Da Vinci-koden, som att se en James Bond-film ungefär = roande för stunden. Jo, jag har tyckt att det var kul att läsa boken, faktiskt (det trodde jag aldrig). Att den dessutom tar sin avstamp i Louvren (som jag besökte för första gången i mitt liv i oktober och blev helt betagen av) gjorde ju inte saken sämre. Om jag har någon behållning av boken är det väl den nyfikenhet den skapar. För att inte gå på allt, letade jag fram uppgifter om en del falsarier som lär finnas i boken, från nätet redan innan jag började läsa. Inför bokcirkeln på fredag har jag en hel del innehåll till att kolla upp. Det är inte så lite lurigt att läsa en roman som utger sig för att bygga på fakta vilket den till stor del också gör, men där författaren samtidigt tar sig rätten i egenskap av att boken är just en roman, att fantisera fritt där det kan ge handlingen lite extra krydda. Har läst en del inslag om boken där oroliga röster undrar vad som ska hända med vår kunskap om kristendomen om den förvrängs och förpackas på detta lustfyllda sätt. En av de oroliga rösterna hade läst just det ex jag lånat. Kommentarer i kanten visar att den tidigare läsaren måste vara någon som kan sin bibel.
Tar jag med mig något? Skruvad historia men aldrig förutsägbar - oväntad ända in i slutet - det gillar jag ! Dessutom gillar jag Langdons förklaring till Neveu av vad religion egentligen är - samma förklaring som jag hörde Hellsing säga för ett tag sedan när han fick frågan om har tror på Gud. Han svarade då mycket underfundigt: "Jag tror människan hade haft svårt att klara sig om hon inte hade uppfunnit honom" :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar