”Jag frågade Enrico varför han inte hade frågat mig någonting om hur det var att vara zigenare och han frågade mig varför jag aldrig hade frågat honom något om hur det var att inte vara det. Det var kanske det vackraste svar som jag någonsin hade hört.”
Zoli är en kvinna, född på i mitten av 30-talet, och sålunda ett barn under 2-a världskriget. Zoli är rom (ordet zigenare accepterat bland vissa romska grupper) i dåvarande Tjeckoslovakien. En vårvinter bevittnar hon hur alla övriga familjemedlemmar drivs ut på en isbelagd sjö av Hlinka-gardister och tvingas stanna där tills isen smälter. Kvar finns endast morfar, men Zolis morfar är en man med visioner för sitt barnbarn. Emot alla romska seder lär han Zoli både läsa och skriva. Detta för henne i vuxen ålder till framgång - hon blir en upphöjd romsk poet - men leder också till föskjutning från romerna i landet. I och med att hennes dikter mot hennes vilja blir tryckta, förråder hon den romska kulturen. Zolis vandring börjar. Efter många umbäranden, spott och spe, blir hon hjälpt över Alperna, in i Italien. Mannen som tar henne förbi vaktposteringarna i bergen blir så småningom henns man, Enrico. Det är han som säger de fantastiska orden.
Zoli blir en helt igenom levande person i boken, skriven av Colum McCann, och hon finns ju också bland oss här i vårt land, om än inte i en och samma person. I mitt jobb möter jag "Zoli" ofta. Jag möter också alla mina fördomar. Enricos ord är värda att ta till sig. Läs den gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar