söndag 14 november 2010

Torsdagsbarn

Australiensisk landsbygd, 30-tal, fattigdom och en familj som kämpar mot omständigheter:

I Sonya Hartnetts Torsdagsbarn möter vi den 6-åriga flickan Harper Flute, som lever med sina föräldrar och syskon i ett fallfärdigt ruckel någonstans på den australiensiska landsbygden. Det är 30-tal, depression och mellankrigstid. Pappa har deltagit i 1-a världskriget, lyckats överleva men är märkt för livet. Pengar finns det inga, men när vi möter familjen finns en kärlek dem emellan trots alla umbäranden. En kärlek som dock sätts på hårda prov genom berättelsen och när pappan tar till flaskan rämnar nästan tillvaron totalt.

Vi möter Harper och hennes syskon samma dag som familjens yngste föds. Harper är barnvakt men glömmer att hålla Tin under uppsikt och den översvämmande floden får drar med sig lillebror. Tim räddas mirakulöst av en luftficka under en trädrot vid flodbanken. Kanske är det upplevelsen i kombination med att ha tvingats lämna sin mammas närhet till förmån för den nyfödde, som får pojken att ta sin tillflykt till ett liv under jord - bli en "grävare". Tin börjar gräva tunnlar, i början under huset men allteftersom åren går längre och längre bort. "Låt honom hållas" menar både mamman och pappan trots alla varningens ord. De hyser tilltro till sin lille pojke. Tin kommer att stanna under jord hela sin uppväxt och blir till sist förvildad. Ändå står han hela tiden i kontakt med sina syskon och det blir Tin som räddar äldsta systern undan en katastrof. Det blir också Tin som till sist förmår ge familjen ett drägligt liv.

Torsdagsbarn är en mörk bok men en flödande berättelse som gör den härlig att läsa. Berättelsens budskap? Inte helt tydligt vilket känns skönt. Jag tänker att föräldrarnas tillit, tillåtelse att låta Tin att stanna där han trivs - under mark, kan vara en fin bild av att respektera barnets behov och vilja. Men han stängs också ute från all gemenskap och blir allt mindre människa och alltmer vilddjur - ett sätt för Tin att överleva en omänsklig tillvaro som inget barn borde behöva ta till.

Inga kommentarer: