Sista boken från Finistère

Bodil Malmsten, vad jag har längtat efter denna din bok! För fyra år sedan läste jag, på en väninnas inrådan, Priset på vatten i Finistère och blev fullständigt betagen. Poesin, klokheten, vreden, sorgen, allt, ja, betagen i allt utom möjligen i skildringen av trädgårdsarbetet. Jag gillar, till skillnad från författaren, inte trädgårdsarbete och kan inte namnet på en enda trädgårdsväxt i princip. Fast det var inga sidor eller rader jag hoppade över, hon skriver ju så fantastiskt om denna odling och grävning. Ja, så såld på Finistères vattenpriser blev jag, att jag tog en bilsemester till Bretagne för två somrar sedan. INTE för att snoka reda på var Bodil bodde, jag vet att veta hut, men jag ville gärna se landskapet. Vacker var det - Bretagne - en del av den atlantiska heden och därför även en del av mig. Bodils första bok om Finistère är en av väldigt få, som jag verkligen vill äga, och som får mig att låta lyrisk varje gång jag kommer in på denna författare och hennes böcker. Så, när jag på hennes blogg för ganska så långe sedan såg att sista boken från Finistère skulle komma ut, blev jag orolig av två anledningar: Varför ska det vara sista boken - ska hon flytta från sin älskade plats; Hur ska hon kunna skriva ytterligare en bok i samma toppklass?

Svaren på mina frågor har jag bara delvis.
Jag vet inte om hon verkligen flyttat: "Det misstag som läsaren av boken (den första) har gjort är att tro att trädgården finns och att jaget i boken är identiskt med mig som författare[..]" Hon har egentligen inte ens bott i Finistère - Finistère som ort finns inte - det är ett departement, fast alla som läst boken vill hälsa på henne i den lilla byn Finistère. En tanke som slår mig, när jag nu läser Sista boken från Finistère är att hon skriver denna för att bli kvitt alla som söker henne i hennes pittoreska hus i den pittoreska byn vid Atlanten. Att hon helt enkelt vill få lugn och ro och skriver in sin flytt i sina läsares hjärnor.
Den andra frågan - kommer Bodil Malmsten - den författare vars språk jag finner så otroligt vackert, att kunna skriva ytterligare en lika fantastisk roman? Nej, jag tycker inte det. Sista boken... är lika vackert skriven, men innehållsmässigt går den lite på tomgång (det var ingen vacker mening...). Det är först i slutet av boken som jag blir fast, faktiskt först när sju sidor återstår. Men då framträder hon för mig som den genialiska författare jag tycker hon är. Ett fantastiskt slut, mer kan jag inte avslöja nu. För övrigt innehåller även denna bok kloka tankar om världsläget och om den stora och den lilla människans plats i alltet.

Självklart rekommenderar jag den. Kanske kommer jag även att göra som bokens huvudperson gör i slutet. Frågan är bara om jag kommer att se tillbaka på min tid i samma situation med saknad i stället för med lättnad. Vore typiskt mig - man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Läs gärna Bodils blogg