Snäcksamlarna

Jag har under flera år hårdnackat vägrat att ta mig an en bok med motivering att den inte är värd lästid. Att boken råkar vara en av mina väninnors absoluta favoritbok ( hon läser om den varje år)har spelat mindre roll, vi har ändå så olika läsinriktningar. Men när ytterligare en av mina vänner visade sig ha Snäcksamlarna liggande framme för att då och då läsa om några avsnitt, blev jag lite smått nyfiken. Denna väninna, fostrad i rysk litterär tradition, vad ser hon för kvaliteter i denna 80-talsbestseller, denna romantiska "saga"? Svaret har jag inte men jag har nu läst boken:)

Nej, i mitt tycke är det inte en bra bok, inte en berättelse som tillför nya tankar, idéer, funderingar och upplevelser. Boken är rakt igenom en schablon med förutsättningsbara händelser och med endimensionella karaktärer, antingen onda eller goda. Men, som förströelse fungerar den lika bra som en taskig deckare och som nedvarvning i början av en semester har den helt klart fyllt en funktion för mig. För att ha lite behållning valde jag den engelska utgåvan: brist på läsupplevelse kan uppvägas av språklig träning och det var bra.

I hadlingens centrum finns Penelope, en kvinna lite över de sextio som precis drabbats av en hjärtinfarkt. Penelope bor i ett litet hus i en by på den engelska landsbygden. Hennes tre vuxna (?) barn oroar sig för henne och försöker finna någon som kan se till mamma. Penelope själv är helt lugn. Antonia kommer att flytta in till Penelope men innan vi kommer så långt in i berättelsen, förflyttas vi i tid bakåt i olika omgångar och lär känna Antonias far Cosmo som har en relation med Olivia - Penelopes yngsta dotter. Denna del av berättelsen utspelar sig i ett paradis på Ibiza, där Olivia hittar lugnet och kärleken... Olivia är dock en karriärkvinna, så hon säger efter ett år nej till harmoni och tar sig tillbaka till London och en karriär inom modetidningsbranschen. Olivia är möjligtvis den karaktär som inte enbart tecknats som antingen god eller ond. Så är inte fallet vad gäller Penelopes andra två barn - äldsta dottern Nancy, mor till två vidriga barn, gift med en torr och trist jurist och endast intresserad av yta - och Noel - yngsta barnet, en spoling som lever på utseendet och högriskprojekt. Märkligt att Penelope - en så god och vän kvinna kan få tre så självupptagna barn!

Som läsare får vi också möte Penelope som ung och serveras (förstås) en superromantisk berättelse med 2-a världskriget som fond. Penelope träffar Ambrose, blir gravid och gifter sig. Allt blir fel och så gör Richard entré. Hans förband övar klättring i Cornwall och jag anar direkt(faktiskt hade jag rätt) att han kommer att bli sänd till landstingningen i Normandie. Frågan är bara om han ska dö eller överleva. Jag gissar på döden, och även det var rätt:) Tur för Richard, han får leva i Penelopes minne som det helgon han säkert inte var. Plattityderna radas upp som pärlor på ett radband! Och när Richard kommer Penelope till mötes i hennes dödsögonblick, då är berättelsen fulländad...

Men Snäcksamlarna då? Jo, Penelopes far var konstnär och efter år i glömska har hans verk börjat betinga ett mycket högt pris på auktioner. Giriga barn vill sälja och Penelope säljer! Inte Snäcksamlarna, den skänker hon till byns ateljé, där den en gång målats. Däremot säljer hon några andra verk som hon gömt för sin hemske make (den hon blev gravid med) under alla år, men som till sist lämnade henne för en annan kvinna. Problemet är bara att alla pengar hon får för verken inte kommer barnen till del i någon större utsträckning - vilken missräkning!

För mig har boken en starkare sida, skildringen av relationen mor - vuxna barn. Rosamund Pilcher har fått till några händelser/situationer i relationen mellan Penelope och hennes tre barn som jag tycker om. Penelope har fostrat sina barn och älskat dem och älskar dem fortfarande, men detta innebär inte per automatik att hon kan umgås med dem som vänner i vuxen ålder. En annan tänkvärd sentens i berättelsen är Penelopes tanke om att det bästa man som vuxen kan ge sina barn är att inte vara beroende av dem.

Jag funderar förstås över vad i berättelsen som mina vänninnor fallit så pladask för. I nuläget gissar jag bara men ska absolut fråga när tillfälle ges - är alldeles för nyfiken för att låta bli. Därefter åker boken in i bokhyllan bland böcker som jag inte kommer att läsa om:)

Under lejonets blick

Etiopien är åter i fokus - den värsta torkan på 60 år har drabbat Afrikas horn. Det plingar till i mobilen - en fråga från Rädda Barnen: Vill du lämna ditt bidrag för Etiopiens barn? Lätt att åtgärda, men också ett sätt att köpa sitt samvete fritt. Hade jag lämnat mitt bidrag lika villigt om jag inte alldeles i dagarna haft Etiopien i fokus beroende av min bok? Det är inte säkert och det är skamligt. Men man kan också vända på det - vad bra att det skrivs böcker som sätter strålkastaren på världens alla länder och gör oss läsare lite mer uppmärksamma på världens orättvisor, men förhoppningsvis positivt resultat - öppnade ögon.

Under lejonets blick är en berätteles om inbördeskriget i Etiopien under 70-talet. Författare är Maaza Mengiste och det är hennes debut. Berättelsen handlar om en ganska välbärgad familj i huvudstaden Addis Abebea. Haliu är kirurg, en skicklig sådan, utbildad i väst. Har har två vuxna söner, Yonas och Dawid, och en fru som är mycket sjuk. När Hailus fru dör rämnar hans familj precis på samma sätt som landet Etiopien rämnar då militären tar makten och avsätter Kejsaren - Lejonet från Juda: Haile Sellassie. Målet är ett jämlikt Etiopien med marxismen som grund, men som på alla andra platser i världen (!) fungerar denna lära inte. Med inspiration och hjälp från Sovjetunionen, Nordkorea och Kuba inleds en period av skräckvälde där det gäller att välja sida för att överleva. Hailus son Dawid är för revolutionen men väljer, när han ser utvecklingen, att motarbeta militärdiktaturen. Övriga familjemedlemmar försöker först att hålla sig neutrala, inte ta aktiv ställning för någondera part - allt för att rädda sin egen livssituation. Men det går inte att hålla sig utanför och några allvarliga händelser tvingar alla familjemedlemmar att ta ställning, även om det innebär stor fara och nästan undergång för dem själva.

Berättelsen innehåller förfärliga tortyrscener, allra värst är skildringen av den grymhet den lilla pojken Berhande utsätts för - ofattbart. I den högst konkreta och vidriga skildringen av inbördeskrigets fasor smyger sig små poetiska rader in i texten, de blir som små andhål i en ofattbar verklighet.

Till 70-talets Chile, Vietnam och Kambodja lägger jag Etiopien. Somalia står på tur. En enda tröst finns det: det var inte bättre förr - bara annorlunda, som Bodil Malmsten brukar säga.

En dåre fri

I morgon börjar min semester och att ta med mig min senaste läsning in i ledighet var inget jag ville, så i går kväll läste jag klart Beate Grimsruds En dåre fri. Berättelsen handlar om Eli - en schizofren kvinna med en uppväxt som präglats av tvära kast mellan kärlek, våld och galenskap. Eli hör röster: förutom Eli själv bor Espen (Askeladd), Emil (i Lönneberga), Erik (den aggressive) och Eugen (prins) i henne. Rösterna flyttar in en efter en och styr Elis liv i långa perioder, perioder som resulterar i psykoser, bältesläggningar och tunga medicineringar. Mitt i detta kaos finns Elis oerhörda kreativitet och skaparkraft. Eli har en överlevnadsförmåga som är otrolig. Vänner finns, inte från början men allt eftersom. Och de hon får stannar kvar och finns där som stöd genom kris efter kris. Hur orkar de, tänker jag. Det måste vara Elis personlighet, hennes oerhörda generositet gentemot sin omgivning, må det vara nära vänner eller psykotiska medpatienter, som gör att de stannar kvar och älskar henne.

En berättelse om sinnessjukdom och psykvård skulle av självklara skäl kunna upplevas som tung, dyster, svart och utan hopp. Och det är en tung bok, men i En dåre fri löper ett stråk av ljus genom hela den livshistoria som är så komplicerad men så okomplicerat skriven. Kbt-teraputen som tar över behandlingen finns med i berätteslen från start - vi rör oss fram och tillbaka i Elis liv. Jag tror det är hans närvaro som gör att jag som läsare upplever ett hopp, ett hopp som så småningom även Eli när. Och det är därför jag orkar läsa boken.

Jag får en tankeställare (som vanligt): Hon är ju frisk också, Eli, mitt i sin sjukdom. Det är ju inte jag som behöver vara rädd, den sjuke har nog med sina egna rädslor.