Förra året blev Peter Pohl censurerad från Bokjuryns 100-lista. Hans ungdomsroman Nu heter jag Nirak var först framröstad som en av det årets 25 bästa ungdomsböcker, men vissa jurymedlemmar ansåg den vulgär och inte lämplig som ungdomsbok, så boken ströks från listan. I höst är Peter Pohl aktuell med en ny bok, denna gång för "slukaråldern" - Anton, jag gilla dig. Denna bok finns inte heller med bland Bokjuryns över 100 bästa böcker 2008. Nu handlar det inte om att den är vulgär eller grov, för det är den inte. Den platsar helt enkelt inte, menar jag, som precis har läst boken. Den är helt OK ända fram till de sista sidorna men där välter den totalt!
Jojje går i samma klass som Anton - i fyran. Anton är en fantastisk vän, schysst mot alla och förhäver sig aldrig. En kille som lyckas göra det mesta bra. Jojje är väldigt imponerad av honom och när Jojje en dag får Antons uppmärksamhet blir glädjen stor. Anton tränar fotboll och tycker att Jojje ska börja. Så blir det och det går väl ganska bra. Jojjes pappa är en sådan där förälder som alltid ställer upp, så när träningen är slut, väntar han där med bilen. De första gångerna tackar Anton nej till skjuts - hans egen pappa är på ingång. Ganska snart står det dock klart för Jojjes pappa att ingen Anton blir hämtad. Självklart ställer Jojjes pappa upp och skjutsar hem Anton som också börjar vara allt oftare hemma hos Jojje, till Jojjes stora glädje. Men det är något med Anton som inte stämmer - han har alltid nya mobiltelefoner, och när Jojje får en dyr stjärnkikare i julklapp av Anton , säger Jojjes pappa stopp, men överlåter åt Jojje att reda ut det hela, vilket Jojje gör rätt bra.
Anton är en sådan person som lyckas med det mesta han företar sig - han kan dessutom trolla och DET gör han suveränt. Men det finns givetvis en mörk sida i handlingen och en dag kommer Anton inte till fotbollsträningen. När han inte synts till i klassen på flera dagar, går Jojje hem till Anton, som öppnar med blåslaget ansikte. Efter att ha varit inne i Antons lägenhet bara en kort stund, fattar Jojje att där alls inte bor någon mamma som har massor av kreditkort genom jobbet och ingen pappa heller som kan skjutsa. Där bor en handikappad man i rullstol, som inte tar sig utanför lägenheten. Det går ytteligare en tid, Jojje blir sjuk, och när Jojje kommer tillbaka till skolan, finns Anton inte där - han har flyttat. I desperation går Jojje till Antons lägenhet igen. Farbrorn öppnar och Jojje får höra en historia som ingen vill höra!
Så här långt är boken helt OK - riktigt bra faktiskt, men sedan tappar den. Kanske vill Pohl visa på vuxenvärdens ständiga svek, men jag uppfattar det mest som att han inte riktigt kan få slut på handlingen på ett bra sätt: Efter att Jojje fått höra farbroderns historia om Antons trasiga liv, får Jojje rådet att glömma Anton - det blir bäst så. Att Antons farbror säger så, kan jag acceptera, men när Jojjes pappa säger samma sak - då stämmer det inte. Pappan har varit den som hela tiden tagit hand om och stöttat både Anton och Jojje, fast han haft rätt klart för sig att Anton är en unge på glid. SÅ skulle en pappa, som i övrigt gjort så mycket, inte säga. En pappa som Jojjes skulle veta att det inte lindrar Jojjes sorg och när han säger så förnekar pappan allt gott i Anton. När det i de sista raderna dessutom kommer ytterligare en tvär vändning- då har boken gjort sitt för mig, så något boktips för barn kan jag inte skriva, det skulle bli väldigt oärligt. MEN jag skulle gärna diskutera boken med någon som läst den. Hör av dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar