Julklappsbyte i bokcirkeln:) Jag visste vems julklapp jag valde. Tack för boken - den var både rolig och lättsamt smärtsam att läsa...
Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug handlar om några unga människor i nutidsNorden. Vi läsare står som betraktare och ser hur Sigrid, Linnea, Trine och några till kämpar med sig själva, kärleken och livet.
Sigrid, ung student, lever ett ensamt liv i en litterär dröm då hon plötsligt står öga mot öga med författaren med stort F. Hon väljer att våga, men får hela tiden påminna sig själv om att räta på ryggen. Och hela tiden måste hon balansera mellan vad hon vill vara och hur Författaren vill att hon ska vara.
Linnéa har väntat i två år på att regissören, som hon gick till sängs med, ska komma tillbaka till Glyptoteket i Köpenhamn. Hela hennes eget filmmmanus i vardande handlar om detta möte. Hoppas på ett möte gör även hennes manager, som är förälskad i henne och som feltolkar alla signaler, osäker i sitt 50-åriga liv. Regissören själv ligger hemma i sängen med sin fru - han hade nog redan gjort sitt val när han gick till sängs med Linnéa.
Berättelsens huvudpersoner kämpar alla på olika sätt med att klara av kärleken, våga vara sig själva och stå stadigt i tillvaron. Vänta, blinka är en dråplig historia, skriven med humor och ömhet. Som läsare kan jag hålla distansen och le eftersom jag finns med i berättelsen som utomstående betraktare. Men jag kan också känna igen mig i problematiken och känna med de olycksaliga:) GP-s recension hittar du här
Så här skriver SvD
Underhållande läsning!
lördag 18 december 2010
Amsterdam
Ännu en bok avklarad i vår bokcirkel - Amsterdam av Ian McEwan. En av cirkelns deltagare gillar denna författare jättemycket. Själv har jag läst en bok: På Chesil beach (som jag tyckte jag var sådär), och sett en filmatisering av Försoning, (bra!). När så Ian McEwan kom med sin nya roman i höstas var han på mångas läppar och eftersom Amsterdam av flera beskrivits som en av hans bättre romaner (Booker-priset 1998), valde vi att läsa denna samtidssatir.
Bokens huvudpersoner, två tämligen egocentrerade män mitt i karriären, journalisten Vernon och kompositören Clive, träffas på Mollys begravning. Molly, som båda männen haft ett förhållande med i sin ungdom, har avlidit under tragiska former, för tidigt och smärtsamt. I backspegeln blir Molly kvinnan med stort K, som beskurits sin handlingsfrihet genom sin sjukdom , men dessutom av sin nuvarande man, som ensam tagit hand om henne mot slutet och förvägrat henne umgänge med bland andra de ovan nämnda herrarna, till deras stora förtret. Skrämda av Mollys lidande ingår Clive och Lynley en pakt - om någon av dem blir obotligt sjuk, ska den andre bistå med hjälp att göra slut på lidandet, därav bokelns titel.
Clive är kompositören som tiden sprungit förbi - han arbetar på en millenie-symfoni men får inte till finalen. Tiden är knapp och han företar en vandring i Lake district för att finna inspirationen. Där blir han vittne till inledningen av en våldtäkt, men eftersom han precis fått en melodislinga i huvudet, väljer han att inte se vad som håller på att hända. Väl hemkommen lyckas Clive, med hjälp av alkoholens dimmor, skriva klart symfonin och han är stolt! Och nöjd! Det bästa efter Beethoven! Eller?
Lynley är den mediokre journalisten som lyckats bli chefredaktör för en tidning. Men läsarna sviker, så nu gäller det att vända upplagesiffrorna. På Mollys begravning möter Linley utrikesminister Garmony, även han en av Mollys gamla älskare. Denne man är en konservativ typ som kandiderar för premiärminsiterposten och vars politiska åsikter både Linley och Clive föraktar, även om de kanske i själva verket inte står så långt ifrån denna politik i sitt sätt att leva. När Linley på oklart sätt kommer över foton av Garmony iklädd kvinnokläder ser han sin chans - han ska göra världens scoop. Tidningsredaktionens gamla murvlar tar avstånd - präglade av sin syn pressetik, men andra ser chansen och utnyttjar situationen för egen del.
Där är vi alltså - mitt i boken - två män mitt i livet - otillfredsställda med sin livssituation, men med chans att åter hamna i strålkastarljuset, även om det kostar andra om inte livet, så hedern.
Det är en märklig, skruvad och rolig bok med en oväntad vändning och med en massa trådar att dra i under ett samtal. Boken har 170 sidor, det tog 60 sidor för berättelsen att ta fart, men startsträckan var värd att färdas, även om den inte lämnar några djupare avtryck. Kan bero på att den är distanserad och känslokall - precis som Vernon och Clive. Bara det!
Bokens huvudpersoner, två tämligen egocentrerade män mitt i karriären, journalisten Vernon och kompositören Clive, träffas på Mollys begravning. Molly, som båda männen haft ett förhållande med i sin ungdom, har avlidit under tragiska former, för tidigt och smärtsamt. I backspegeln blir Molly kvinnan med stort K, som beskurits sin handlingsfrihet genom sin sjukdom , men dessutom av sin nuvarande man, som ensam tagit hand om henne mot slutet och förvägrat henne umgänge med bland andra de ovan nämnda herrarna, till deras stora förtret. Skrämda av Mollys lidande ingår Clive och Lynley en pakt - om någon av dem blir obotligt sjuk, ska den andre bistå med hjälp att göra slut på lidandet, därav bokelns titel.
Clive är kompositören som tiden sprungit förbi - han arbetar på en millenie-symfoni men får inte till finalen. Tiden är knapp och han företar en vandring i Lake district för att finna inspirationen. Där blir han vittne till inledningen av en våldtäkt, men eftersom han precis fått en melodislinga i huvudet, väljer han att inte se vad som håller på att hända. Väl hemkommen lyckas Clive, med hjälp av alkoholens dimmor, skriva klart symfonin och han är stolt! Och nöjd! Det bästa efter Beethoven! Eller?
Lynley är den mediokre journalisten som lyckats bli chefredaktör för en tidning. Men läsarna sviker, så nu gäller det att vända upplagesiffrorna. På Mollys begravning möter Linley utrikesminister Garmony, även han en av Mollys gamla älskare. Denne man är en konservativ typ som kandiderar för premiärminsiterposten och vars politiska åsikter både Linley och Clive föraktar, även om de kanske i själva verket inte står så långt ifrån denna politik i sitt sätt att leva. När Linley på oklart sätt kommer över foton av Garmony iklädd kvinnokläder ser han sin chans - han ska göra världens scoop. Tidningsredaktionens gamla murvlar tar avstånd - präglade av sin syn pressetik, men andra ser chansen och utnyttjar situationen för egen del.
Där är vi alltså - mitt i boken - två män mitt i livet - otillfredsställda med sin livssituation, men med chans att åter hamna i strålkastarljuset, även om det kostar andra om inte livet, så hedern.
Det är en märklig, skruvad och rolig bok med en oväntad vändning och med en massa trådar att dra i under ett samtal. Boken har 170 sidor, det tog 60 sidor för berättelsen att ta fart, men startsträckan var värd att färdas, även om den inte lämnar några djupare avtryck. Kan bero på att den är distanserad och känslokall - precis som Vernon och Clive. Bara det!
måndag 22 november 2010
Pojken som levde med strutsar
I Västsahara pågår en över 30 år gammal konflikt. Jag minns namnet Polisario från min egen tonårstid. Nu har detta namn dykt upp i media igen - stridigheter mellan det ockuperade området och det ockuperande Marocko har åter blossat upp. Många västsaharier har i åratal levt i flyktingläger i Algeriet. När nu världens och Sveriges ögon åter riktas mot landet har en bok av Monica Zak aktualiserats.
2003 skrev Zak boken Pojken som levde med strutsar. Berättelsen lär, trots att det låter otroligt, bygga på en sann historia och utspelar sig i konfliktområdet. Det är en av få böcker i världen för unga som har Västsahara som miljö. För att stärka de ungas kulturella identitet och visa att åtminstone en del av omvärlden bryr sig, ska boken översättas till arabiska och delas ut bland unga i flyktinglägren. Initiativtagare är BiS (bibliotek i samhälle).
När jag samtidigt fann att denna bok var omnämnd i den nya boktipsboken för unga av Karna Nyström - 100 böcker att läsa innan du blir vuxen, bestämde jag mig för att läsa den.
Hadara lever med sin nomadfamilj i Saharaöknen. Han är sin mors första barn och endast två år gammal då han försvinner från henne under en sandstorm. Pojken adopteras av två strutsar, Hogg och Makoo. Han lär sig kommunicera med sin strutsfamilj och präglas av deras beteende. Men han blir också varse skillnaderna efterhand som han blir äldre. Någonstans inuti Hadara finns ett eko av en mammas sång, en kamels gungning och när Hadara stöter på människor för första gången - han är då cirka tolv år - anar han att han har levt ett annat liv.
Det mänskliga intrånget i pojkens liv sker i form av en jägare som visar sig vara en supande amerikan, Luke. När denne får syn på strutspojken inser att han kan göra sitt livs scoop. Luke återvänder till Amerika och lyckas få ett filmbolag att nappa på idén att göra film av historien. Han återvänder med hela produktionsteamet men lyckas faktiskt inte återfinna pojken, som har sina beskyddare. Däremot återfinner Hadara sin människofamilj och kommer efter hand att anpassa sig till ett liv bland människor.
Hadaras uppväxt tillsammans med strutsarna är kärleksfull och ömsint och berättelsen är ljuvlig att läsa. Hadara står på djurens sida gentemot människan och blir god vän med många av öknens vilda djur. Han råkar ut för många strapatser men hela tiden finns Hogg och Makoo där med sin kärlek och omsorg. Som läsare är det lätt att identifiera sig med Hadara, precis som jag i min barndom kände för Mowgli i Djungelboken.
Men visst låter det som en riktig skröna? Historien om pojken som levde med strutsar är känd bland västsaharier och när Monia Zak hade hört samma historia berättas från två olika håll, skrev hon en artikel i en tidning. När denna publicerats träffade hon två västsaharier som frågade om hon träffat Hadaris son när hon var på besök landet. Monica Zak återvände till Afrika och fann sonen Ahmedu Hadara i ett algeriskt flyktingläger. Hon fick en intervju med honom och därefter skrev hon boken.
En fantastisk historia väl värd att finna sina läsare!
2003 skrev Zak boken Pojken som levde med strutsar. Berättelsen lär, trots att det låter otroligt, bygga på en sann historia och utspelar sig i konfliktområdet. Det är en av få böcker i världen för unga som har Västsahara som miljö. För att stärka de ungas kulturella identitet och visa att åtminstone en del av omvärlden bryr sig, ska boken översättas till arabiska och delas ut bland unga i flyktinglägren. Initiativtagare är BiS (bibliotek i samhälle).
När jag samtidigt fann att denna bok var omnämnd i den nya boktipsboken för unga av Karna Nyström - 100 böcker att läsa innan du blir vuxen, bestämde jag mig för att läsa den.
Hadara lever med sin nomadfamilj i Saharaöknen. Han är sin mors första barn och endast två år gammal då han försvinner från henne under en sandstorm. Pojken adopteras av två strutsar, Hogg och Makoo. Han lär sig kommunicera med sin strutsfamilj och präglas av deras beteende. Men han blir också varse skillnaderna efterhand som han blir äldre. Någonstans inuti Hadara finns ett eko av en mammas sång, en kamels gungning och när Hadara stöter på människor för första gången - han är då cirka tolv år - anar han att han har levt ett annat liv.
Det mänskliga intrånget i pojkens liv sker i form av en jägare som visar sig vara en supande amerikan, Luke. När denne får syn på strutspojken inser att han kan göra sitt livs scoop. Luke återvänder till Amerika och lyckas få ett filmbolag att nappa på idén att göra film av historien. Han återvänder med hela produktionsteamet men lyckas faktiskt inte återfinna pojken, som har sina beskyddare. Däremot återfinner Hadara sin människofamilj och kommer efter hand att anpassa sig till ett liv bland människor.
Hadaras uppväxt tillsammans med strutsarna är kärleksfull och ömsint och berättelsen är ljuvlig att läsa. Hadara står på djurens sida gentemot människan och blir god vän med många av öknens vilda djur. Han råkar ut för många strapatser men hela tiden finns Hogg och Makoo där med sin kärlek och omsorg. Som läsare är det lätt att identifiera sig med Hadara, precis som jag i min barndom kände för Mowgli i Djungelboken.
Men visst låter det som en riktig skröna? Historien om pojken som levde med strutsar är känd bland västsaharier och när Monia Zak hade hört samma historia berättas från två olika håll, skrev hon en artikel i en tidning. När denna publicerats träffade hon två västsaharier som frågade om hon träffat Hadaris son när hon var på besök landet. Monica Zak återvände till Afrika och fann sonen Ahmedu Hadara i ett algeriskt flyktingläger. Hon fick en intervju med honom och därefter skrev hon boken.
En fantastisk historia väl värd att finna sina läsare!
söndag 14 november 2010
Svenska för idioter
Eftersom jag aldrig läst något av av Mats Wahl, vilket inte alls känns bra, tog jag med mig Svenska för idioter hem över helgen. Efter halva boken kom jag på att jag visst läst författaren, kände igen berättarstil och tema - trasig pojke, föräldrar som sviker och vuxna som inte är vuxna.
Henke har börjat första ring - individuella programmet. Det är en kaotisk grupp även om de inte är så många. Klassföreståndaren är nyutexaminerad och full av engagemang. Hon ifrågasätts givetvis direkt men lyckas ändå få gruppen att gå med på att de tillsammans ska skriva en bok. Titeln blir klasskompisen Emmas förslag: Svenska för idioter, en titel som studierektorn sätter stopp för så den boken blir aldrig skriven av klassen, däremot av Henke och det är genom hans skrivande som läsaren får ta del av vad som sänkt Henke.
Henke lever med sin mamma, som ligger i sängen hela dagarna och röker och inget orkar ta sig för. Varför förstår vi efter ett tag - lillasyster Annie drunknade tre år tidigare. Efter den händelsen spårade Henke och hans mamma ur, var och en på sitt sätt, och nu är IV det enda program han kommer in på - han tillhör förlorarna i samhället, allt enligt gruppen själv. Henkes styvfar bor inte längre hos dem och han ska dessutom in på några månader. Henkes riktiga pappa har han aldrig träffat, så när denne en dag plötsligt dyker upp för att träffa sin son blir Henke urförbannad.
Henke vill inte se sig själv som förlorad, han kämpar med sin självbild och utmanar kompisarna. En händelse i matsalen leder till att Henke ställer upp i stadens buggtävling med skolans smartaste tjej - Elin på Natur. Han blir förälskad - oundvikligt. Kompisarna hånar honom - han fattar väl att en tjej från Natur aldrig skulle kunna nedlåta sig till att bli ihop med en från IV.
Den skolvärld som skildras är hård och brutal med killgäng som hotar och dominerar och den inspark som skildras är en katastrof inte minst för alla tjejer. Boken innehåller många intriger som inte går att redogöra för här. Det är en mörk berättelse men med ljusglimtar - fröken Johanna som vägar se klassen som förlorad och som faktiskt får några att fundera och Henkes mamma som lyckas komma på benen och öppna kiosken. Men det är mörkt - jantelagen styr ungdomarnas liv hur mycket Johanna än vill få dem att tro på sig själva och jobba mot denna förlamande lag. Jag lämnar berättelsen tyngd, de sista kapitlen är brutala och "skomakare bli vid din läst" råder. Trösten blir Henkes väg framåt. Jag skulle vilja veta hur det gick för dem alla - Kosken, Dragan, Saida...
Torsdagsbarn
Australiensisk landsbygd, 30-tal, fattigdom och en familj som kämpar mot omständigheter:
I Sonya Hartnetts Torsdagsbarn möter vi den 6-åriga flickan Harper Flute, som lever med sina föräldrar och syskon i ett fallfärdigt ruckel någonstans på den australiensiska landsbygden. Det är 30-tal, depression och mellankrigstid. Pappa har deltagit i 1-a världskriget, lyckats överleva men är märkt för livet. Pengar finns det inga, men när vi möter familjen finns en kärlek dem emellan trots alla umbäranden. En kärlek som dock sätts på hårda prov genom berättelsen och när pappan tar till flaskan rämnar nästan tillvaron totalt.
Vi möter Harper och hennes syskon samma dag som familjens yngste föds. Harper är barnvakt men glömmer att hålla Tin under uppsikt och den översvämmande floden får drar med sig lillebror. Tim räddas mirakulöst av en luftficka under en trädrot vid flodbanken. Kanske är det upplevelsen i kombination med att ha tvingats lämna sin mammas närhet till förmån för den nyfödde, som får pojken att ta sin tillflykt till ett liv under jord - bli en "grävare". Tin börjar gräva tunnlar, i början under huset men allteftersom åren går längre och längre bort. "Låt honom hållas" menar både mamman och pappan trots alla varningens ord. De hyser tilltro till sin lille pojke. Tin kommer att stanna under jord hela sin uppväxt och blir till sist förvildad. Ändå står han hela tiden i kontakt med sina syskon och det blir Tin som räddar äldsta systern undan en katastrof. Det blir också Tin som till sist förmår ge familjen ett drägligt liv.
Torsdagsbarn är en mörk bok men en flödande berättelse som gör den härlig att läsa. Berättelsens budskap? Inte helt tydligt vilket känns skönt. Jag tänker att föräldrarnas tillit, tillåtelse att låta Tin att stanna där han trivs - under mark, kan vara en fin bild av att respektera barnets behov och vilja. Men han stängs också ute från all gemenskap och blir allt mindre människa och alltmer vilddjur - ett sätt för Tin att överleva en omänsklig tillvaro som inget barn borde behöva ta till.
I Sonya Hartnetts Torsdagsbarn möter vi den 6-åriga flickan Harper Flute, som lever med sina föräldrar och syskon i ett fallfärdigt ruckel någonstans på den australiensiska landsbygden. Det är 30-tal, depression och mellankrigstid. Pappa har deltagit i 1-a världskriget, lyckats överleva men är märkt för livet. Pengar finns det inga, men när vi möter familjen finns en kärlek dem emellan trots alla umbäranden. En kärlek som dock sätts på hårda prov genom berättelsen och när pappan tar till flaskan rämnar nästan tillvaron totalt.
Vi möter Harper och hennes syskon samma dag som familjens yngste föds. Harper är barnvakt men glömmer att hålla Tin under uppsikt och den översvämmande floden får drar med sig lillebror. Tim räddas mirakulöst av en luftficka under en trädrot vid flodbanken. Kanske är det upplevelsen i kombination med att ha tvingats lämna sin mammas närhet till förmån för den nyfödde, som får pojken att ta sin tillflykt till ett liv under jord - bli en "grävare". Tin börjar gräva tunnlar, i början under huset men allteftersom åren går längre och längre bort. "Låt honom hållas" menar både mamman och pappan trots alla varningens ord. De hyser tilltro till sin lille pojke. Tin kommer att stanna under jord hela sin uppväxt och blir till sist förvildad. Ändå står han hela tiden i kontakt med sina syskon och det blir Tin som räddar äldsta systern undan en katastrof. Det blir också Tin som till sist förmår ge familjen ett drägligt liv.
Torsdagsbarn är en mörk bok men en flödande berättelse som gör den härlig att läsa. Berättelsens budskap? Inte helt tydligt vilket känns skönt. Jag tänker att föräldrarnas tillit, tillåtelse att låta Tin att stanna där han trivs - under mark, kan vara en fin bild av att respektera barnets behov och vilja. Men han stängs också ute från all gemenskap och blir allt mindre människa och alltmer vilddjur - ett sätt för Tin att överleva en omänsklig tillvaro som inget barn borde behöva ta till.
måndag 25 oktober 2010
Vinterträdgården
Vinterträdgården av Christine Falkenland är min senaste upplevelse. Jag hade för mig att en tidigare kollega pratat sig varm för denna bok, vet inte om jag minns rätt men när jag fann att min favorituppläsare av talböcker hade läst in denna bok, valde jag den i min roll som testare av Daisy Reader - strömmande talböcker i mobilen. Oavsett - jag blev verkligen betagen av den, berättelsen är mycket poetisk med ett vackert språk - lite av en Höga visa.
Vinterträdgården är ett passionsdrama med handlingen förlagd till Skövde. I källarplanet på en sutterängvilla bor Laura - en snart 40-årig, ensamstående barnskötare, en grå liten mus. Huset är hennes barndomshem, som hon nu delar med sin åldrande pappa. Mamman dog i bröstcancer och ärftligheten är oroande. Livet i villan går sin gilla gång under tiden som "medelålderns återvändsgränd" hotar. Var är det levande livet? I ett försök att finna mening tar Laura upp sitt ungdoms intresse och börjar en kurs i skrivande, intresserad och ambitiös men oförmögen att fullfölja alla övningar och oförmögen att redovisa, att utelämna sig.
Så en dag sker det hon aldrig kunnat föreställa sig, som hon aldrig drömt om men som drabbar totalt: Laura blir förälskad i Sharzad, en mycket vacker gift kvinna från Iran och mor till Arian - ett av barnen på Lauras förskola. Livet vaknar och det får bära eller brista. Laura och Sharzad inleder en relation, en omöjlig sådan.
Berättelsen är en fin skildring av homo (bi-) sexualitet, två kvinnors längtan efter liv och mening. De erotiska skildringarna är vackra men aldrig ointressant intima.
Den dröjer sig kvar, Vinterträdgården. Väl värd att finna sina läsare.
Vinterträdgården är ett passionsdrama med handlingen förlagd till Skövde. I källarplanet på en sutterängvilla bor Laura - en snart 40-årig, ensamstående barnskötare, en grå liten mus. Huset är hennes barndomshem, som hon nu delar med sin åldrande pappa. Mamman dog i bröstcancer och ärftligheten är oroande. Livet i villan går sin gilla gång under tiden som "medelålderns återvändsgränd" hotar. Var är det levande livet? I ett försök att finna mening tar Laura upp sitt ungdoms intresse och börjar en kurs i skrivande, intresserad och ambitiös men oförmögen att fullfölja alla övningar och oförmögen att redovisa, att utelämna sig.
Så en dag sker det hon aldrig kunnat föreställa sig, som hon aldrig drömt om men som drabbar totalt: Laura blir förälskad i Sharzad, en mycket vacker gift kvinna från Iran och mor till Arian - ett av barnen på Lauras förskola. Livet vaknar och det får bära eller brista. Laura och Sharzad inleder en relation, en omöjlig sådan.
Berättelsen är en fin skildring av homo (bi-) sexualitet, två kvinnors längtan efter liv och mening. De erotiska skildringarna är vackra men aldrig ointressant intima.
Den dröjer sig kvar, Vinterträdgården. Väl värd att finna sina läsare.
måndag 11 oktober 2010
Tjuvarnas stad
I morgon har vi bokklubb igen. Denna gång är jag sent ute, men idag läste jag klart boken som står i centrum för samtalet denna gång - Tjuvarnas stad av David Benioff.
Handlingen är förlagd till 2-a världskriget och Leningrads belägring . Vi möter Lev och Kolka - två ungdomar vars vägar korsas en natt i fängelset. Lev, som har judiskt påbrå, har plundrat en fallskärmsnedsinglande, död, tysk soldat och blivit upptäckt. Kolka har smitit från sitt förband, varför får vi veta först mot slutet. Efter en skräckfylld natt i Piters (Leningrad) fängelse förs de till en högt uppsatt militär och han ser en möjlighet att ut nyttja dem, mycket tack vare Kolkas förmåga att lirka med folk: om de lyckas skaffa fram 12 ägg till militärens dotters bröllop om fem dagar, ska de få behålla livet, annars: nackskott. Där börjar "äventyret".
Det är en märklig berättelse, den är charmig i kraft av sina huvudpersoner, vidrig i sina raka skildringar av krigets fasor, osentimental och inte minst spännande. Reell handling? Vet inte, men författaren lutar sig mot ett standardverk om Leningrads belägring: De niohundra dagarna av H. Salisbury, så, ja...
Helt klart läsvärd även om den balanserar något, och den är inte i klass med exempelvis Mannen utan öde av Kertez. L i t e amerikansk filmkänsla smyger sig in, men det är kanske inte så konstigt - Benioff har skrivit manus till bland annat filmen Troja. Jag kan absolut ha överseende med denna detalj. En viss verklighetsförankring finns nog också - efternamnet tog författaren som vuxen - det är ett judiskt namn från hans mors sida.
Etikett: "Lätt att läsa, svår att släppa". Feel good, fast inte om du förstår vad jag menar.
Handlingen är förlagd till 2-a världskriget och Leningrads belägring . Vi möter Lev och Kolka - två ungdomar vars vägar korsas en natt i fängelset. Lev, som har judiskt påbrå, har plundrat en fallskärmsnedsinglande, död, tysk soldat och blivit upptäckt. Kolka har smitit från sitt förband, varför får vi veta först mot slutet. Efter en skräckfylld natt i Piters (Leningrad) fängelse förs de till en högt uppsatt militär och han ser en möjlighet att ut nyttja dem, mycket tack vare Kolkas förmåga att lirka med folk: om de lyckas skaffa fram 12 ägg till militärens dotters bröllop om fem dagar, ska de få behålla livet, annars: nackskott. Där börjar "äventyret".
Det är en märklig berättelse, den är charmig i kraft av sina huvudpersoner, vidrig i sina raka skildringar av krigets fasor, osentimental och inte minst spännande. Reell handling? Vet inte, men författaren lutar sig mot ett standardverk om Leningrads belägring: De niohundra dagarna av H. Salisbury, så, ja...
Helt klart läsvärd även om den balanserar något, och den är inte i klass med exempelvis Mannen utan öde av Kertez. L i t e amerikansk filmkänsla smyger sig in, men det är kanske inte så konstigt - Benioff har skrivit manus till bland annat filmen Troja. Jag kan absolut ha överseende med denna detalj. En viss verklighetsförankring finns nog också - efternamnet tog författaren som vuxen - det är ett judiskt namn från hans mors sida.
Etikett: "Lätt att läsa, svår att släppa". Feel good, fast inte om du förstår vad jag menar.
måndag 4 oktober 2010
Vad dagen är natten skyldig
Yasmina Khadra (pseudonym för Mohammed Moulessehoul) är aktuell med en ny bok i höst - Vad dagen är natten skyldig. Det är hans tredje bok på svenska, de tidigare är "Efter attentatet" och Sirenerna i Bagdad". Precis som i de tidigare böckerna är samhället och politiken en viktigt del av berättelsen. Khadras böcker blir på så sätt intressanta lektioner i historia och samhällskunskap.
I Vad dagen är natten skyldig får läsaren följa Younes från barnsben i 30-talets Algeriet till idag. Younes familj är araber som tvingas flytta till Ouran när pengarna är slut och skörden brunnit upp. Familjen hamnar i slummen och pappan letar arbete. När pappa inser att han aldrig kommer att kunna ge sin son ett värdigt liv, kontaktar han sin bror i staden - apotekaren - och ber honom ta sig an Younes som sin egen son, vilket brodern och dennes fru gör med glädje.
Så börjar ett nytt liv för Younes - ett franskt liv, för Younes farbror är araben som bor och verkar i det franska Ouran tillsammans med sin katolska fru. Younes blir Jonas.
Jonas nya far är politiskt aktiv för FLN (för ett fritt Algeriet) och efter ett gripande flyr familjen till Rio Salado, en stad som Jonas kommer att älska hela sitt liv. Här finner han sina tre vänner och sin stora kärlek - Émilie. Då och då lämnar Jonas staden för att besöka sin familj i Oran, såren och saknaden finns och de kommer aldrig att läka, hur kärleksfullt Jonas än blir behandlad av sin farbror och hans fru.
Boken är en berättelse om en människas väg från barn till vuxen med Algeriets 1900-talshistoria som fond. Krig och fattigdom, tillhörighet, vänskap och kärlek sätter alla på svåra prov. Vad dagen är natten skyldig är en tung berättelse men även en hoppfull sådan - sann vänskap bryr sig inte om ras eller religiös tillhörighet.
Bokens språk flyter lätt och vackert - hör bara: En kväll tassade vintern ut på tå för att lämna plats åt våren. En sann läsglädje!
I Vad dagen är natten skyldig får läsaren följa Younes från barnsben i 30-talets Algeriet till idag. Younes familj är araber som tvingas flytta till Ouran när pengarna är slut och skörden brunnit upp. Familjen hamnar i slummen och pappan letar arbete. När pappa inser att han aldrig kommer att kunna ge sin son ett värdigt liv, kontaktar han sin bror i staden - apotekaren - och ber honom ta sig an Younes som sin egen son, vilket brodern och dennes fru gör med glädje.
Så börjar ett nytt liv för Younes - ett franskt liv, för Younes farbror är araben som bor och verkar i det franska Ouran tillsammans med sin katolska fru. Younes blir Jonas.
Jonas nya far är politiskt aktiv för FLN (för ett fritt Algeriet) och efter ett gripande flyr familjen till Rio Salado, en stad som Jonas kommer att älska hela sitt liv. Här finner han sina tre vänner och sin stora kärlek - Émilie. Då och då lämnar Jonas staden för att besöka sin familj i Oran, såren och saknaden finns och de kommer aldrig att läka, hur kärleksfullt Jonas än blir behandlad av sin farbror och hans fru.
Boken är en berättelse om en människas väg från barn till vuxen med Algeriets 1900-talshistoria som fond. Krig och fattigdom, tillhörighet, vänskap och kärlek sätter alla på svåra prov. Vad dagen är natten skyldig är en tung berättelse men även en hoppfull sådan - sann vänskap bryr sig inte om ras eller religiös tillhörighet.
Bokens språk flyter lätt och vackert - hör bara: En kväll tassade vintern ut på tå för att lämna plats åt våren. En sann läsglädje!
Fosterland
"Läsfest" står det i en av bokrecensionsklippen på bokens framsida. Någon rolig fest är det då inte, men det är absolut en fantastisk självbiografi hon har skrivit, Dilsa Demirbag-Sten. I boken Fosterland berättar Dilsa om sitt och sin familjs liv i Kurdistan och Sverige. Det är 70-tal när fadern lämnar turkiska delen av Kurdistan för ett fritt liv i det demokratiska folkhemsSverige där miljonprogrammet precis är genomfört. Ett år efter kommer hans lika unga fru och deras fyra små barn, varav Dilsa är ett.
Livet i Sverige blir inte vad de vuxna drömt om. Pappan är utåtriktad och social, politiskt engagerad i vänstern och en stor beundrare av Olof Palme. Modern har svårt att anpassa sig till deet nya livet med vitvaror och ensamhet - hon längtar hem till de normer och värderingar hon alltid haft som rättesnöre. Konflikter i familjen gör sig ständigt gällande och Dilsa gör revolt - hon vill leva sitt liv. Kulmen nås när Dilsa under ett sommarlov mellan 8-an och 9-an blir förlovad med en släkting i hemlandet. Hon gör något för sin tid och sin kultur otänkbart - hon bryter förlovningen. Men varje steg Dilsa tar på sin väg mot frigörelse är ett slag mot allt hennes mamma tror på.
Fosterland är en fin tidsskildring av Sverige under 70- och 80-talet och en skildring av en familjs vedermödor. Men den är framför allt ett upprop för alla unga kvinnors rätt att leva sitt eget valda liv, inte släktens eller kulturens. Tyvärr anar jag att Dilsas upplevelser fortfarande är giltiga för många av våra unga invandrartjejer.
Berättelsen ger också uttryck för den längtan som verkar gemensam för oss alla - längtan efter att höra till, längtan efter den plats vi tillbringat våra första år på, må det sedan vara Kurdistan eller Skåne... Skillnaden är förstås möjligheten att återvända.
Det var extra roligt att höra författaren berätta om sin bok på Bokmässan. Dilsa Demirbag-Sten är ett bevis för att det går att besluta över sitt eget liv och ändå försonas med sina närmaste. Tack!
Livet i Sverige blir inte vad de vuxna drömt om. Pappan är utåtriktad och social, politiskt engagerad i vänstern och en stor beundrare av Olof Palme. Modern har svårt att anpassa sig till deet nya livet med vitvaror och ensamhet - hon längtar hem till de normer och värderingar hon alltid haft som rättesnöre. Konflikter i familjen gör sig ständigt gällande och Dilsa gör revolt - hon vill leva sitt liv. Kulmen nås när Dilsa under ett sommarlov mellan 8-an och 9-an blir förlovad med en släkting i hemlandet. Hon gör något för sin tid och sin kultur otänkbart - hon bryter förlovningen. Men varje steg Dilsa tar på sin väg mot frigörelse är ett slag mot allt hennes mamma tror på.
Fosterland är en fin tidsskildring av Sverige under 70- och 80-talet och en skildring av en familjs vedermödor. Men den är framför allt ett upprop för alla unga kvinnors rätt att leva sitt eget valda liv, inte släktens eller kulturens. Tyvärr anar jag att Dilsas upplevelser fortfarande är giltiga för många av våra unga invandrartjejer.
Berättelsen ger också uttryck för den längtan som verkar gemensam för oss alla - längtan efter att höra till, längtan efter den plats vi tillbringat våra första år på, må det sedan vara Kurdistan eller Skåne... Skillnaden är förstås möjligheten att återvända.
Det var extra roligt att höra författaren berätta om sin bok på Bokmässan. Dilsa Demirbag-Sten är ett bevis för att det går att besluta över sitt eget liv och ändå försonas med sina närmaste. Tack!
tisdag 14 september 2010
Den store Gatsby
Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald har kommit i nyöversättning och eftersom jag inte läst den tidigare tog jag mig an den i helgen.
Handlingen utspelar sig i mellankrigstidens New York, det rika, flärdfulla New York där pengar, sprit och flärdfullt leverne är det som gäller om man inte drabbats av depressionen.
När Nick Carraway bestämmer sig för att flytta österut för att jobba med aktier, får han hyra ett rätt alldagligt hus i ett för övrigt mycket fashionabelt område. Hos grannen är det fest dygnet runt - folk kommer och går, mat och sprit flödar, men ingen känner egentligen värden - Jay Gatsby. Det blir Nicks uppgift att berätta Gatsbys historia, en rätt märklig sådan.
Kortfattat lever Gatsby sitt liv på en gammal dröm om Daisy - en kortvarig kärlek som aldrig lämnat hans tankar. Daisy är förstås gift med en rik och tämligen otrevlig knös (Tom) som i sin tur har en älskarinna (Myrtle) som inte alls är så rik men njuter av Toms pengar. Älskarinnans man är en stackars bilreparatör som intet anar förrän mot slutet men då går allt åt h-vete för alla i alla fall.
Den STORE Gatsby - stor i vems ögon? Sina egna? Daisys? Nick's? Alla gästers? Han är i vart fall en människa som hos Nick väcker både sympati och antipati. För det stora flertalet väcker han inga känslor alls - det blir uppenbarat när ingen mer än Nick kommer till hans begravning.
Varför räknas Den store Gatsby som klassiker? Det finns så många sätt att läsa boken, så många likelser och paralleller att dra men då krävs en hel del kännedom om den tidens Amerika. Utan efterord hade boken förlorat sin klassikerstatus för många nya läsare, nu får vi hjälp att se och förstå - uppskattat!
Handlingen utspelar sig i mellankrigstidens New York, det rika, flärdfulla New York där pengar, sprit och flärdfullt leverne är det som gäller om man inte drabbats av depressionen.
När Nick Carraway bestämmer sig för att flytta österut för att jobba med aktier, får han hyra ett rätt alldagligt hus i ett för övrigt mycket fashionabelt område. Hos grannen är det fest dygnet runt - folk kommer och går, mat och sprit flödar, men ingen känner egentligen värden - Jay Gatsby. Det blir Nicks uppgift att berätta Gatsbys historia, en rätt märklig sådan.
Kortfattat lever Gatsby sitt liv på en gammal dröm om Daisy - en kortvarig kärlek som aldrig lämnat hans tankar. Daisy är förstås gift med en rik och tämligen otrevlig knös (Tom) som i sin tur har en älskarinna (Myrtle) som inte alls är så rik men njuter av Toms pengar. Älskarinnans man är en stackars bilreparatör som intet anar förrän mot slutet men då går allt åt h-vete för alla i alla fall.
Den STORE Gatsby - stor i vems ögon? Sina egna? Daisys? Nick's? Alla gästers? Han är i vart fall en människa som hos Nick väcker både sympati och antipati. För det stora flertalet väcker han inga känslor alls - det blir uppenbarat när ingen mer än Nick kommer till hans begravning.
Varför räknas Den store Gatsby som klassiker? Det finns så många sätt att läsa boken, så många likelser och paralleller att dra men då krävs en hel del kännedom om den tidens Amerika. Utan efterord hade boken förlorat sin klassikerstatus för många nya läsare, nu får vi hjälp att se och förstå - uppskattat!
Tre apor
Jag tog en tunn bok att sticka emellan med. Berättelsen kom i vintras och fick fina recensioner. Ändå står Tre apor av Stephan Mendel-Enk alltid inne på skylthyllan. Den behöver med andra ord hjälp att röra på sig. Frågan är om jag kan föra dess talan i positiv bemärkelse?
Jo då, det kan jag. Tre apor är en historia med bra flyt och berättarglädje. Berättelsen utspelar sig i Göteborg, där vi möter en judisk familj i tre generationer, farfar, pappa och son vilka alla har olika förhållningssätt till staten Israel och till vad det innebär att vara en sann jude. Berättelsen ger läsaren en insyn i judiska traditioner men framför allt berättar den en historia som återfinns oavsett land eller tro - den unga människans sårbarhet och väg till vuxenlivet och den berättar den på ett rätt dråpligt sätt. Ett lite märkligt grepp, men det gör att den stannar kvar längre. Titeln? Jag vet inte: Farfar liknade en apa rent utseendemässigt, men fler undertoner måste finnas. Boken läses snabbt, men berättelsen ger stoff för vidare funderingar.
Jo då, det kan jag. Tre apor är en historia med bra flyt och berättarglädje. Berättelsen utspelar sig i Göteborg, där vi möter en judisk familj i tre generationer, farfar, pappa och son vilka alla har olika förhållningssätt till staten Israel och till vad det innebär att vara en sann jude. Berättelsen ger läsaren en insyn i judiska traditioner men framför allt berättar den en historia som återfinns oavsett land eller tro - den unga människans sårbarhet och väg till vuxenlivet och den berättar den på ett rätt dråpligt sätt. Ett lite märkligt grepp, men det gör att den stannar kvar längre. Titeln? Jag vet inte: Farfar liknade en apa rent utseendemässigt, men fler undertoner måste finnas. Boken läses snabbt, men berättelsen ger stoff för vidare funderingar.
Med lätta bevis
Bokcirkeln beslutade sig för att läsa en deckare. Alla lämnade förslag och sedan avgjorde lotten vilken berättelse som skulle berättas. Mitt förslag vann inte, men det gjorde ingenting. Vinnare blev Jacquelin Winspear's "Med lätta bevis" - en roman med detektiven Maisy Dobbs.
Denna roman är en oerhört charmig historia. Miss Dobbs verkar som privatdetektiv i mellankrigstidens London. TIll sin hjälp har hon Billy som är lite av allt i allo. Maisy har, som de flesta andra, drabbats personligen av kriget, hennes fästman sitter psykiskt skadad på ett hem för krigsinvalider.
I denna andra Maisy Dobbs-deckare får Maisy och Billy i uppgift att leta reda på en överklassflicka (-dock över 30 år) som rymt hemifrån. Fadern är affärsinnehavare och känd i hela London. Han betraktas av omvärlden som en mycket strävsam, rättviss och hjälpsam människa som alltid hjälpt de utsatta i sina firmor. Den egna dottern verkar dock vara av annan uppfattning. I sitt sökande efter denna kvinna träffar Dobbs på mordfall som, verkar det, kan vara sammankopplade med den klient hon söker.
Det här är inte en jättespännande bok, men en trevlig berättelse och med ett slut som åtminstone inte jag kunde räkna ut. På vägen fram till upplösningen får vi läsare en hel del kännedom om mellankrigstidens levnadsvillkor och inte minst mode. Författaren beskriver tämligen utförligt hur Maisy klär sig. Jag har funderat på om beskrivningarna är för många, men, nej - jag tycker nog Winspear balanserar det hela väldigt bra! Dessutom ger författaren oss flera små klokskaper som känns som ett något ovanligt grepp i denna genre. Att Winspear dessutom låter Maisy Dobbs lösa sina fall genom att lyssna inåt och lita till sin intuition i väldigt hög grad är sympatiskt. En feel-goodroman fast bättre ändå, tycker jag. Bra förslag Maja!
Denna roman är en oerhört charmig historia. Miss Dobbs verkar som privatdetektiv i mellankrigstidens London. TIll sin hjälp har hon Billy som är lite av allt i allo. Maisy har, som de flesta andra, drabbats personligen av kriget, hennes fästman sitter psykiskt skadad på ett hem för krigsinvalider.
I denna andra Maisy Dobbs-deckare får Maisy och Billy i uppgift att leta reda på en överklassflicka (-dock över 30 år) som rymt hemifrån. Fadern är affärsinnehavare och känd i hela London. Han betraktas av omvärlden som en mycket strävsam, rättviss och hjälpsam människa som alltid hjälpt de utsatta i sina firmor. Den egna dottern verkar dock vara av annan uppfattning. I sitt sökande efter denna kvinna träffar Dobbs på mordfall som, verkar det, kan vara sammankopplade med den klient hon söker.
Det här är inte en jättespännande bok, men en trevlig berättelse och med ett slut som åtminstone inte jag kunde räkna ut. På vägen fram till upplösningen får vi läsare en hel del kännedom om mellankrigstidens levnadsvillkor och inte minst mode. Författaren beskriver tämligen utförligt hur Maisy klär sig. Jag har funderat på om beskrivningarna är för många, men, nej - jag tycker nog Winspear balanserar det hela väldigt bra! Dessutom ger författaren oss flera små klokskaper som känns som ett något ovanligt grepp i denna genre. Att Winspear dessutom låter Maisy Dobbs lösa sina fall genom att lyssna inåt och lita till sin intuition i väldigt hög grad är sympatiskt. En feel-goodroman fast bättre ändå, tycker jag. Bra förslag Maja!
söndag 22 augusti 2010
Sommarens läsning
Först ut var Emma av Jane Austen i nyöversättning. Inget intressant innehåll från mitt perspektiv, men den har ändå något, jag läste ju faktiskt klart den. Och visst är det lite fashionerande att den går att läsa 2010, skriven i början av 1800-talet!
Undrar om Deon Meyers Devils Peak kommer att läsas om 200 år. Ärligt talat, det tror jag absolut inte och ingen förlust i det. En deckare som utspelar sig i Sydafrika. Knarkaffärer, mord och hämd. Ok som sommarstugeläsning.
Något mer än bara ok är däremot Stalins kossor av Sofi Oksanen. Boken skildrar tre kvinnoöden i Estland under Sovjettiden - mormor, mamma och Anna - dotter med grava ätstörningar. Ett stycke nutidshistoria kombinerad med ett av nutidens gissel.
Och så Norwegian Wood av Haruki Murakami. Handlingen utspelar sig i Japan under 60-talets slut och skildrar en ung mans väg till mognad. Finstämd och melankolisk med många tidsmarkörer. Att välja livet i en hård tillvaro. Sommarens bästa läsning, rekommenderas!
Undrar om Deon Meyers Devils Peak kommer att läsas om 200 år. Ärligt talat, det tror jag absolut inte och ingen förlust i det. En deckare som utspelar sig i Sydafrika. Knarkaffärer, mord och hämd. Ok som sommarstugeläsning.
Något mer än bara ok är däremot Stalins kossor av Sofi Oksanen. Boken skildrar tre kvinnoöden i Estland under Sovjettiden - mormor, mamma och Anna - dotter med grava ätstörningar. Ett stycke nutidshistoria kombinerad med ett av nutidens gissel.
Och så Norwegian Wood av Haruki Murakami. Handlingen utspelar sig i Japan under 60-talets slut och skildrar en ung mans väg till mognad. Finstämd och melankolisk med många tidsmarkörer. Att välja livet i en hård tillvaro. Sommarens bästa läsning, rekommenderas!
onsdag 23 juni 2010
Skjut apelsinen
Ogräset frodas i min trädgård, för jag läser böcker! I den litterära trädgården har jag de senaste veckorna stött på ovanligt lite ogräs - berättelse efter berättelse slår ut i blom - kanske inte alltid en vacker blomma, men en färgstark en.
En alldeles underbar bok är Mikael Niemis Skjut apelsinen! När jag läser den, inser jag att Niemi har full koll på killar i övre tonåren, han känner min son bättre än jag själv gör.
Berättelsen handlar om att vara ung och osäker - att känna sig som en grå liten mus. Men att inte acceptera detta - att bestämma sig för att det är man själv som avgör om man ska förbli denna gråa mus eller börja ta plats bland människor man inte alltid gillar och som man även kan vara rädd för. Berättelsen handlar (förstås) om den där tonårsförälskelsen på håll i skolans snyggaste tjej och hur pinsamt det blir när hela skolan får ta del av nederlaget. Den handlar om den nitiske svenskläraren som vill få alla att gilla Strindberg. Och den handlar om mycket mer... Inget nytt under solen med dessa trådar, men sättet boken är skriven på! Den är bisarr, smart och dråplig. Den är allvarsam, ömsint och äcklig. Dessutom är den ruskigt aktuell.
Förvandlingen från en grå mus till en synlig ung man går bland annat via morsans fula städrock från 70-talet och en inkletad, dagbeständig snorkkråka på kinden plus flera andra handlingar som väcker uppmärksamhet, äckel och vrede hos "skitarna" - de elever som har rika föräldrar och som sätter normerna för vem som ska ha vilken plats i hierarkin.
Jag kan inte skriva denna bok rättvisa, den måste läsas! Sätt den i händerna på alla från tonår och uppåt, men framför allt till våra äldra tonårskillar, som inte är så där helt säkra på tillvaron. De kommer att känna igen sig, få sig några härliga skratt, sätta i halsen på slutet men inse att de inte är så ensamma som de kanske ibland tror. Jag ska köpa den till min son - jag vet precis (jag känner honom i alla fall lite) när i boken han kommer att ge upp ett härligt garv!
En alldeles underbar bok är Mikael Niemis Skjut apelsinen! När jag läser den, inser jag att Niemi har full koll på killar i övre tonåren, han känner min son bättre än jag själv gör.
Berättelsen handlar om att vara ung och osäker - att känna sig som en grå liten mus. Men att inte acceptera detta - att bestämma sig för att det är man själv som avgör om man ska förbli denna gråa mus eller börja ta plats bland människor man inte alltid gillar och som man även kan vara rädd för. Berättelsen handlar (förstås) om den där tonårsförälskelsen på håll i skolans snyggaste tjej och hur pinsamt det blir när hela skolan får ta del av nederlaget. Den handlar om den nitiske svenskläraren som vill få alla att gilla Strindberg. Och den handlar om mycket mer... Inget nytt under solen med dessa trådar, men sättet boken är skriven på! Den är bisarr, smart och dråplig. Den är allvarsam, ömsint och äcklig. Dessutom är den ruskigt aktuell.
Förvandlingen från en grå mus till en synlig ung man går bland annat via morsans fula städrock från 70-talet och en inkletad, dagbeständig snorkkråka på kinden plus flera andra handlingar som väcker uppmärksamhet, äckel och vrede hos "skitarna" - de elever som har rika föräldrar och som sätter normerna för vem som ska ha vilken plats i hierarkin.
Jag kan inte skriva denna bok rättvisa, den måste läsas! Sätt den i händerna på alla från tonår och uppåt, men framför allt till våra äldra tonårskillar, som inte är så där helt säkra på tillvaron. De kommer att känna igen sig, få sig några härliga skratt, sätta i halsen på slutet men inse att de inte är så ensamma som de kanske ibland tror. Jag ska köpa den till min son - jag vet precis (jag känner honom i alla fall lite) när i boken han kommer att ge upp ett härligt garv!
söndag 20 juni 2010
Flickvännen
Jag har snabbläst Flickvännen av Karolina Ramqvist. Boken, som är Ramqvists debut tror jag, blev rätt omtalad när den kom ut 2009.
Min första känsla blir att jag läser Snabba Cash, fast det nu är flickvännerna som berättar. Men där den boken fokuserar mer på handling är Flickvännen långsam och fokuserar på två dagar fulla av motstridiga känslor. Det som är gemensamt för de båda böckerna är kriminaliteten, i den ena huvudmotiv, i den andra ram, och drogerna - det som allt kretsar kring i Lapidus bok men som i Flickvännen är en bisak, något flickvännerna tar till för att hålla ångesten stången då deras män är ute och rånar värdetransporter eller annat kul?
Handlingen utspelas i en värld som är mig helt främmande och som jag inte gillar att läsa om: en ytlig jetsetvärld där pengar och makt är det enda som räknas och där allt ansvar kan bortförklaras på det ena eller andra sättet, framför allt av de kriminella själva. Mer precist befinner vi oss i en lyxvilla vid en sjö, där Karin - flickvännen - precis lämnats ensam - John har dragit på ett av sina uppdrag.
Bakom denna yta finns i Flickvännen tvivel, ensamhet, ilska, behov av att känna att livet är på riktigt. Universella känslor med andra ord som gör att boken blir något mer, och som gör den rätt bra, faktiskt. Jag har ju alltid så svårt att fatta att det finns tjejer som vill leva sådana här liv, det är väl det som kan upplevas som provocerande med Ramqvists bok - tjejerna upplever inte sig själva som offer, de har valt sina liv. Mannen ger dem status och möjligheten till allt materiellt de kan önska sig, men priset blir total ensamhet, familjen bryter, grannarna kan man inte umgås med för de får inget ana, de gamla vännerna fungerar inte längre. Inte ens de andra "flickvännerna" går det att vara förtrolig med, maktbalansen måste uppräthållas och det du ger i ett förtroende kan snabbt vändas mot dig. Karin, bokens huvudperson, är ingen dum tjej och hon har läst på en del om förklaringar till kvinnors beteende men är hon beredd att förändra? Jag tycker mig kunna ana möjligheten till ändrad riktning mot slutet.
Det finns absolut saker att diskutera i den här boken!
Min första känsla blir att jag läser Snabba Cash, fast det nu är flickvännerna som berättar. Men där den boken fokuserar mer på handling är Flickvännen långsam och fokuserar på två dagar fulla av motstridiga känslor. Det som är gemensamt för de båda böckerna är kriminaliteten, i den ena huvudmotiv, i den andra ram, och drogerna - det som allt kretsar kring i Lapidus bok men som i Flickvännen är en bisak, något flickvännerna tar till för att hålla ångesten stången då deras män är ute och rånar värdetransporter eller annat kul?
Handlingen utspelas i en värld som är mig helt främmande och som jag inte gillar att läsa om: en ytlig jetsetvärld där pengar och makt är det enda som räknas och där allt ansvar kan bortförklaras på det ena eller andra sättet, framför allt av de kriminella själva. Mer precist befinner vi oss i en lyxvilla vid en sjö, där Karin - flickvännen - precis lämnats ensam - John har dragit på ett av sina uppdrag.
Bakom denna yta finns i Flickvännen tvivel, ensamhet, ilska, behov av att känna att livet är på riktigt. Universella känslor med andra ord som gör att boken blir något mer, och som gör den rätt bra, faktiskt. Jag har ju alltid så svårt att fatta att det finns tjejer som vill leva sådana här liv, det är väl det som kan upplevas som provocerande med Ramqvists bok - tjejerna upplever inte sig själva som offer, de har valt sina liv. Mannen ger dem status och möjligheten till allt materiellt de kan önska sig, men priset blir total ensamhet, familjen bryter, grannarna kan man inte umgås med för de får inget ana, de gamla vännerna fungerar inte längre. Inte ens de andra "flickvännerna" går det att vara förtrolig med, maktbalansen måste uppräthållas och det du ger i ett förtroende kan snabbt vändas mot dig. Karin, bokens huvudperson, är ingen dum tjej och hon har läst på en del om förklaringar till kvinnors beteende men är hon beredd att förändra? Jag tycker mig kunna ana möjligheten till ändrad riktning mot slutet.
Det finns absolut saker att diskutera i den här boken!
söndag 13 juni 2010
Lila hibiskus
Lila Hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman. Författaren fick sitt genombrott med romanen "En halv gul sol", som kom 2007. Nu i vår har hennes första roman getts ut på svenska. Lila hibiskus utspelar sig i nutidens Nigeria, och är i första hand en familjeskildring. I andra hand kommer miljön, som givetvis har betydelse, men den pennalism flickan och hennes bror utsätts för av pappan, skulle kunna äga rum var som helst i världen.
Kambili och hennes bror Jala har en mycket from katolsk pappa, Nigerian, omvänd till katolicism från hedendom, som han själv säger, i sin ungdom. Utåt sett är pappan mycket omtyckt och hjälpsam. Han är en rik man i sitt land men använder en stor del av sina pengar till välgörenhet. Ingen i familjens omgivning kan ana det famlijeförtryck i form av psyktiskt och fysiskt våld som sker inom hemmets väggar. Det blir faster Ifeoma, även hon katolik, men med en syn på gud som full av nåd, som blir Kambilas räddning till ett liv undan fadern. Men framför raäddas Kambili av fader Amadi, en ung präst, vän till fasterns familj, som tar sig an Kambili, och som väcker henne till liv - hon hittar sitt skratt och sina känslor, sitt självfötrtoende tack vara honom.
Boken knyter an till Achebes "Allt går sönder" utifrån det religiösa temat - vem har tolkningsrätt när det gäller gud? Kan västerlandets katolska tro leva sida vid sida med Nigerias ursprungsreligion? Fastern och kusinerna kan - farfar är "hedning" och en älskad man av sin dotter, avskydd för sin avgudadyrkan av sonen - Kambilas far. Papa kan det inte, ända in i döden förnekar han sin far. Han får betala det högsta priset, kan man nog konstatera.
Inte den bästa bok jag läst, men helt OK.
Kambili och hennes bror Jala har en mycket from katolsk pappa, Nigerian, omvänd till katolicism från hedendom, som han själv säger, i sin ungdom. Utåt sett är pappan mycket omtyckt och hjälpsam. Han är en rik man i sitt land men använder en stor del av sina pengar till välgörenhet. Ingen i familjens omgivning kan ana det famlijeförtryck i form av psyktiskt och fysiskt våld som sker inom hemmets väggar. Det blir faster Ifeoma, även hon katolik, men med en syn på gud som full av nåd, som blir Kambilas räddning till ett liv undan fadern. Men framför raäddas Kambili av fader Amadi, en ung präst, vän till fasterns familj, som tar sig an Kambili, och som väcker henne till liv - hon hittar sitt skratt och sina känslor, sitt självfötrtoende tack vara honom.
Boken knyter an till Achebes "Allt går sönder" utifrån det religiösa temat - vem har tolkningsrätt när det gäller gud? Kan västerlandets katolska tro leva sida vid sida med Nigerias ursprungsreligion? Fastern och kusinerna kan - farfar är "hedning" och en älskad man av sin dotter, avskydd för sin avgudadyrkan av sonen - Kambilas far. Papa kan det inte, ända in i döden förnekar han sin far. Han får betala det högsta priset, kan man nog konstatera.
Inte den bästa bok jag läst, men helt OK.
måndag 31 maj 2010
Sorgesång för Easterly
Petina Gappah har skrivit en novellsamling som precis översatts till svenska - Sorgesång för Easterly. Gappah kommer från Zimbabwe och samlingen är hennes debut. Novellerna låter oss möta zimbabwier från olika samhällsskikt och olika landsdelar. Där finns ambassadören som blivit skickad till Genève på sitt första uppdrag och blir lurad inpå bara skinnet på grund av ovana vid Internet. Där finns hembiträdet som enligt husbonden "är som alla andra hembiträden", dvs opålitlig, trots att hon ställt upp halva livet för familjen. Överklassen finner vi "I hjärtat av den gyllene triangeln", där männen håller sina andra fruar i det lilla huset på gården. Vi möter galenskapen i kåkstaden och den ständigt närvarande sjukdomen som ger spruckna skära läppar.
Novellerna flyter lätt och känns sakligt nyktra, sorliga en del, men aldrig sentimentala. Helt enkelt: så här är det i landet med en korrupt president, ofattbar inflation och AIDS som ständigt dödshot. Mitt i all tragik finns även humorn och bejakandet av livet.
Min enda fundering: Lyckas novellerna förändra min bild av ett land i Afrika? Har jag bytt glasögon efter genomläsningen? Nej, jag tror inte det. Frågan är om jag hade rätt par på näsan redan från början? Jag vet inte.
Gappah kommer till bokmässan i spetember. Jag hoppas att även jag kommer dit, kanske får jag svar då:)
Novellerna flyter lätt och känns sakligt nyktra, sorliga en del, men aldrig sentimentala. Helt enkelt: så här är det i landet med en korrupt president, ofattbar inflation och AIDS som ständigt dödshot. Mitt i all tragik finns även humorn och bejakandet av livet.
Min enda fundering: Lyckas novellerna förändra min bild av ett land i Afrika? Har jag bytt glasögon efter genomläsningen? Nej, jag tror inte det. Frågan är om jag hade rätt par på näsan redan från början? Jag vet inte.
Gappah kommer till bokmässan i spetember. Jag hoppas att även jag kommer dit, kanske får jag svar då:)
Easter Parade
Har precis läst Richard Yates - Easter Parade. Boken är skriven 1976 och översatt till svenska först i år. För några år sedan övesattes hans genombrottsroman Revolutionary Road till svenska. Den boken är en av mina absoluta favoriter. Lika betagen är jag inte av Easter Parade.
Boken handlar om två systrar och deras självupptagna mamma. Vi följer dem från barndom till död. Den ena sÿstern gifter sig med i princip första kärleken och blir honom trogen livet igenom. Tre barn föds och växer upp, maken slår och hustrun blir alkoholist. Äktenskapet är heligt...
Den andra systern har oräkneliga förhållanden men hittar aldrig någon att binda sig vid. Eller - när hon gör det, går han tillbaka till sin tidigare, unga kvinna.
Det skulle kunna vara en tungläst, sorglig bok, men inte alls. Den flyter lätt men kryper aldrig inpå - ironiserar med en slags humor över människan och livet.
Mats Kempe skriver i sitt förord att Easter Parade är Yates mest helgjutna roman. Jag är inte person att avgöra detta, men Revolutionary Road lämnar mycket större avtryck i mig. Kempe skriver: " ...hans läsare ger oss läsare en litterär unik möjlighet att bli påminda om olika sidor av oss själva och börja granska dem i ett skoningslöst starkt lysrörssken. Yates skrev aldrig om några pinsamma andra som vi kan fjärma oss ifrån. Pinsamheten finns inom oss - den smärtsamma insikten om den egna illusoriska produktionen av vårt ego. Att läsa Richard Yates känns genant avslöjande och är samtidigt märkligt befriande."
Vilken bok av Yates man gillar bäst beror kanske på vilka genanta och befriande avslöjanden om en själv som böckerna ger - hur de träffar.
Boken handlar om två systrar och deras självupptagna mamma. Vi följer dem från barndom till död. Den ena sÿstern gifter sig med i princip första kärleken och blir honom trogen livet igenom. Tre barn föds och växer upp, maken slår och hustrun blir alkoholist. Äktenskapet är heligt...
Den andra systern har oräkneliga förhållanden men hittar aldrig någon att binda sig vid. Eller - när hon gör det, går han tillbaka till sin tidigare, unga kvinna.
Det skulle kunna vara en tungläst, sorglig bok, men inte alls. Den flyter lätt men kryper aldrig inpå - ironiserar med en slags humor över människan och livet.
Mats Kempe skriver i sitt förord att Easter Parade är Yates mest helgjutna roman. Jag är inte person att avgöra detta, men Revolutionary Road lämnar mycket större avtryck i mig. Kempe skriver: " ...hans läsare ger oss läsare en litterär unik möjlighet att bli påminda om olika sidor av oss själva och börja granska dem i ett skoningslöst starkt lysrörssken. Yates skrev aldrig om några pinsamma andra som vi kan fjärma oss ifrån. Pinsamheten finns inom oss - den smärtsamma insikten om den egna illusoriska produktionen av vårt ego. Att läsa Richard Yates känns genant avslöjande och är samtidigt märkligt befriande."
Vilken bok av Yates man gillar bäst beror kanske på vilka genanta och befriande avslöjanden om en själv som böckerna ger - hur de träffar.
måndag 5 april 2010
Lolita
Sara Stridsberg har kommit med en ny bok - Darling river - som tar sin utgångspunkt i Nabokovs 50-talsklassiker Lolita. Känns helt nödvändigt att ge sig i kast med den före Stridsbergs, så det har jag nu gjort. Lolita är en superbra, men äcklig bok! Att lyssna på Humbert Humbert är att skåda in i en psykopats hjärna. Berättelsen är skickligt uppbyggd - som ett försvarstal, där pedofilen Humbert blir allt mer lömsk, dompterande och beräknande ju längre tiden går. Humberts beskrivning av Lolita får läsaren att se Lolita som det barn hon är. Läsaren förstår det som Humbert förnekar. Själv försöker Humbert försvara sin besatthet av "nymfetter" genom att söka olika lagar som kan berättiga hans handlande.
En djävul klädd till ett medelålders äckel, värd att, ja faktiskt, hatas!
En stålande berättelse som trots sitt tema är absolut läsvärd. Att Nabokov efter denna bok inte mer kom i åtanke för Nobelpriset, säger det något om den tidens dubbelmoral och gubbvälde?
En djävul klädd till ett medelålders äckel, värd att, ja faktiskt, hatas!
En stålande berättelse som trots sitt tema är absolut läsvärd. Att Nabokov efter denna bok inte mer kom i åtanke för Nobelpriset, säger det något om den tidens dubbelmoral och gubbvälde?
onsdag 17 mars 2010
Några läsningar
Duras - Älskaren
Nemirovsky - Ensamhetens vin
Müller - Hjärtdjur
Mann - Buddenbrook
Funke - Tjuvarnas herre
Frame - En ängel vid mitt bord
= endast en av dem (Nemirovsky) hamnar lite längre ner på skalan, alla de övriga är favoriter, super helt enkelt!!! Inte så många för att utgöra läsning under så lång tid, men bättre med några riktiga läsupplevelser - kvalitet i stället för kvantitet, fast ordet kvalitet får man knappt använda. Snyggt språk, berättarglädje, bra handling + att de, för att använda Ninas Björks ord i DN härom veckan - sänder något. En bok som inte sände (till mig) var Sista beställningen på Balto, av Faïza Guène. Den är fräckt komponerad, jobbar mycket med olika persongalleri/språk, men den sa mig inget. Vem vill bli miljardär hade också en kul komposition men den höll inte. Antagligen bättre som film - Slumdog millionear, men då skulle jag behöva blunda så mycket...
Nemirovsky - Ensamhetens vin
Müller - Hjärtdjur
Mann - Buddenbrook
Funke - Tjuvarnas herre
Frame - En ängel vid mitt bord
= endast en av dem (Nemirovsky) hamnar lite längre ner på skalan, alla de övriga är favoriter, super helt enkelt!!! Inte så många för att utgöra läsning under så lång tid, men bättre med några riktiga läsupplevelser - kvalitet i stället för kvantitet, fast ordet kvalitet får man knappt använda. Snyggt språk, berättarglädje, bra handling + att de, för att använda Ninas Björks ord i DN härom veckan - sänder något. En bok som inte sände (till mig) var Sista beställningen på Balto, av Faïza Guène. Den är fräckt komponerad, jobbar mycket med olika persongalleri/språk, men den sa mig inget. Vem vill bli miljardär hade också en kul komposition men den höll inte. Antagligen bättre som film - Slumdog millionear, men då skulle jag behöva blunda så mycket...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)