte gör världen synlig och konkret eller vars innehåll är synnerligen trist förpackat, men mer därom om några veckor.
Det blev en lång inledning men den förklarar upplevelsen av den bok jag läset i helgen -Afrikanen - porträtt av en far av J.M.G. Le Clézio - årets nobelpristagare i litteratur. Det är en tunn bok - endast nittio sidor text med några svartvita fotografier insprängda. Boken är lätt att läsa och vackert skriven. Texten är en vuxen sons berättelse och försök till förståelse av sin fars livsöde - det öde som format inte bara fadern utan hela familjen.
Fadern är född och uppvuxen på Mauritius. Som ung utbildar sig fadern till läkare i England. Inför första tjänsten kräver sjukhuschefen hans visitkort, som inte finns och som dessutom för fadern symboliserar vit överklass och kolonialvälde - något han inte vill vara en del av. Så istället för att stanna i England och tjänstgöra går fadern ombord på en lastbåt med destination Brittiska Guyana. Där tjänstgör han som läkare längs floderna. Efter två år åker fadern vidare till Västafrika och kommer att tjänstgöra i ett vidsträckt bushområde som sträcker sig genom delar av Kamerun och Nigeria. Med till Afrika följer hans fru, och de första åren är en lycklig och tillfredsställande tid för dem båda. Inför ett av barnens födelse åker frun tillbaka till Frankrike. 2-a världskriget bryter ut och familjen återförenas först nio år senare. Då är fadern en man präglad av hårt arbete och ensamhet. Det val fadern gjort av äventyrslusta och revolt mot det engelska medelmåttiga samhället har han fått betala för - vägen har lett honom till en annan värld och ett annat liv. Detta liv har förvandlat fadern till en främling både geografiskt genom att inte höra hemma någonstans och inför sin familj där Le Clézio alltid kommer att sakna en far att ty sig till ..."jag erkände honom inte, jag föstod honom inte..." Men även om saknaden av fadern finns där, finns även minnena av Afrika - ett Afrika som för Le Clezio under barn- och ungdomstiden inneburit framför allt en sak - frihet.
Omöjligt att göra denna bok rättvisa - läs den, både för dess skildring, som gör världen just "synlig och konkret", och för textens vackra, sjungande språk.
Vídare: "...och då tänker jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."
Tack Nina Björk säger jag! FÖr mig är det detta som särskiljer litteratur från böcker - dvs en bok är inte nödvändigtvis litteratur i estetisk bemärkelse. Ibland är det OK att läsa en bok utan estetiska kvaliteter - innehållet kan vara så viktigt att man får ha överseende med den konstnärliga kvaliteten. Men det är sällan innehållet är så viktigt att man orkar ha överseende. Bokfloran är så övergödslad med litteratur som inte sjunger. Därför blir jag glad när jag får en litterär bok i min hand, framför allt när det på nattduksbordet ligger två böcker som "måste" läsas (i jobbet) men som inte sjunger, inte har någon rytm och som antingen inte gör världen synlig och konkret eller vars innehåll är synnerligen trist förpackat, men mer därom om några veckor.
Det blev en lång inledning men den förklarar upplevelsen av den bok jag läset i helgen -Afrikanen - porträtt av en far av J.M.G. Le Clézio - årets nobelpristagare i litteratur. Det är en tunn bok - endast nittio sidor text med några svartvita fotografier insprängda. Boken är lätt att läsa och vackert skriven. Texten är en vuxen sons berättelse och försök till förståelse av sin fars livsöde - det öde som format inte bara fadern utan hela familjen.
Fadern är född och uppvuxen på Mauritius. Som ung utbildar sig fadern till läkare i England. Inför första tjänsten kräver sjukhuschefen hans visitkort, som inte finns och som dessutom för fadern symboliserar vit överklass och kolonialvälde - något han inte vill vara en del av. Så istället för att stanna i England och tjänstgöra går fadern ombord på en lastbåt med destination Brittiska Guyana. Där tjänstgör han som läkare längs floderna. Efter två år åker fadern vidare till Västafrika och kommer att tjänstgöra i ett vidsträckt bushområde som sträcker sig genom delar av Kamerun och Nigeria. Med till Afrika följer hans fru, och de första åren är en lycklig och tillfredsställande tid för dem båda. Inför ett av barnens födelse åker frun tillbaka till Frankrike. 2-a världskriget bryter ut och familjen återförenas först nio år senare. Då är fadern en man präglad av hårt arbete och ensamhet. Det val fadern gjort av äventyrslusta och revolt mot det engelska medelmåttiga samhället har han fått betala för - vägen har lett honom till en annan värld och ett annat liv. Detta liv har förvandlat fadern till en främling både geografiskt genom att inte höra hemma någonstans och inför sin familj där Le Clézio alltid kommer att sakna en far att ty sig till ..."jag erkände honom inte, jag föstod honom inte..." Men även om saknaden av fadern finns där, finns även minnena av Afrika - ett Afrika som för Le Clezio under barn- och ungdomstiden inneburit framför allt en sak - frihet.
Omöjligt att göra denna bok rättvisa - läs den, både för dess skildring, som gör världen just "synlig och konkret", och för textens vackra, sjungande språk.
torsdag 6 november 2008
Anton, jag gillar dig
Förra året blev Peter Pohl censurerad från Bokjuryns 100-lista. Hans ungdomsroman Nu heter jag Nirak var först framröstad som en av det årets 25 bästa ungdomsböcker, men vissa jurymedlemmar ansåg den vulgär och inte lämplig som ungdomsbok, så boken ströks från listan. I höst är Peter Pohl aktuell med en ny bok, denna gång för "slukaråldern" - Anton, jag gilla dig. Denna bok finns inte heller med bland Bokjuryns över 100 bästa böcker 2008. Nu handlar det inte om att den är vulgär eller grov, för det är den inte. Den platsar helt enkelt inte, menar jag, som precis har läst boken. Den är helt OK ända fram till de sista sidorna men där välter den totalt!
Jojje går i samma klass som Anton - i fyran. Anton är en fantastisk vän, schysst mot alla och förhäver sig aldrig. En kille som lyckas göra det mesta bra. Jojje är väldigt imponerad av honom och när Jojje en dag får Antons uppmärksamhet blir glädjen stor. Anton tränar fotboll och tycker att Jojje ska börja. Så blir det och det går väl ganska bra. Jojjes pappa är en sådan där förälder som alltid ställer upp, så när träningen är slut, väntar han där med bilen. De första gångerna tackar Anton nej till skjuts - hans egen pappa är på ingång. Ganska snart står det dock klart för Jojjes pappa att ingen Anton blir hämtad. Självklart ställer Jojjes pappa upp och skjutsar hem Anton som också börjar vara allt oftare hemma hos Jojje, till Jojjes stora glädje. Men det är något med Anton som inte stämmer - han har alltid nya mobiltelefoner, och när Jojje får en dyr stjärnkikare i julklapp av Anton , säger Jojjes pappa stopp, men överlåter åt Jojje att reda ut det hela, vilket Jojje gör rätt bra.
Anton är en sådan person som lyckas med det mesta han företar sig - han kan dessutom trolla och DET gör han suveränt. Men det finns givetvis en mörk sida i handlingen och en dag kommer Anton inte till fotbollsträningen. När han inte synts till i klassen på flera dagar, går Jojje hem till Anton, som öppnar med blåslaget ansikte. Efter att ha varit inne i Antons lägenhet bara en kort stund, fattar Jojje att där alls inte bor någon mamma som har massor av kreditkort genom jobbet och ingen pappa heller som kan skjutsa. Där bor en handikappad man i rullstol, som inte tar sig utanför lägenheten. Det går ytteligare en tid, Jojje blir sjuk, och när Jojje kommer tillbaka till skolan, finns Anton inte där - han har flyttat. I desperation går Jojje till Antons lägenhet igen. Farbrorn öppnar och Jojje får höra en historia som ingen vill höra!
Så här långt är boken helt OK - riktigt bra faktiskt, men sedan tappar den. Kanske vill Pohl visa på vuxenvärdens ständiga svek, men jag uppfattar det mest som att han inte riktigt kan få slut på handlingen på ett bra sätt: Efter att Jojje fått höra farbroderns historia om Antons trasiga liv, får Jojje rådet att glömma Anton - det blir bäst så. Att Antons farbror säger så, kan jag acceptera, men när Jojjes pappa säger samma sak - då stämmer det inte. Pappan har varit den som hela tiden tagit hand om och stöttat både Anton och Jojje, fast han haft rätt klart för sig att Anton är en unge på glid. SÅ skulle en pappa, som i övrigt gjort så mycket, inte säga. En pappa som Jojjes skulle veta att det inte lindrar Jojjes sorg och när han säger så förnekar pappan allt gott i Anton. När det i de sista raderna dessutom kommer ytterligare en tvär vändning- då har boken gjort sitt för mig, så något boktips för barn kan jag inte skriva, det skulle bli väldigt oärligt. MEN jag skulle gärna diskutera boken med någon som läst den. Hör av dig!
Jojje går i samma klass som Anton - i fyran. Anton är en fantastisk vän, schysst mot alla och förhäver sig aldrig. En kille som lyckas göra det mesta bra. Jojje är väldigt imponerad av honom och när Jojje en dag får Antons uppmärksamhet blir glädjen stor. Anton tränar fotboll och tycker att Jojje ska börja. Så blir det och det går väl ganska bra. Jojjes pappa är en sådan där förälder som alltid ställer upp, så när träningen är slut, väntar han där med bilen. De första gångerna tackar Anton nej till skjuts - hans egen pappa är på ingång. Ganska snart står det dock klart för Jojjes pappa att ingen Anton blir hämtad. Självklart ställer Jojjes pappa upp och skjutsar hem Anton som också börjar vara allt oftare hemma hos Jojje, till Jojjes stora glädje. Men det är något med Anton som inte stämmer - han har alltid nya mobiltelefoner, och när Jojje får en dyr stjärnkikare i julklapp av Anton , säger Jojjes pappa stopp, men överlåter åt Jojje att reda ut det hela, vilket Jojje gör rätt bra.
Anton är en sådan person som lyckas med det mesta han företar sig - han kan dessutom trolla och DET gör han suveränt. Men det finns givetvis en mörk sida i handlingen och en dag kommer Anton inte till fotbollsträningen. När han inte synts till i klassen på flera dagar, går Jojje hem till Anton, som öppnar med blåslaget ansikte. Efter att ha varit inne i Antons lägenhet bara en kort stund, fattar Jojje att där alls inte bor någon mamma som har massor av kreditkort genom jobbet och ingen pappa heller som kan skjutsa. Där bor en handikappad man i rullstol, som inte tar sig utanför lägenheten. Det går ytteligare en tid, Jojje blir sjuk, och när Jojje kommer tillbaka till skolan, finns Anton inte där - han har flyttat. I desperation går Jojje till Antons lägenhet igen. Farbrorn öppnar och Jojje får höra en historia som ingen vill höra!
Så här långt är boken helt OK - riktigt bra faktiskt, men sedan tappar den. Kanske vill Pohl visa på vuxenvärdens ständiga svek, men jag uppfattar det mest som att han inte riktigt kan få slut på handlingen på ett bra sätt: Efter att Jojje fått höra farbroderns historia om Antons trasiga liv, får Jojje rådet att glömma Anton - det blir bäst så. Att Antons farbror säger så, kan jag acceptera, men när Jojjes pappa säger samma sak - då stämmer det inte. Pappan har varit den som hela tiden tagit hand om och stöttat både Anton och Jojje, fast han haft rätt klart för sig att Anton är en unge på glid. SÅ skulle en pappa, som i övrigt gjort så mycket, inte säga. En pappa som Jojjes skulle veta att det inte lindrar Jojjes sorg och när han säger så förnekar pappan allt gott i Anton. När det i de sista raderna dessutom kommer ytterligare en tvär vändning- då har boken gjort sitt för mig, så något boktips för barn kan jag inte skriva, det skulle bli väldigt oärligt. MEN jag skulle gärna diskutera boken med någon som läst den. Hör av dig!
söndag 2 november 2008
Ormens väg på Hälleberget
Min kollega och jag skulle välja en första bok till den nystartade bokcirkeln på jobbet. Vi hade (som vanligt) ont om tid och kände inte cirkelns medlemmar. Vi tänkte och tänkte, avfärdade än det ena förslaget, än det andra. Vi bestämde oss till sist för kriterierna: en tunn episk bok av en svensk författare, gärna av karaktären "skröna". Valet föll på Ormens väg på Hälleberget av Torgny Lindgren. Jag har sett den på film, aldrig läst den. Om jag hade läst den, hade jag aldrig valt den. Inte på grund av bokens innehåll utan beroende på att jag tror läsare kan uppleva ett visst motstånd mot sättet boken är skriven - på dialekt. Nåväl, det lär visa sig på fredag, då har vi vårt första boksamtal tillsammans.
Bokens handling är förlagd till 1800-talets senare hälft och platsen är Västerbottens inland. I socknen regerar köpmannen Ol Karlsa. Med svält och nöd blir krediten invånarnas räddning, men en kredit måste betalas av då och då. Kan man inte betala i penningar, får man betala med andra medel Vid 20 års ålder och redan änka med en son, Johan, tvingas Tea betala handlaren i natura - han tar ut sin rätt i fållbänken i köket. Johan, kallad Skrävlar Jani, får snart både ett och flera halvsyskon, krediten måste ju betalas av för att kunna nyttjas ånyo. När Ol Karlsa dör, ärver hans son, Karl Orsa, egendom och krediter. Avbetalningen fortgår och nya halvsyskon föds. I och med att sonen tar över kreditbetalningarna, blir släktförhållanden minst sagt intrikata.
Tea äger ett harmonium som hon trakterar skickligt både inom och utanför hemmets väggar.
Musiken blir det andningshål i tillvarons förnedring som förmår uppräthålla livsmodet i Tea och hennes allt större familj. Men när Eva - Teas dotter med Ol Karlsa - tvingas ersätta sin åldrande och oattraktiva mor, och sålunda betala av skulden i fållbänken med sin halvbror, då dör Teas livsgnista. Men Eva är som sin mor en överlevare och håller situationen ifrån sig ända fram tills hon ska föda Karl Orsas barn. Barnet är dött vid födseln och Eva förblöder. Vem ska nu batala av på krediten? Kvar i hemmet finns Skrävlar Jani och hans fru Johanna, tidigare piga hos handlaren. Nu riktar Karl Orsa sina blickar mot henne. Detta blir för mycket för Skrävlar Jani. Tillsammans med Johanna gör han upp den plan som ska göra slut på förnedringen, men även krediten...
Boken är skriven på dialekt. Norrländskan som dialekt lär vara kärv och fåordig, så är även berättelsen. Författaren utelämnar allt som inte är direkt nödvändigt för att beskriva människornas tillvaro. Med få ord och kärv dialog utkristalliseras personernas utsatthet.
Berättelsens ram är Skrävlar Janis samtal med en Gud han inte förstår: "Hade du bestämt allt detta från begynnelsen? Låg vi allihop inknutna i de levandes pung hos dig? Om så var: vem av oss kunde då hava någon skuld? Och om vi oppå det viset icke hade någon skuld. varför låg du då över oss som om vi vore skyldiga till allt?" Är man skuldfri och ren först när man mist allt?
Versraden "Ormens väg på hällebärget" är hämtad från Ordspråksboken kapitel 30, vers 18-19. Uttrycket har blivit ett svenskt talesätt om något som övergår allt förstånd. Ormen har inga ben att gå med, utan slingrar sig på ett lustigt och obegripligt sätt.
Bokens titel kan syfta på far och son handlarna - de är onaturliga och förunderliga. De är inte som människan ska vara, deras handlingar övergår allt förstånd. Titeln kan också syfta på den Gud, vars handling man inte kan förstå - hur kan Gud låta detta ske?
Bokens handling är förlagd till 1800-talets senare hälft och platsen är Västerbottens inland. I socknen regerar köpmannen Ol Karlsa. Med svält och nöd blir krediten invånarnas räddning, men en kredit måste betalas av då och då. Kan man inte betala i penningar, får man betala med andra medel Vid 20 års ålder och redan änka med en son, Johan, tvingas Tea betala handlaren i natura - han tar ut sin rätt i fållbänken i köket. Johan, kallad Skrävlar Jani, får snart både ett och flera halvsyskon, krediten måste ju betalas av för att kunna nyttjas ånyo. När Ol Karlsa dör, ärver hans son, Karl Orsa, egendom och krediter. Avbetalningen fortgår och nya halvsyskon föds. I och med att sonen tar över kreditbetalningarna, blir släktförhållanden minst sagt intrikata.
Tea äger ett harmonium som hon trakterar skickligt både inom och utanför hemmets väggar.
Musiken blir det andningshål i tillvarons förnedring som förmår uppräthålla livsmodet i Tea och hennes allt större familj. Men när Eva - Teas dotter med Ol Karlsa - tvingas ersätta sin åldrande och oattraktiva mor, och sålunda betala av skulden i fållbänken med sin halvbror, då dör Teas livsgnista. Men Eva är som sin mor en överlevare och håller situationen ifrån sig ända fram tills hon ska föda Karl Orsas barn. Barnet är dött vid födseln och Eva förblöder. Vem ska nu batala av på krediten? Kvar i hemmet finns Skrävlar Jani och hans fru Johanna, tidigare piga hos handlaren. Nu riktar Karl Orsa sina blickar mot henne. Detta blir för mycket för Skrävlar Jani. Tillsammans med Johanna gör han upp den plan som ska göra slut på förnedringen, men även krediten...
Boken är skriven på dialekt. Norrländskan som dialekt lär vara kärv och fåordig, så är även berättelsen. Författaren utelämnar allt som inte är direkt nödvändigt för att beskriva människornas tillvaro. Med få ord och kärv dialog utkristalliseras personernas utsatthet.
Berättelsens ram är Skrävlar Janis samtal med en Gud han inte förstår: "Hade du bestämt allt detta från begynnelsen? Låg vi allihop inknutna i de levandes pung hos dig? Om så var: vem av oss kunde då hava någon skuld? Och om vi oppå det viset icke hade någon skuld. varför låg du då över oss som om vi vore skyldiga till allt?" Är man skuldfri och ren först när man mist allt?
Versraden "Ormens väg på hällebärget" är hämtad från Ordspråksboken kapitel 30, vers 18-19. Uttrycket har blivit ett svenskt talesätt om något som övergår allt förstånd. Ormen har inga ben att gå med, utan slingrar sig på ett lustigt och obegripligt sätt.
Bokens titel kan syfta på far och son handlarna - de är onaturliga och förunderliga. De är inte som människan ska vara, deras handlingar övergår allt förstånd. Titeln kan också syfta på den Gud, vars handling man inte kan förstå - hur kan Gud låta detta ske?
måndag 27 oktober 2008
Sista boken från Finistère
Bodil Malmsten, vad jag har längtat efter denna din bok! För fyra år sedan läste jag, på en väninnas inrådan, Priset på vatten i Finistère och blev fullständigt betagen. Poesin, klokheten, vreden, sorgen, allt, ja, betagen i allt utom möjligen i skildringen av trädgårdsarbetet. Jag gillar, till skillnad från författaren, inte trädgårdsarbete och kan inte namnet på en enda trädgårdsväxt i princip. Fast det var inga sidor eller rader jag hoppade över, hon skriver ju så fantastiskt om denna odling och grävning. Ja, så såld på Finistères vattenpriser blev jag, att jag tog en bilsemester till Bretagne för två somrar sedan. INTE för att snoka reda på var Bodil bodde, jag vet att veta hut, men jag ville gärna se landskapet. Vacker var det - Bretagne - en del av den atlantiska heden och därför även en del av mig. Bodils första bok om Finistère är en av väldigt få, som jag verkligen vill äga, och som får mig att låta lyrisk varje gång jag kommer in på denna författare och hennes böcker. Så, när jag på hennes blogg för ganska så långe sedan såg att sista boken från Finistère skulle komma ut, blev jag orolig av två anledningar: Varför ska det vara sista boken - ska hon flytta från sin älskade plats; Hur ska hon kunna skriva ytterligare en bok i samma toppklass?
Svaren på mina frågor har jag bara delvis.
Jag vet inte om hon verkligen flyttat: "Det misstag som läsaren av boken (den första) har gjort är att tro att trädgården finns och att jaget i boken är identiskt med mig som författare[..]" Hon har egentligen inte ens bott i Finistère - Finistère som ort finns inte - det är ett departement, fast alla som läst boken vill hälsa på henne i den lilla byn Finistère. En tanke som slår mig, när jag nu läser Sista boken från Finistère är att hon skriver denna för att bli kvitt alla som söker henne i hennes pittoreska hus i den pittoreska byn vid Atlanten. Att hon helt enkelt vill få lugn och ro och skriver in sin flytt i sina läsares hjärnor.
Den andra frågan - kommer Bodil Malmsten - den författare vars språk jag finner så otroligt vackert, att kunna skriva ytterligare en lika fantastisk roman? Nej, jag tycker inte det. Sista boken... är lika vackert skriven, men innehållsmässigt går den lite på tomgång (det var ingen vacker mening...). Det är först i slutet av boken som jag blir fast, faktiskt först när sju sidor återstår. Men då framträder hon för mig som den genialiska författare jag tycker hon är. Ett fantastiskt slut, mer kan jag inte avslöja nu. För övrigt innehåller även denna bok kloka tankar om världsläget och om den stora och den lilla människans plats i alltet.
Självklart rekommenderar jag den. Kanske kommer jag även att göra som bokens huvudperson gör i slutet. Frågan är bara om jag kommer att se tillbaka på min tid i samma situation med saknad i stället för med lättnad. Vore typiskt mig - man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Läs gärna Bodils blogg
Svaren på mina frågor har jag bara delvis.
Jag vet inte om hon verkligen flyttat: "Det misstag som läsaren av boken (den första) har gjort är att tro att trädgården finns och att jaget i boken är identiskt med mig som författare[..]" Hon har egentligen inte ens bott i Finistère - Finistère som ort finns inte - det är ett departement, fast alla som läst boken vill hälsa på henne i den lilla byn Finistère. En tanke som slår mig, när jag nu läser Sista boken från Finistère är att hon skriver denna för att bli kvitt alla som söker henne i hennes pittoreska hus i den pittoreska byn vid Atlanten. Att hon helt enkelt vill få lugn och ro och skriver in sin flytt i sina läsares hjärnor.
Den andra frågan - kommer Bodil Malmsten - den författare vars språk jag finner så otroligt vackert, att kunna skriva ytterligare en lika fantastisk roman? Nej, jag tycker inte det. Sista boken... är lika vackert skriven, men innehållsmässigt går den lite på tomgång (det var ingen vacker mening...). Det är först i slutet av boken som jag blir fast, faktiskt först när sju sidor återstår. Men då framträder hon för mig som den genialiska författare jag tycker hon är. Ett fantastiskt slut, mer kan jag inte avslöja nu. För övrigt innehåller även denna bok kloka tankar om världsläget och om den stora och den lilla människans plats i alltet.
Självklart rekommenderar jag den. Kanske kommer jag även att göra som bokens huvudperson gör i slutet. Frågan är bara om jag kommer att se tillbaka på min tid i samma situation med saknad i stället för med lättnad. Vore typiskt mig - man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Läs gärna Bodils blogg
söndag 12 oktober 2008
Yacoubians hus
Bråttom, bråttom! Jag fick en bok jag reserverat med mig hem i början av veckan. Tid hade jag nu till helgen först och tid har jag tagit mig. Det har varit en härlig bok att läsa - Yacoubians hus av Alaa al-Aswany!
Handlingen utspelar sig i 90-talets Kairo, närmare bestämt i Yacoubians hus - ett stort komplex i kolonial stil efter en förebild i Quartier Latin - Paris. Vi får, likt luckorna i en adventskalender, lära känna några av husets hyresgäster, såväl de besuttna som de fattiga boende i plåtskjul på taket. Berättelsen flyter lätt och underhållande trots att den lyfter problem av dignitet - kvinnan som sexuellt objekt, homosexualitet, religiös fundamentalism som hämnd och tillflykt för de av samhället misshandlade, pengar och kontakter som enda väg att nå position i samhället.
Vi lär känna personerna lite i taget. Varje person presenteras först för sig, sedan rör sig handlingen fram och tillbaka mellan dem, med det för dem alla gemensamt att de är hyresgäster i samma hus. Ett stycke egyptisk nutidshistoria i underhållande form, dock aldrig banal.
Läs DN-s recension
Handlingen utspelar sig i 90-talets Kairo, närmare bestämt i Yacoubians hus - ett stort komplex i kolonial stil efter en förebild i Quartier Latin - Paris. Vi får, likt luckorna i en adventskalender, lära känna några av husets hyresgäster, såväl de besuttna som de fattiga boende i plåtskjul på taket. Berättelsen flyter lätt och underhållande trots att den lyfter problem av dignitet - kvinnan som sexuellt objekt, homosexualitet, religiös fundamentalism som hämnd och tillflykt för de av samhället misshandlade, pengar och kontakter som enda väg att nå position i samhället.
Vi lär känna personerna lite i taget. Varje person presenteras först för sig, sedan rör sig handlingen fram och tillbaka mellan dem, med det för dem alla gemensamt att de är hyresgäster i samma hus. Ett stycke egyptisk nutidshistoria i underhållande form, dock aldrig banal.
Läs DN-s recension
tisdag 7 oktober 2008
Min typ brorsa
Nina, 16 år, bor med sin mamma Marie i Umeå. Mamma har genom en Internet-dejt träffat Tomas och blivit förälskad "på riktigt". Tomas, som bor med sina två söner Wille och Daniel i Luleå flyttar tillsammans med dem ner till Marie och Nina. Hela "nya" familjen flyttar till en gemensam lägenhet. Efter att ha levt ensam med mamma under många år, får Nina plötsligt två bröder - helt OK tycker hon.
Men det är inte helt enkelt att plötsligt leva familjeliv med två bröder som är i samma ålder och som man faktiskt kan bli kär i. Nina blir det - inte direkt, men efter några månader förstår hon att hon faktiskt är förälskad i ett av sina nya syskon. Hur ska Nina hantera detta? Inte får man bli kär i sin "låtsasbror"? Eller får man?
Min typ brorsa av Johanna Lindbäck är en vardagsnära bok om kärlek och vänskap och om balansen däremellan.
Men det är inte helt enkelt att plötsligt leva familjeliv med två bröder som är i samma ålder och som man faktiskt kan bli kär i. Nina blir det - inte direkt, men efter några månader förstår hon att hon faktiskt är förälskad i ett av sina nya syskon. Hur ska Nina hantera detta? Inte får man bli kär i sin "låtsasbror"? Eller får man?
Min typ brorsa av Johanna Lindbäck är en vardagsnära bok om kärlek och vänskap och om balansen däremellan.
Försoning
Jobbade i lördags, trött när jag kom hem, för trött för att läsa. Hade dessutom ingen bok som lockade. Gick därför till Konsum och hyrde film. Fanns inte mycket som intresserade mig, men hittade ändå en. Det var en film baserad på en bok av Ian McEwan. Boken hade jag köpt som pocket i somras, hade också läst lite i den, men aldrig kommmit igång, så det kändes helt rätt att låna filmen. Ja - lite fuskigt kändes det ju, men fel är det ju inte... Min tidigare kollega har visat mig på författaren, som jag alltså kände till lite redan.
Upp i sängen, in med Försoning i datorn och jag var såld! Vilken otroligt bra handling! England strax före 2-a världskrigets utbrott. Klassiskt tema - ung överklasskvinna och tjänstekvinnas son blir förälskade i varandra. Den yngre, 13-åriga dottern i rika familjen, blir vittne till deras kärlek, men tolkar handlingar och ord utifrån sitt begränsade perspektiv (överklassbarn, puritanskt England, 30-tal). Hennes agerande, utifrån de slutsatser hon drar, får ödesdigra konsekvenser, som hon försöker sona resten av sitt liv.
Berättelsens handling är aldrig förutsägbar. Den väcker också många tankar om ansvar och skuld. En bra film/bok att prata om. Se den eller läsa den! Vacker musik dessutom!
Upp i sängen, in med Försoning i datorn och jag var såld! Vilken otroligt bra handling! England strax före 2-a världskrigets utbrott. Klassiskt tema - ung överklasskvinna och tjänstekvinnas son blir förälskade i varandra. Den yngre, 13-åriga dottern i rika familjen, blir vittne till deras kärlek, men tolkar handlingar och ord utifrån sitt begränsade perspektiv (överklassbarn, puritanskt England, 30-tal). Hennes agerande, utifrån de slutsatser hon drar, får ödesdigra konsekvenser, som hon försöker sona resten av sitt liv.
Berättelsens handling är aldrig förutsägbar. Den väcker också många tankar om ansvar och skuld. En bra film/bok att prata om. Se den eller läsa den! Vacker musik dessutom!
måndag 29 september 2008
Tarzans tårar och Kiffe, Kiffe i morgon
Kort kommentar om två böcker jag läst i veckan - böcker som, kom jag på, har samma grundtema - fattigdom i I-land.
Tarzans tårar är skriven av Katarina Mazetti. Boken handlar om Mariana - hur hon som (i princip) ensamstående mamma till två små barn, kämpar med att få tillvaron att gå runt ekonomiskt. Den magra lön hon drar in som halvtidsanställd bildvikarie på en gymnasieskola räcker knappt ens till hyran för lägenheten i förortens hyreshuskomplex. Hennes man - Micke - är manodepressiv och har lämnat familjen när handllingen börjar, men dyker upp igen. Mariana älskar den Micke hon en gång lärde känna, men en sådan sjukdomsbild sliter. Så - när hon en helg råkar på Janne och hamnar i en sandhög med honom återupptäcker hon sina sexuella behov. Janne, å sin sida, upptäcker ju längre in i handlingen vi kommer, att han lever ett välbärgat liv med MASSOR av pengar, men tomt och fattigt på verklighet. Janne har pengar, Mariana har inga och något finns mellan dem men går deras två världar att passa ihop? Ja - i boken fungerar det men i verkligheten?
Boken är mycket dråpligt och humoristiskt skriven, och med ingredienser som visar att författaren inte är helt obekant med dessa sätt livet kan levas på. Första gången jag läste boken tyckter jag inte om den - den satte inga spår. Varför då läsa den igen? - Jo - nu är den ett bokklubbsval och då är jag så illa tvungen:). Den ger inga djupa avtryck den här gången heller, men jag uppskattar Mazettis skildring av livets realiteter - inser att även jag faktiskt känner igen en del på ganska nära håll och det är inte kul! Den får inget högt betyg, men kanske att den ändå kan ge upphov till ett boksamtal med lite innehåll? Det visar sig!
Kiffe, Kiffe i morgon av Faïza Guène utspelar sig i en av Paris många invandrarförorter. Huvudperson är Doria, en femtonårig muslimsk tjej med föräldrar från Marocko. Pappan har lämmnat familjen och återvänt till hemlandet för att gifta om sig med en yngre kvinna som ska kunna föda honom en SON! Mamma och Doria lever ensamma i Paradiset - det missvisande namnet på förorten. Mamma är analfabet och hankar sig fram på underbetalda städjobb. Ont om pengar med andra ord, så Doria vet vad det innebär att gå klädd i beganade kläder skänkta från missionen. Men - denna tjej har livskraft och med lite tur någonstans ifrån får hon möjlighet att tjäna lite egna pengar som barnvakt hos en ensamstående mamma. Hennes egen mamma blir uppsagd, men med socialtantens hjälp får hon möjlighet att lära sig läsa och skriva franska och även möjlighet till ett annat jobb. Doria blir också kär - i Nabil - en nörd, en bortklemad ung algerisk kille som ska hjälpa henne med läxorna. Från kif, kif - ett uttryck som Doria alltid sa när hon mådde dåligt - till Kiffe, kiffe från verbet kiffer - gilla. Livet har sin gång och ibland går det mot ljuset!
Tarzans tårar är skriven av Katarina Mazetti. Boken handlar om Mariana - hur hon som (i princip) ensamstående mamma till två små barn, kämpar med att få tillvaron att gå runt ekonomiskt. Den magra lön hon drar in som halvtidsanställd bildvikarie på en gymnasieskola räcker knappt ens till hyran för lägenheten i förortens hyreshuskomplex. Hennes man - Micke - är manodepressiv och har lämnat familjen när handllingen börjar, men dyker upp igen. Mariana älskar den Micke hon en gång lärde känna, men en sådan sjukdomsbild sliter. Så - när hon en helg råkar på Janne och hamnar i en sandhög med honom återupptäcker hon sina sexuella behov. Janne, å sin sida, upptäcker ju längre in i handlingen vi kommer, att han lever ett välbärgat liv med MASSOR av pengar, men tomt och fattigt på verklighet. Janne har pengar, Mariana har inga och något finns mellan dem men går deras två världar att passa ihop? Ja - i boken fungerar det men i verkligheten?
Boken är mycket dråpligt och humoristiskt skriven, och med ingredienser som visar att författaren inte är helt obekant med dessa sätt livet kan levas på. Första gången jag läste boken tyckter jag inte om den - den satte inga spår. Varför då läsa den igen? - Jo - nu är den ett bokklubbsval och då är jag så illa tvungen:). Den ger inga djupa avtryck den här gången heller, men jag uppskattar Mazettis skildring av livets realiteter - inser att även jag faktiskt känner igen en del på ganska nära håll och det är inte kul! Den får inget högt betyg, men kanske att den ändå kan ge upphov till ett boksamtal med lite innehåll? Det visar sig!
Kiffe, Kiffe i morgon av Faïza Guène utspelar sig i en av Paris många invandrarförorter. Huvudperson är Doria, en femtonårig muslimsk tjej med föräldrar från Marocko. Pappan har lämmnat familjen och återvänt till hemlandet för att gifta om sig med en yngre kvinna som ska kunna föda honom en SON! Mamma och Doria lever ensamma i Paradiset - det missvisande namnet på förorten. Mamma är analfabet och hankar sig fram på underbetalda städjobb. Ont om pengar med andra ord, så Doria vet vad det innebär att gå klädd i beganade kläder skänkta från missionen. Men - denna tjej har livskraft och med lite tur någonstans ifrån får hon möjlighet att tjäna lite egna pengar som barnvakt hos en ensamstående mamma. Hennes egen mamma blir uppsagd, men med socialtantens hjälp får hon möjlighet att lära sig läsa och skriva franska och även möjlighet till ett annat jobb. Doria blir också kär - i Nabil - en nörd, en bortklemad ung algerisk kille som ska hjälpa henne med läxorna. Från kif, kif - ett uttryck som Doria alltid sa när hon mådde dåligt - till Kiffe, kiffe från verbet kiffer - gilla. Livet har sin gång och ibland går det mot ljuset!
måndag 22 september 2008
Den högsta kasten
Såg Babel special för några veckor sedan. Gäst var Carina Rydberg. Hon gjorde ett starkt intryck på mig och eftersom jag inte läst något av det hon skrivit, lånade jag hem Den högsta kasten, en självbiografisk roman.
Den högsta kasten utspelar sig i Indien och i Stockholms krogvärld under några år på 90-talet, men med tillbakablickar ner i barndomens värld. Det är tunga världar som skildras - allihop. Boken kan läsas på många sätt. Ett som ligger nära tillhands är väl att läsa boken som en skvallerroman, eftersom Rydberg hämnas en sviken, aldrig fullbordad kärlek, genom att namnge och hänga ut den älskade och många andra av de personer som rör sig i krogvärlden.
Jag läser den inte så eftersom jag inte har någon som helst koll på kändisvärlden. För mig blir bokens behållning den skildring av barndomens utsatthet som aldrig riktigt går att bli kvitt - den som formar även det vuxna livet.
Vem tillhör den högsta kasten? Är det den som är född in i överklassen oavsett om det är i Indiens kastväsende eller krogvärldens överklass? I bokens första del blir svaret innefolket - de med i princip obegränsat med pengar att röra sig med, och författarens längtan efter att höra till dominerar - samma längtan som i barndomen. Men det vänder - den högsta kasten är den med makt och makt har den som äger ordet.
Den högsta kasten utspelar sig i Indien och i Stockholms krogvärld under några år på 90-talet, men med tillbakablickar ner i barndomens värld. Det är tunga världar som skildras - allihop. Boken kan läsas på många sätt. Ett som ligger nära tillhands är väl att läsa boken som en skvallerroman, eftersom Rydberg hämnas en sviken, aldrig fullbordad kärlek, genom att namnge och hänga ut den älskade och många andra av de personer som rör sig i krogvärlden.
Jag läser den inte så eftersom jag inte har någon som helst koll på kändisvärlden. För mig blir bokens behållning den skildring av barndomens utsatthet som aldrig riktigt går att bli kvitt - den som formar även det vuxna livet.
Vem tillhör den högsta kasten? Är det den som är född in i överklassen oavsett om det är i Indiens kastväsende eller krogvärldens överklass? I bokens första del blir svaret innefolket - de med i princip obegränsat med pengar att röra sig med, och författarens längtan efter att höra till dominerar - samma längtan som i barndomen. Men det vänder - den högsta kasten är den med makt och makt har den som äger ordet.
onsdag 17 september 2008
Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande
Den fick bra annotationer i Sambindningslistan, så vi köpte in den - Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. En dag såg jag den på skylthyllan - lysande rött omslag med text i guldfärg, gröna växtrankor och en ung kvinna i profil - en vacker bok helt enkelt. Jag lånade hem den och tog den till mitt hjärta, direkt.
Tjugotreåriga Zhuang kommer från kinesiska landsbygden till London för att lära sig engelska med den utsikten för ögonen att få ett bättre liv i Kina än det hennes föräldrar har haft och har. Det blir en mödosam vistelse för Zhuang - språket kräver mycket energi, och det gör också den kärleksrelation hon inleder med en 20 år äldre man - bohem och "gröna vågare". Det är Zhuangs första kärleksrelation och den tar henne från flicka till kvinna, men där språket under ett år hela tiden utvecklas och blir allt rikare, går relationen till den älskade efter en stormande första tid, i motsatt riktning.
The Guardian ger boken betyget rolig och charmig... mer än bara en kärlekshistoria. Jag instämmer i det, men någonstans i mig gör den också lite ont - det finns också mörka stråk i berättelsen. Men jag tror jag vet vad The Guardian tycker är roligt med boken - vi följer Zhuangs språkliga utveckling - boken är skriven på torftig nybörjarengelska men utvecklas allteftersom tiden i landet blir längre. Så här låter det i början av boken: "Varje enda namn mycket svårt komma ihåg, för inte bara Londons flygplats på enkelt sätt som vi säga Beijings flygplats. Allt mycket förvirrande sätt här, passagerare är i skilda två köer"
I slutet låter Zhuangs språk: "Om vår kärlek existerade i kinesiskt tempus, då den skulle vara för alltid. Den skulle vara oändlig" Imponerande!
Om jag inte tyckte det var jobbigt att läsa med ett sådant språk? Nej, jag gjorde ju inte det. Kan det bero på att jag möter detta sätt att prata varje dag på mitt jobb? Att mitt jobb påverkat mig i synen på hur man kan se på språk som kommunikation blir så tydligt när jag läser denna bok. Jag är glad för detta och och ska bära det med mig när jag då och då känner att jag inte orkar vara så lyssnande och förstående som jag måste vara i respekt för många besökares livssituation.
Tjugotreåriga Zhuang kommer från kinesiska landsbygden till London för att lära sig engelska med den utsikten för ögonen att få ett bättre liv i Kina än det hennes föräldrar har haft och har. Det blir en mödosam vistelse för Zhuang - språket kräver mycket energi, och det gör också den kärleksrelation hon inleder med en 20 år äldre man - bohem och "gröna vågare". Det är Zhuangs första kärleksrelation och den tar henne från flicka till kvinna, men där språket under ett år hela tiden utvecklas och blir allt rikare, går relationen till den älskade efter en stormande första tid, i motsatt riktning.
The Guardian ger boken betyget rolig och charmig... mer än bara en kärlekshistoria. Jag instämmer i det, men någonstans i mig gör den också lite ont - det finns också mörka stråk i berättelsen. Men jag tror jag vet vad The Guardian tycker är roligt med boken - vi följer Zhuangs språkliga utveckling - boken är skriven på torftig nybörjarengelska men utvecklas allteftersom tiden i landet blir längre. Så här låter det i början av boken: "Varje enda namn mycket svårt komma ihåg, för inte bara Londons flygplats på enkelt sätt som vi säga Beijings flygplats. Allt mycket förvirrande sätt här, passagerare är i skilda två köer"
I slutet låter Zhuangs språk: "Om vår kärlek existerade i kinesiskt tempus, då den skulle vara för alltid. Den skulle vara oändlig" Imponerande!
Om jag inte tyckte det var jobbigt att läsa med ett sådant språk? Nej, jag gjorde ju inte det. Kan det bero på att jag möter detta sätt att prata varje dag på mitt jobb? Att mitt jobb påverkat mig i synen på hur man kan se på språk som kommunikation blir så tydligt när jag läser denna bok. Jag är glad för detta och och ska bära det med mig när jag då och då känner att jag inte orkar vara så lyssnande och förstående som jag måste vara i respekt för många besökares livssituation.
måndag 8 september 2008
Vildsvinet
På biblioteket har vi en äldre, mycket trevlig och belevad, manlig låntagare. Han frågar ofta om tips på böcker och även om han kanske inte alltid egentligen "tror" på de tips jag ger, lånar han dem alltid. Förra gången han var på biblioteket, fick jag ett boktips av honom, som jag givetvis lånade. Det var Vildsvinet av Renzo Aneröd. - "Läs denna så förstår du området du arbetar i" sa han.
Nu har jag läst den, och visst, jag känner igen mycket, men inte allt - så insatt är jag inte i den undre världen, tack och lov för det. Å andra sidan blev jag inte det minsta chockad heller.
Handlingen utspelar sig i Göteborg, i Gårdsten, där den överväldigande majoriteten är invandrad från jordens alla hörn. Dit kommer Zanko, kurd, på flykt undan Saddam Husseins Irak i början av 90-talet. Han är i de nedre tonåren och ganska fort hamnar han snett. Det gäller att ta makten för att inte förlora sin heder. Zanko och hans kompisar går från att vara det ledande och fruktade gänget på skolan till att vara ett av de verkligt tunga, kriminella gängen i hela Göteborg. Han åker fast och tilbringar en tid på Kumlaanstalten. Väl ute igen lovar han sin familj att sköta sig, men han har redan bestämt sig för att det inte är värt jobbet att vara laglig. När gängkrigen till sist kryper tätt inpå hans familj, fångas han upp av en gammal kompis som blivit rättrogen muslim. Zanko försöker verkligen leva efter muslimska seder för att döva hatet smärtan och skulden. När han genom vännen träffar en karismatisk islamist, tar Zankos hat dock över och han ser sin möjlighet att upprätta hedern genom att offra sig i Jihad.
Den här boken tar upp obehagliga men viktiga företeelser. Tyvärr vill den greppa allt för mycket invandrings- och kulturellt beingad problematik på en och samma gång. Diskoteksbranden, konflikten mellan kruder och assyrier, rättrogna mot jihadister, hedersmord, frigjorda iranska kvinnor, avrättningar, kidnappning osv. På ett sätt blir jag rätt fascinerad av att Aneröd lyckas få in allt i en och samma bok och hanverkar ha rätt bra koll på det han skriver om. Men denna anhopning gör att boken tappar i trovärdighet. Den blir ett pussel av allt otäckt men lyckas inte beröra på djupet. Det är kanske på grund av detta jag aldrig skulle våga rekommendera denna bok till yngre vuxna utan att veta om det finnas utrymme för samtal om bokens innehåll efter läsning. Det är inte givet att det fromma och "rätta" vinner över det hat som kommer till uttryck genom Zankos tankar och gärningar. Han kan nog bli idol hos en del, tyvärr.
Recension i SvD
Nu har jag läst den, och visst, jag känner igen mycket, men inte allt - så insatt är jag inte i den undre världen, tack och lov för det. Å andra sidan blev jag inte det minsta chockad heller.
Handlingen utspelar sig i Göteborg, i Gårdsten, där den överväldigande majoriteten är invandrad från jordens alla hörn. Dit kommer Zanko, kurd, på flykt undan Saddam Husseins Irak i början av 90-talet. Han är i de nedre tonåren och ganska fort hamnar han snett. Det gäller att ta makten för att inte förlora sin heder. Zanko och hans kompisar går från att vara det ledande och fruktade gänget på skolan till att vara ett av de verkligt tunga, kriminella gängen i hela Göteborg. Han åker fast och tilbringar en tid på Kumlaanstalten. Väl ute igen lovar han sin familj att sköta sig, men han har redan bestämt sig för att det inte är värt jobbet att vara laglig. När gängkrigen till sist kryper tätt inpå hans familj, fångas han upp av en gammal kompis som blivit rättrogen muslim. Zanko försöker verkligen leva efter muslimska seder för att döva hatet smärtan och skulden. När han genom vännen träffar en karismatisk islamist, tar Zankos hat dock över och han ser sin möjlighet att upprätta hedern genom att offra sig i Jihad.
Den här boken tar upp obehagliga men viktiga företeelser. Tyvärr vill den greppa allt för mycket invandrings- och kulturellt beingad problematik på en och samma gång. Diskoteksbranden, konflikten mellan kruder och assyrier, rättrogna mot jihadister, hedersmord, frigjorda iranska kvinnor, avrättningar, kidnappning osv. På ett sätt blir jag rätt fascinerad av att Aneröd lyckas få in allt i en och samma bok och hanverkar ha rätt bra koll på det han skriver om. Men denna anhopning gör att boken tappar i trovärdighet. Den blir ett pussel av allt otäckt men lyckas inte beröra på djupet. Det är kanske på grund av detta jag aldrig skulle våga rekommendera denna bok till yngre vuxna utan att veta om det finnas utrymme för samtal om bokens innehåll efter läsning. Det är inte givet att det fromma och "rätta" vinner över det hat som kommer till uttryck genom Zankos tankar och gärningar. Han kan nog bli idol hos en del, tyvärr.
Recension i SvD
torsdag 4 september 2008
Zoli
”Jag frågade Enrico varför han inte hade frågat mig någonting om hur det var att vara zigenare och han frågade mig varför jag aldrig hade frågat honom något om hur det var att inte vara det. Det var kanske det vackraste svar som jag någonsin hade hört.”
Zoli är en kvinna, född på i mitten av 30-talet, och sålunda ett barn under 2-a världskriget. Zoli är rom (ordet zigenare accepterat bland vissa romska grupper) i dåvarande Tjeckoslovakien. En vårvinter bevittnar hon hur alla övriga familjemedlemmar drivs ut på en isbelagd sjö av Hlinka-gardister och tvingas stanna där tills isen smälter. Kvar finns endast morfar, men Zolis morfar är en man med visioner för sitt barnbarn. Emot alla romska seder lär han Zoli både läsa och skriva. Detta för henne i vuxen ålder till framgång - hon blir en upphöjd romsk poet - men leder också till föskjutning från romerna i landet. I och med att hennes dikter mot hennes vilja blir tryckta, förråder hon den romska kulturen. Zolis vandring börjar. Efter många umbäranden, spott och spe, blir hon hjälpt över Alperna, in i Italien. Mannen som tar henne förbi vaktposteringarna i bergen blir så småningom henns man, Enrico. Det är han som säger de fantastiska orden.
Zoli blir en helt igenom levande person i boken, skriven av Colum McCann, och hon finns ju också bland oss här i vårt land, om än inte i en och samma person. I mitt jobb möter jag "Zoli" ofta. Jag möter också alla mina fördomar. Enricos ord är värda att ta till sig. Läs den gärna.
Zoli är en kvinna, född på i mitten av 30-talet, och sålunda ett barn under 2-a världskriget. Zoli är rom (ordet zigenare accepterat bland vissa romska grupper) i dåvarande Tjeckoslovakien. En vårvinter bevittnar hon hur alla övriga familjemedlemmar drivs ut på en isbelagd sjö av Hlinka-gardister och tvingas stanna där tills isen smälter. Kvar finns endast morfar, men Zolis morfar är en man med visioner för sitt barnbarn. Emot alla romska seder lär han Zoli både läsa och skriva. Detta för henne i vuxen ålder till framgång - hon blir en upphöjd romsk poet - men leder också till föskjutning från romerna i landet. I och med att hennes dikter mot hennes vilja blir tryckta, förråder hon den romska kulturen. Zolis vandring börjar. Efter många umbäranden, spott och spe, blir hon hjälpt över Alperna, in i Italien. Mannen som tar henne förbi vaktposteringarna i bergen blir så småningom henns man, Enrico. Det är han som säger de fantastiska orden.
Zoli blir en helt igenom levande person i boken, skriven av Colum McCann, och hon finns ju också bland oss här i vårt land, om än inte i en och samma person. I mitt jobb möter jag "Zoli" ofta. Jag möter också alla mina fördomar. Enricos ord är värda att ta till sig. Läs den gärna.
onsdag 3 september 2008
Falling man, Extremt högt - otoligt nära
Snart kommer minnena för många igen - 11 september. Falling man av Don de Lillo utspelar sig från och med den stund tvillingtornen rasar och några år fråmåt i tiden. Vi följer en man, hans frånskilda fru, deras son och fruns mor. Mannen har lyckats ta sig ut ur ett av de raserade tornen. I någon slags chock och tomhet återvänder han till sin fru. Livet efter katastrofen blir aldrig detsamma och bokens personer kommer att leva inneslutna i var sin värld med vissa kontakter med varandra möjliga. Tomhet, ödslighet, rädsla, alienation.
Detta är den andra bok jag läst som har 11 september som utgångspunkt. Förra sommaren läste jag Extremt högt, otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Den grep verkligen tag - Falling man gör inte det, men det är ingen dålig bok för det. Se/hör gärna Don de Lillo läsa början av historien:
Detta är den andra bok jag läst som har 11 september som utgångspunkt. Förra sommaren läste jag Extremt högt, otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Den grep verkligen tag - Falling man gör inte det, men det är ingen dålig bok för det. Se/hör gärna Don de Lillo läsa början av historien:
tisdag 2 september 2008
Angel - hunden som kom tillbaka
Angel - Hunden som kom tillbaka är skriven av Gull Åkerblom. Denna bok står mest inne på hyllan i biblioteket. Det är en smal bok - 60 sidor allt som allt. Men en bra bok - absolut värd att rekommenderas.
Sebastian har flyttat med sin mamma till ett litet torp i skogen sedan några år tillbaka. Anledningen är en nu frånvarande pappa som mår mycket dåligt. Som tur är har Sebastian en bra kompis, Matte och en flicka - Magda (som är syster till Matte) som han älskar. Både Sebastian och Magda har upplevt tunga saker, men Magda blir den som hjälper Sebastian genom det hemska. Hon ger honom en skrivbok att skriva av sig i. Men - allra viktigast för hela handlingen är ändå Angel, Sebastians älskade hund, som inte längre finns i livet, i alla fall inte kroppen. Men hur är det med själen - kan den leva vidare?
Boken är klassicficerad som Hcg (9-13 år). Jag rekommenderar den hellre åt yngre tonåringar.
Finns boken på biblioteket?
Läs om författaren på Barnens bibliotek!
Sebastian har flyttat med sin mamma till ett litet torp i skogen sedan några år tillbaka. Anledningen är en nu frånvarande pappa som mår mycket dåligt. Som tur är har Sebastian en bra kompis, Matte och en flicka - Magda (som är syster till Matte) som han älskar. Både Sebastian och Magda har upplevt tunga saker, men Magda blir den som hjälper Sebastian genom det hemska. Hon ger honom en skrivbok att skriva av sig i. Men - allra viktigast för hela handlingen är ändå Angel, Sebastians älskade hund, som inte längre finns i livet, i alla fall inte kroppen. Men hur är det med själen - kan den leva vidare?
Boken är klassicficerad som Hcg (9-13 år). Jag rekommenderar den hellre åt yngre tonåringar.
Finns boken på biblioteket?
Läs om författaren på Barnens bibliotek!
torsdag 21 augusti 2008
Ur vulkanens mun
Sommarens läsupplevelse, en ljudbok i mitt öra = succé!
Jag har alltid tänkt att ljudböcker inte är något för mig. "Kommer inte att kunna koncentrera mig", "befinner mig inte på samma plats någon längre stund" , "vill höra naturens ljud på mina promenader" osv. Men, så gick jag och köpte mig en ny mobil - trött på min gamla som haft spräckt display i över tre år. Tyckte helt enkelt att jag kunde unna mig en ny. Dessutom ville jag inte missa alla sommarprogram denna sommar också! När jag lyssnat in mig på Fredrik Lindström och Björn Ranelids Sommar, hade DN lagt ut hela Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Dag att prova och - Vilken bok!
Anna och Mats lever sedan femton år i ett söndrat äktenskap, som totalt havererar under den vecka som skulle bli något bättre än den vardagliga relationens elände. De är en familj, de har Sebbe och Molly, 7 och 11 år. Barnen reagerar på minsta tonläge i föräldrarnas samtal. Det är spänt, så spänt så det gör ont i läsaren/lyssnaren.
Helena von Zweigbergk är helt enkelt en mästare på att skildra relationens vedermödor och barns reaktioner på vuxnas kriser. Berättelsen är Annas, inte Mats men det gör det inte svårare att känna sympati även för honom. De är två i relationen och att Mats "surar ner" äkteskapet kan bara inte lastas honom. Att vara någon man inte vill vara, att veta vem man innerst inne är och sedan lyckas leva sitt verkliga jag i ett hektiskt familjeliv som hela tiden bara snurrar på, kräver . Resan känns lång, kanske möjlig, kanske omöjlig och frågorna är många - vad vill jag med mig själv, min man, min familj? Men framför allt - vem är jag, där, längst in?
Se och hör intervjun med författaren:
Jag har alltid tänkt att ljudböcker inte är något för mig. "Kommer inte att kunna koncentrera mig", "befinner mig inte på samma plats någon längre stund" , "vill höra naturens ljud på mina promenader" osv. Men, så gick jag och köpte mig en ny mobil - trött på min gamla som haft spräckt display i över tre år. Tyckte helt enkelt att jag kunde unna mig en ny. Dessutom ville jag inte missa alla sommarprogram denna sommar också! När jag lyssnat in mig på Fredrik Lindström och Björn Ranelids Sommar, hade DN lagt ut hela Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Dag att prova och - Vilken bok!
Anna och Mats lever sedan femton år i ett söndrat äktenskap, som totalt havererar under den vecka som skulle bli något bättre än den vardagliga relationens elände. De är en familj, de har Sebbe och Molly, 7 och 11 år. Barnen reagerar på minsta tonläge i föräldrarnas samtal. Det är spänt, så spänt så det gör ont i läsaren/lyssnaren.
Helena von Zweigbergk är helt enkelt en mästare på att skildra relationens vedermödor och barns reaktioner på vuxnas kriser. Berättelsen är Annas, inte Mats men det gör det inte svårare att känna sympati även för honom. De är två i relationen och att Mats "surar ner" äkteskapet kan bara inte lastas honom. Att vara någon man inte vill vara, att veta vem man innerst inne är och sedan lyckas leva sitt verkliga jag i ett hektiskt familjeliv som hela tiden bara snurrar på, kräver . Resan känns lång, kanske möjlig, kanske omöjlig och frågorna är många - vad vill jag med mig själv, min man, min familj? Men framför allt - vem är jag, där, längst in?
Se och hör intervjun med författaren:
torsdag 10 juli 2008
Det målade huset
Pocket nr 2 kom med posten för en vecka sedan. Bladen var lite gulnade - boken hade stått i ägarens hylla några år och nu hade boken vandrat vidare till mig. Det var Det målade huset av John Grisham som skulle bli nästa överraskning. Jag har aldrig läst något av honom så boken var välkommen!
Det är 50-tal, Koreakrig och hos familjen Chandler i Arkansas står man beredd att leja arbetare för säsongens bomullsplockning. Luke är 7 år och lever på gården med det omålade huset tillsammans med sin mor och far, farmor och farfar. Hans unga farbror Ricky är i Korea och slåss i kriget. Varje säsong lejs fattigt bergsfolk och ännu fattigare mexikanare till bomullsbärgningen. Alla ska samsas på Chandlers gård och det innebär spänningar och konfrontationer. Mitt i allt finns Luke.
Jag tycker verkligen om boken - Grisham förmår att skapa stämning. Som läsare upplever du värmen i den gassande solen ute på bomullsfälten, de vuxnas oro för att regnet ska hindra bärgning av skörden, och våldet som blossar upp i staden när alla samlas efter veckans hårda slit. Författaren lyckas också väl ge liv åt en 7-årings nyfikenhet på livet, en nyfikenhet som bjuder Luke så många upptäckter de vuxna inte anser honom mogen för.
Boken är filmad - jag skulle gärna se den. Här kommer några sekvenser ur "The painted house" från Youtube.
Det är 50-tal, Koreakrig och hos familjen Chandler i Arkansas står man beredd att leja arbetare för säsongens bomullsplockning. Luke är 7 år och lever på gården med det omålade huset tillsammans med sin mor och far, farmor och farfar. Hans unga farbror Ricky är i Korea och slåss i kriget. Varje säsong lejs fattigt bergsfolk och ännu fattigare mexikanare till bomullsbärgningen. Alla ska samsas på Chandlers gård och det innebär spänningar och konfrontationer. Mitt i allt finns Luke.
Jag tycker verkligen om boken - Grisham förmår att skapa stämning. Som läsare upplever du värmen i den gassande solen ute på bomullsfälten, de vuxnas oro för att regnet ska hindra bärgning av skörden, och våldet som blossar upp i staden när alla samlas efter veckans hårda slit. Författaren lyckas också väl ge liv åt en 7-årings nyfikenhet på livet, en nyfikenhet som bjuder Luke så många upptäckter de vuxna inte anser honom mogen för.
Boken är filmad - jag skulle gärna se den. Här kommer några sekvenser ur "The painted house" från Youtube.
söndag 6 juli 2008
Rovfåglarnas tid
Då har jag läst första pocketen av de 36 jag förväntar mig få i min brevlåda - Rovfåglarnas tid av Elisabet Nemert.
Handlingen är förlagd till England och Frankrike strax efter Franska revolutionen 1789. Angelica - en ung, engelsk prästdotter är missnöjd med det liv hon lever - hon vill prova sina vingar och leva ett liv i lyx och rikedom. Fader prästen tycker förstås inte att hon förstått vad som är meningen med livet och ogillar att dottern hans saknar ödmjukhet inför livet (fast det gör hon inte - hon är bara lite omogen och det fattar fader prästen också) . Så, klok som han är, låter han sin dotter fara med som sällskapsdam till Diana, Angelicas bästa väninna och dotter i en engelsk adelsfamilj. Diana ska gifta sig med en uppblåst, fransk adelsyngling. Förutom att denna fransos är dryg, är han dessutom elak. Tyvärr förstår inte Diana det förrän det är för sent och hon befinner sig gift på ett slott i Loiredalen.
Ja, så rullar det på. Redan från första kapitlet, när en rovfågel kretsar i skyn och David (ung engelsk läkare bosatt i Paris som längtar efter kvinnan som ska leva som en jämlike vid hans sida) räddar Angelicas syster från den uppblåste fransosen som är på friarbesök hos Diana, förstår man att resten av boken kommer att ha en enda riktning - Angelica och David ska bli ett. Hade jag läst boken för 30 år sedan, hade jag antagligen gillat den. Nu har jag läst för mycket för att gilla klichéer och överromantiska historier. Och som sagt - inte så spännande att fatta slutet redan i första kapitlet, även om- ska jag erkänna - författaren tar med läsaren ut på äventyr med Angelica och också ger en lektion i fransk historia.
Rovfåglarnas tid kan slå ihjäl lite tid - är man nöjd med detta så är den OK. Om det är kärlekshistorien man vill åt, kan man hoppa 200 sidor - så många det tar för Daniel och Angelica att finna varandra.
Franska revolutionen? Ta några minuter till filmen!
Handlingen är förlagd till England och Frankrike strax efter Franska revolutionen 1789. Angelica - en ung, engelsk prästdotter är missnöjd med det liv hon lever - hon vill prova sina vingar och leva ett liv i lyx och rikedom. Fader prästen tycker förstås inte att hon förstått vad som är meningen med livet och ogillar att dottern hans saknar ödmjukhet inför livet (fast det gör hon inte - hon är bara lite omogen och det fattar fader prästen också) . Så, klok som han är, låter han sin dotter fara med som sällskapsdam till Diana, Angelicas bästa väninna och dotter i en engelsk adelsfamilj. Diana ska gifta sig med en uppblåst, fransk adelsyngling. Förutom att denna fransos är dryg, är han dessutom elak. Tyvärr förstår inte Diana det förrän det är för sent och hon befinner sig gift på ett slott i Loiredalen.
Ja, så rullar det på. Redan från första kapitlet, när en rovfågel kretsar i skyn och David (ung engelsk läkare bosatt i Paris som längtar efter kvinnan som ska leva som en jämlike vid hans sida) räddar Angelicas syster från den uppblåste fransosen som är på friarbesök hos Diana, förstår man att resten av boken kommer att ha en enda riktning - Angelica och David ska bli ett. Hade jag läst boken för 30 år sedan, hade jag antagligen gillat den. Nu har jag läst för mycket för att gilla klichéer och överromantiska historier. Och som sagt - inte så spännande att fatta slutet redan i första kapitlet, även om- ska jag erkänna - författaren tar med läsaren ut på äventyr med Angelica och också ger en lektion i fransk historia.
Rovfåglarnas tid kan slå ihjäl lite tid - är man nöjd med detta så är den OK. Om det är kärlekshistorien man vill åt, kan man hoppa 200 sidor - så många det tar för Daniel och Angelica att finna varandra.
Franska revolutionen? Ta några minuter till filmen!
torsdag 3 juli 2008
Vägen
I våras kom en dam in på biblioteket och frågade efter en bok av "en av Amerikas mest berömda, nu levande författare". Det var något med Mccar...
Ja, visst, det borde jag väl ha kunnat svara på rakt upp och ner, men det kunde jag inte. Men - vi klurade så småningom fram att boken hon sökte var Cormac McCarthy och hans bok Vägen. Det hela löste sig, låntagaren fick ett svar, vi beställde boken (som vi "dissat" i Btj-listan) och jag slapp känna mig helt felplacerad där bakom disken. Dessutom fick jag bonus - mina ögon började leta efter recensioner av boken och de dök upp i DN inte allt för långt därefter. Så jag ställde mig i kö och förra helgen läste jag ut den.
Vägen är en dystopi. En kärleksfull far och hans son vandrar längs vägar som leder över bergspass och fält, genom byar och städer över en utbränd, amerikansk kontinent. Överallt vilar aska - allt är grått. En monumental katastrof har utsläckt det mesta av allt liv som funnits. Vad slags katastrof det varit får vi dock aldrig veta. Det finns nu ett fåtal människor vid liv och mannen och hans son möter dem vid några tillfällen. Rädslan är stor att de människor de möter tillhör "de onda", så mannen och sonen håller sig undan. Målet för deras vandring är den amerikanska västkusten - vad mannen hoppas finna där vet han knappt själv. Vandringen blir en enda stor kamp mot svält och död men också en möjlighet till en mycket nära relation far-son. Bokens stora fråga måste bli - är livet värt att leva till varje pris?
Det var länge sedan jag läste en bok som är så "laddad", ibland drog jag mig för att vända blad. Och detta trots att Vägen är en bok som består av en ordknapp dialog far-son och en beskrivning av en vandring från en punkt till nästa och nästa med dagar som alla går ut på samma sak.
En låntagare tyckte inte att det "hände" något i boken. Jag håller inte med - det händer massor - men i ett annat tempo än vad vi är vana vid.
Om Cormac McCarthy verkigen är en av amerikas största författare kan ju inte jag avgöra, men boken är definitivt värd att finna sina läsare!
Mer om författaren och hans verk hittar du här: http://en.wikipedia.org/wiki/Cormac_McCarthy
Ja, visst, det borde jag väl ha kunnat svara på rakt upp och ner, men det kunde jag inte. Men - vi klurade så småningom fram att boken hon sökte var Cormac McCarthy och hans bok Vägen. Det hela löste sig, låntagaren fick ett svar, vi beställde boken (som vi "dissat" i Btj-listan) och jag slapp känna mig helt felplacerad där bakom disken. Dessutom fick jag bonus - mina ögon började leta efter recensioner av boken och de dök upp i DN inte allt för långt därefter. Så jag ställde mig i kö och förra helgen läste jag ut den.
Vägen är en dystopi. En kärleksfull far och hans son vandrar längs vägar som leder över bergspass och fält, genom byar och städer över en utbränd, amerikansk kontinent. Överallt vilar aska - allt är grått. En monumental katastrof har utsläckt det mesta av allt liv som funnits. Vad slags katastrof det varit får vi dock aldrig veta. Det finns nu ett fåtal människor vid liv och mannen och hans son möter dem vid några tillfällen. Rädslan är stor att de människor de möter tillhör "de onda", så mannen och sonen håller sig undan. Målet för deras vandring är den amerikanska västkusten - vad mannen hoppas finna där vet han knappt själv. Vandringen blir en enda stor kamp mot svält och död men också en möjlighet till en mycket nära relation far-son. Bokens stora fråga måste bli - är livet värt att leva till varje pris?
Det var länge sedan jag läste en bok som är så "laddad", ibland drog jag mig för att vända blad. Och detta trots att Vägen är en bok som består av en ordknapp dialog far-son och en beskrivning av en vandring från en punkt till nästa och nästa med dagar som alla går ut på samma sak.
En låntagare tyckte inte att det "hände" något i boken. Jag håller inte med - det händer massor - men i ett annat tempo än vad vi är vana vid.
Om Cormac McCarthy verkigen är en av amerikas största författare kan ju inte jag avgöra, men boken är definitivt värd att finna sina läsare!
Mer om författaren och hans verk hittar du här: http://en.wikipedia.org/wiki/Cormac_McCarthy
torsdag 19 juni 2008
Innan jag dör
Tessa är sexton år och döende i cancer. Hon fick diagnosen när hon var tolv, och sedan dess har hennes pappa gjort allt han kan för henne. Mamma däremot har varit rätt osynlig - en sorg för både mamma och dotter. Tessas vetskap om att hon bara har några månader kvar att leva gör henne rasande - hon vill inte dö utan att riktigt känna att hon har levt. Tessa skriver en lista på saker hon ska göra innan det är för sent. Hon skriver den på tapeten ovanför sin säng: ha sex med en kille, prova droger, säga ja till allt under en dag, köra bil (Tessa har inget körkort) m.m.
Det håller på att gå ganska illa för Tessa och situationen för pappan är svår, minst sagt. Vändningen kommer när Tessa en dag tar kontakt med pojken i grannhuset - de blir förälskade i varandra. Mellan dem växer en kärlek fram som är berusande, men som också innehåller så mycket sorg. Tessas frustration och ilska förbyts så småningom till acceptans och när hon till sist tvingas släppa taget, har hon inom sig accepterat att hennes liv nu tar slut.
Innan jag dör av Jenny Downham är en omtumlande bok full av ungdomlig livskraft men det är också en otroligt sorlig bok. Jag vet att vissa recensenter inte vill beskriva boken som just sorglig, men jag håller inte med. Att en ung människa ska dö framstår för mig alltid som tragiskt. Men - det livsbejakande innehållet är starkt och boken är skriven helt utan sentimentalitet. Dessutom går text och form hand i hand mot slutet - något som förstärker läsningen ännu mer.
Den här boken rekommenderar jag alla vuxna och äldre ungdomar.
Det håller på att gå ganska illa för Tessa och situationen för pappan är svår, minst sagt. Vändningen kommer när Tessa en dag tar kontakt med pojken i grannhuset - de blir förälskade i varandra. Mellan dem växer en kärlek fram som är berusande, men som också innehåller så mycket sorg. Tessas frustration och ilska förbyts så småningom till acceptans och när hon till sist tvingas släppa taget, har hon inom sig accepterat att hennes liv nu tar slut.
Innan jag dör av Jenny Downham är en omtumlande bok full av ungdomlig livskraft men det är också en otroligt sorlig bok. Jag vet att vissa recensenter inte vill beskriva boken som just sorglig, men jag håller inte med. Att en ung människa ska dö framstår för mig alltid som tragiskt. Men - det livsbejakande innehållet är starkt och boken är skriven helt utan sentimentalitet. Dessutom går text och form hand i hand mot slutet - något som förstärker läsningen ännu mer.
Den här boken rekommenderar jag alla vuxna och äldre ungdomar.
onsdag 18 juni 2008
Tidningsdeckarna och smugglarligan
Sommar på biblioteket = bokklubb. I år kör vi för tredje gången. Innehållet har skiftat - denna sommar kommer att gå i spänningens tecken, så nu plöjer jag deckare för "slukaråldern" - så många jag hinner. När jag var i samma ålder som barnen i klubben, läste jag en sån där bok med "röd rygg" ni vet - en av alla de böcker som inte fick finnas på biblioteket på 70-talet, men som bibliotekarien sparade för att hon visste att vi barn älskade dem. Jag menar förstås Wahlströms serier. En bok hette "De sex och mysteriet på... ". Den var så rysligt spännande, jag vågade knappt vända blad och blev rädd varje gång jag bara tänkte på titeln när jag väl läst klart den. Därför förträngde jag vad boken hette och kan nu inte komma ihåg detta- det är synd! Jag hade behövt ha den som referenspunkt när jag nu läser den ena deckaren efter den andra som ska bjuda dagens unga läsare på spänning. Är dagens deckare verkligen lika spännande som de på min tid?
Jag har hittat några deckare jag gillar men också några jag verkligen inte gillar! Det som slår mig är att huvudpersonerna i många av dagens deckare inte får må bra. Det är frånvarande föräldrar, separerade föräldrar, döda föräldrar... Kan inte dagens unga få sjunka ner i en spännande bok med familjer som fungerar (hyfsat i alla fall). Måste livet vara så komplicerat hela tiden? Ingen chans att drömma sig bort och låtsas att allt är OK, även om det i verkligheten inte är så bra som man skulle vilja!
Jo då, några deckare befriade från familjeproblem, har jag stött på. Det är skönt att de finns! Så vill du läsa om brott och må gott, läs Tidningsdeckarna och smugglarligan av Arne Norlin. Den är charmig och fyndig med trygga barn och trygga föräldrar och en rimlig gåta att lösa.
Om dagens barn tycker att dagen deckare är riktigt spännande kommer jag att få veta om några veckor. Fortsättning följer alltså!
Jag har hittat några deckare jag gillar men också några jag verkligen inte gillar! Det som slår mig är att huvudpersonerna i många av dagens deckare inte får må bra. Det är frånvarande föräldrar, separerade föräldrar, döda föräldrar... Kan inte dagens unga få sjunka ner i en spännande bok med familjer som fungerar (hyfsat i alla fall). Måste livet vara så komplicerat hela tiden? Ingen chans att drömma sig bort och låtsas att allt är OK, även om det i verkligheten inte är så bra som man skulle vilja!
Jo då, några deckare befriade från familjeproblem, har jag stött på. Det är skönt att de finns! Så vill du läsa om brott och må gott, läs Tidningsdeckarna och smugglarligan av Arne Norlin. Den är charmig och fyndig med trygga barn och trygga föräldrar och en rimlig gåta att lösa.
Om dagens barn tycker att dagen deckare är riktigt spännande kommer jag att få veta om några veckor. Fortsättning följer alltså!
tisdag 17 juni 2008
Farfar upp i graven
En av de senaste böcker jag läst är en debut som sålt i 20 länder. Läste en recension i DN som jag sedan la på min kollegas skrivbord, bara som ett litet lästips. Kollegan missuppfattade mitt syfte och beställde boken direkt, så det var bara för mig att låna hem den.
Sasa Stanisics Farfar upp i graven är en virvlande skröna som tar sin början i Jugoslavien före inbördekriget. Alexandar, bokens huvudperson, är 14 år och bor i nuvarande Bosnien. Alexandar har två idoler - farfar, som alltid berättar skrönor för sitt barnbarn och floden Drina. Det bekymmerslösa barndomslivet tar slut när farfar dör och kriget bryter ut. Familjen flyr till Tyskland. Alexandar blir vuxen och livet går vidare. Men hans längtan att återse sin älskade flod Drina och sin barndomsförälskelse Asija, som försvinner från honom när kriget förflyttas ända in i trappuppgången, är stor.
Den allvarliga bakgrunden till trots, är detta en bok full av berättarglädje och komik - som läsare kan vi ana vilken god historieförtäljare farfar måste ha varit. Referenser till det forna öst finns det gott om: president Tito som aldrig riktig kan förklaras död, egensinniga bilar av märket Yogo och Raki i rikliga mängder. Trots alla komiska inslag finns en dov ton genom hela handlingen. Här finns krigets alla hemskheter, men aldrig (!) uttalade - de antyds och lämnas sedan till läsaren att själv förstå vidden av.
Den här boken ska du läsa om du uppskattar en bra berättelse som också bjuder på ett eget och vackert språk.
"En bra historia, skulle du ha sagt, är som vår Drina: en aldrig sinande rännil, hon sipprar aldrig, hon är stormande och bred, tillflöden kommer till, berikar henne, hon svämmar över sina bräddar, bubblar och brusar, blir grundare här och där, men sedan är det forsar, ouvertyrer till djupet och inget skvalpande. Men en sak kan varken Drina eller historierna: det finns ingen återvändo för någondera (s. 302).
Men visst - det går att uppfatta boken på andra sätt. Läs DN-s recension av boken innan du läser den i SvD, snälla...
Sasa Stanisics Farfar upp i graven är en virvlande skröna som tar sin början i Jugoslavien före inbördekriget. Alexandar, bokens huvudperson, är 14 år och bor i nuvarande Bosnien. Alexandar har två idoler - farfar, som alltid berättar skrönor för sitt barnbarn och floden Drina. Det bekymmerslösa barndomslivet tar slut när farfar dör och kriget bryter ut. Familjen flyr till Tyskland. Alexandar blir vuxen och livet går vidare. Men hans längtan att återse sin älskade flod Drina och sin barndomsförälskelse Asija, som försvinner från honom när kriget förflyttas ända in i trappuppgången, är stor.
Den allvarliga bakgrunden till trots, är detta en bok full av berättarglädje och komik - som läsare kan vi ana vilken god historieförtäljare farfar måste ha varit. Referenser till det forna öst finns det gott om: president Tito som aldrig riktig kan förklaras död, egensinniga bilar av märket Yogo och Raki i rikliga mängder. Trots alla komiska inslag finns en dov ton genom hela handlingen. Här finns krigets alla hemskheter, men aldrig (!) uttalade - de antyds och lämnas sedan till läsaren att själv förstå vidden av.
Den här boken ska du läsa om du uppskattar en bra berättelse som också bjuder på ett eget och vackert språk.
"En bra historia, skulle du ha sagt, är som vår Drina: en aldrig sinande rännil, hon sipprar aldrig, hon är stormande och bred, tillflöden kommer till, berikar henne, hon svämmar över sina bräddar, bubblar och brusar, blir grundare här och där, men sedan är det forsar, ouvertyrer till djupet och inget skvalpande. Men en sak kan varken Drina eller historierna: det finns ingen återvändo för någondera (s. 302).
Men visst - det går att uppfatta boken på andra sätt. Läs DN-s recension av boken innan du läser den i SvD, snälla...
söndag 15 juni 2008
Högläsaren
I morgon är det dags igen - vår nya bokcirkel ska träffas för tredje gången! Vi har alltså tagit oss igenom tre böcker tillsammans, men inte lyckats prata så mycket om dem. Det blir lätt så när några av oss inte ses mellan träffarna. Dessutom är miljön inte den ultimata för boksamtal, vi ses på krogen för vi vill ju också ha något gott att äta och dricka... Men, nu måste vi finna en lösning - egentligen skulle denna lösning vara klar redan till denna träff, för nu har vi läst en bok som åtminstone jag känner att vi bara MÅSTE prata om: Högläsaren av Berhard Schlink. Boken utspelar sig i Västtyskland i början av -60-talet. En 15-årig ung man (pojke) möter en betydligt äldre kvinna och de inleder en kärleksrelation som kommer att få konsekvenser framför allt för den unge mannen för resten av hans liv. En dag är kvinnan plötsligt försvunnen och pojken har hunnit bli vuxen när han åter stöter på Hanna, som kvinnan heter, men då i en helt annan miljö och situation. Tyskland och 60-tal betyder 15 år efter krigsslutet och landets historia spelar en viktig roll för bokens handling. Du läser boken på en kväll, men frågorna om skam, skuld, värdighet och frihet bär du med dig länge.
Här kan du läsa en djupgående anays (på engelska) av boken: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Reader
Tydligen skall boken bli film - premiär december 2008. Bara att hålla utkik!
Här kan du läsa en djupgående anays (på engelska) av boken: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Reader
Tydligen skall boken bli film - premiär december 2008. Bara att hålla utkik!
lördag 14 juni 2008
Priset på vatten i Finistère
I går kom det ett brev i brevlådan, det händer inte ofta nu för tiden. Brevet visade sig vara ett så kallat kedjebrev - när jag fick ett sådant senast kan jag inte minnas. Det jag däremot vet är att jag brutit varenda kedja hittills. MEN så icke denna gång för nu handlar det om "Pocketutbyte". Så här stod det i brevet: "Skicka en pocket till översta namnet på listan, flytta upp tvåan till första plats, skriv ditt eget namn som nummer två och skicka brevet till sex läsglada personer. Om ingen bryter kedjan får du så småningom 36 pocketböcker" Gick inte att motstå, men eftersom jag ville ge bort en bok jag gillar, fick jag gå och införskaffa ett nytt exemplar av boken jag tänkt skicka: Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Den har varit en av mina givna favoriter sedan jag fick den rekommenderad av en väninna för några år sedan. Boken har ett otroligt vackert språk och väcker tankar om livets både stora och små väsentligheter. Det är en rolig bok, en arg bok och ibland en desperat bok. Här får du bland annat stifta bekantskap med den paranta Madame C. och Finistères mullvadar. Boken bjuder på en hel del dråpliga situationer, sådana som uppstår när språket (den där franskan som inte riktigt vill falla på plats) inte fungerar som man tänkt... Är du dessutom trädgårdsintresserad har du ännu mer att njuta av. (Jag är Inte det, men njuter än då!) Till min bestörtning har jag nu upptäckt att mitt eget exemplar av boken saknas i bokhyllan?! Det får bli ännu ett besök på Bergslagens antikvariat.
Förresten - du vet väl att Bodil har en egen blogg, väl värd att hålla koll på: http://www.finistere.se/
Förresten - du vet väl att Bodil har en egen blogg, väl värd att hålla koll på: http://www.finistere.se/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)