En av många omtalade böcker detta år är Carsten Jensens roman Vi, de drunknade. Jag snubblade över den i pocket och har ägnat juldagarna åt att läsa de 700 sidorna. Boken är hyllad för sin berättarkonst och jag instämmer mer än gärna i det. Handlingen i boken skulle kunna ha hämtat inspiration från flera olika källor. Hos mig går tankarna till äventyrsboken (såsom ex. Robinson Crusoe) och Mörkrets hjärta av J. Conrad. Filmer som flimrar förbi i mitt minne är Andersonskans Kalle och Onedinlinjen. Det är härligt och jag tycker verkligen att författaren lyckats berätta den del av danska Marstals historia som spänner från 1848 till 1945 på ett sätt som väcker läsarens intresse och håller det kvar hela vägen.
Nej föresten - jag måste komma med en liten invändning mot det senare: Jag tycker att boken tappar fart i mitten, i den del av berättelsen där en av bokens huvudpersoner, Albert, slutat segla och gått i land för gott. Kanske blir denna "tappade fart" en symbol för livet på land i kontrast till det dramatiska livet på ett stort segelfartyg till sjöss. Jag vet inte. Bäst är författaren definitivt när han skildrar livet på havet samt det hårda liv det innebär att vara barn -att vara en person som ska fostras med hugg och slag för att kunna bli en fullvärdig vuxen som lärt sig veta hut. Det är riktigt otäcka scener som målas upp men också några riktigt roliga. Roliga är de säkert för att barnen lyckas utverka hämnd på vuxenvärlden.
Berättelsen tar dig med på ett stycke dansk historia, från det att Danmark förlorar en del av Sydjylland till nuvarande Tyskland över första världskriget och fram till slutet av det andra. Det är mycket sjötermer och således mycket att ta reda på för en oinsatt landkrabba. Men det går alldeles utmärkt att läsa den oavsett sjövana!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar