Afrikanen - porträtt av en far

Lördagen 22 november skriver Nina Björk i DN-s bokkrönika: "...Jag stod inte ut med samtiden och jag var samtiden, och min dator och min mobil och min läsning och min kunskap och min kropp var samtiden. Då läste jag Per-Olov Enquists "Ett annat liv" . Den är ju ny och något ska man läsa och jag ville inget speciellt mer med den än att jag brukar gilla hans böcker. Men kära, underbara P O Enquist! Du räddade mig. För där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen..."

Vídare: "...och då tänker jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."

Tack Nina Björk säger jag! FÖr mig är det detta som särskiljer litteratur från böcker - dvs en bok är inte nödvändigtvis litteratur i estetisk bemärkelse. Ibland är det OK att läsa en bok utan estetiska kvaliteter - innehållet kan vara så viktigt att man får ha överseende med den konstnärliga kvaliteten. Men det är sällan innehållet är så viktigt att man orkar ha överseende. Bokfloran är så övergödslad med litteratur som inte sjunger. Därför blir jag glad när jag får en litterär bok i min hand, framför allt när det på nattduksbordet ligger två böcker som "måste" läsas (i jobbet) men som inte sjunger, inte har någon rytm och som antingen inte gör världen synlig och konkret eller vars innehåll är synnerligen trist förpackat, men mer därom om några veckor.

Det blev en lång inledning men den förklarar upplevelsen av den bok jag läset i helgen -Afrikanen - porträtt av en far av J.M.G. Le Clézio - årets nobelpristagare i litteratur. Det är en tunn bok - endast nittio sidor text med några svartvita fotografier insprängda. Boken är lätt att läsa och vackert skriven. Texten är en vuxen sons berättelse och försök till förståelse av sin fars livsöde - det öde som format inte bara fadern utan hela familjen.

Fadern är född och uppvuxen på Mauritius. Som ung utbildar sig fadern till läkare i England. Inför första tjänsten kräver sjukhuschefen hans visitkort, som inte finns och som dessutom för fadern symboliserar vit överklass och kolonialvälde - något han inte vill vara en del av. Så istället för att stanna i England och tjänstgöra går fadern ombord på en lastbåt med destination Brittiska Guyana. Där tjänstgör han som läkare längs floderna. Efter två år åker fadern vidare till Västafrika och kommer att tjänstgöra i ett vidsträckt bushområde som sträcker sig genom delar av Kamerun och Nigeria. Med till Afrika följer hans fru, och de första åren är en lycklig och tillfredsställande tid för dem båda. Inför ett av barnens födelse åker frun tillbaka till Frankrike. 2-a världskriget bryter ut och familjen återförenas först nio år senare. Då är fadern en man präglad av hårt arbete och ensamhet. Det val fadern gjort av äventyrslusta och revolt mot det engelska medelmåttiga samhället har han fått betala för - vägen har lett honom till en annan värld och ett annat liv. Detta liv har förvandlat fadern till en främling både geografiskt genom att inte höra hemma någonstans och inför sin familj där Le Clézio alltid kommer att sakna en far att ty sig till ..."jag erkände honom inte, jag föstod honom inte..." Men även om saknaden av fadern finns där, finns även minnena av Afrika - ett Afrika som för Le Clezio under barn- och ungdomstiden inneburit framför allt en sak - frihet.

Omöjligt att göra denna bok rättvisa - läs den, både för dess skildring, som gör världen just "synlig och konkret", och för textens vackra, sjungande språk.