Och i Wienerwald står träden kvar

En poetiskt skriven berättelse med poetisk titel men med ett ogreppbart innehåll har Elisabeth Åsbrink skrivit: Och i Wienerzald står träden kvar.

Detta är berättelsen om tragedier - en ung människas, en familjs, ett folkslags och länders däribland Sveriges. Berättelsen handlar om Otto och hans familj från Wien. När 2-a världskriget bryter ut har familjen redan drabbats av repressalier. De är för sent ute för att hinna emigrera hela familjen, men Otto räddas. Med hjälp av Svenska kyrkans mission får Otto möjlighet att komma till Sverige. Dock under förutsättning att han ska hämtas av föräldrarna så fort kriget är slut. Ett tragiskt öde, men det finns många sådana öde, eller hur? Tänk på alla finska krigsbarn.

Men det som är nytt med Åsbrinks bok är hur hon visar på en del av Sverige som är mindre behaglig: Nazismen frodades på många håll i Sverige vid den här tiden. Att ta emot judar var för många människor i Sverige otänkbart och judehatet är mer utbrett än vad många av oss kanske tror.Ett exempel är Socialstyrelsens hantering: de krävde ett J i passet för de judar från Tyskland som beviljades inresa. Vi vet om Gustav V, vi vet om transiteringarna men denna bok ger ytterligare fakta till en historia vi inte alls har anledning att vara stolta för. Vi minns gärna Wallenbergs insatser för judarna, det är bekvämare än det som Åsbrink drar fram i ljuset med denna sin berättelse.

Otto är tretton år när han tvingas lämna sin familj, han återser den aldrig mer. Under hela kriget förs en intensiv brevväxling mellan först Wien och Skåne, sedan Theresienstadt och Småland. Det är dessa brev från Otto till föräldrarna som ligger till grund för berättelsen. Därutöver har Åsbrink forskat i arkiv och funnit en hel del material om svenska kyrkans mission och om de nazistiska och fascistiska rörelserna i Sverige. Rörelser som Ingvar Kamprad bekänner sig till samtidigt som han blir nära vän till Otto. Detta är en av berättelsens stora frågetecken: hur kunde Ingvar Kamprad tycka så mycket Otto och samtidigt vara bekännande fascist?

Läs berättelsen men se gärna detta klipp med Elisabeth Åsbrink på YouTube först - det ger en viktig bakgrund och ytterligare förstärkning till texten.

Bastarden från Istanbul

I början av hösten fick jag ett inköpsförslag på en bok på polska skriven av en turkisk författare: Elif Shafak. Besökaren tyckte absolut att vi borde ha Bastarden från Istanbul även på polska - författaren är känd och översatt till fler än tjugo språk. Så när jag för några veckor sedan fann boken även på svenska blev jag förstås nyfiken.... och det är jag glad för! Det har varit en riktig läsfest att ta del av denna berättelse.

Bastarden från Istanbul är en berättelse om kultur, religion, vidskepelse, historia, historielöshet, individ, samhälle och ansvar - allt inbäddat i ett myller av ljud, dofter och smaker från ett pulserande och sjudande Istanbul och med en historisk händelse som navet berättelsen kretar kring, folkmordet på armenierna 1915.

Det är högt tempo från från första sidan. Berättelsen rör sig i olika tidsplan och över tre kontinenter Europa, Asien och Nordamerika. Först är det 80-tal. I Istanbul är Zeliha, en ung, revolterande turkisk tjej, på väg till abortkliniken. Samtidigt i Arizona träffar Mustafa, hennes bror som flyttar utomlands för att undgå de frånvarande manliga familjemedlemmarnas öde, en halvt crazy amerikanska, Rose. Rose har nyss skilt sig från sin armeniske man och dennes familj i förskingringen. Med sin tidigare man har honen liten dotter, Armanoush. Mustafa finner sig tillrätta i Arizona med den pannkaksstekande Rose och blir styvfar åt Armanoush. Zeliha lämnar abortkliniken, äter middag med familjen och brister i gråt.

Det blir 2000-tal och barnen har nu blivit unga vuxna. I lägeneheten på den europeiska sidan av Istanbul bor Asya, nitton år, tillsammans med sin familj: gammelfarmor, mormor och fyra mostrar varav en är hennes mamma. Familjens kvinnor är alla helt olika men lyckas leva ihop utan att fullständigt ta kål på varandra - någonstans i kaoset finns respekten. Kortkort och piercing samsas med sjalar, vidskepelse, ateism och islam - familjen är ett Istanbul eller en värld i miniatyr.

Armanoush, även hon nitton, bor omväxlande hos Rose och Mustafa i Arizona och sin armeniske pappa och farmor i San Fransisco. En dag, efter att som vanligt ha varit inne på ett armeniskt chatt-forum, bestämmer sig Armanoush för att resa till Istanbul. Hon vill ta reda på hur turkarna egentligen är och hur de kunde begå alla hemskheter. Vad passar bättre än att bo hos Mustafas familj?

Asya och Armanoush möts i Istanbul med två olika bilder av sig själva, turkar och synen på historien. Trådar från dåtid vävs ihop med nutid, och intrigen är även fortsättningsvis finurligt vävd, absurd och överraskande med med tyngd. Sista pusselbiten läggs, som sig bör, inte förrän berättelsen nått sista sidan. Jag lämnar en lysande komponerad berättelse full av dofter och smaker och förutom några härliga timmar i Istanbul har jag också fått en en inblick i vad folkmordet på armenierna handlade om och ytterligare en funderare runt vad historia och historielöshet kan föra med sig - och att det till sist ändå alltid handlar om dig själv som individ.

Några ord om författaren:
Elif Shafak är född 1971 i Strasbourg av turkiska föräldrar. Hon är uppvuxen i Turkiet och Amerika och återvände som vuxen till Turkiet. Shafak skriver på såväl engelska som turkiska och har gett ut elva böcker, översatta till totalt mer än 3o språk. Bastarden från Istanbul blev en bestseller i Turkiet när den kom ut 2006. På grund av innehållet - skildringen av folkmordet på armenierna - blev Shafak anklagad för brott mot artikel 301 i turkiska lagen - förolämpande av nationen. Anklagelsen mot henne ogillades dock. Shafak ser litteraturen som en möjlig väg att överbrygga skillnader, däribland religiösa och kulturella . Hon ser berättelsen som en möjlig väg att minska klyftorna mellan "dem och oss". Mer om Shafak finns att ta del av på hennes hemsida, Wikipedia och TED.

Belägring

Den här boken tog andan ur mig från första rad. Berättelsen består av drygt 200 sidor fördelat på tre monologer. Inte ett enda kapitel, inte ett enda nytt stycke, inte en enda avkortad rad. Bara ord, ord, ord - du hinner inte andas, du får ingen luft! Textlayouten i Belägring av Hassan Loo Sattarvandi förstärket i allra högsta grad den ångest berättelsens huvuperson rids av - drabbande och snyggt grepp i en alldeles förfärlig historia!

Huvudperson i berättelsen är en ung kille, femtonårige Caspian. Vi möter honom sittandes i sitt rum. Det är sen natt, Caspian pratar med någon i telefon, han blöder, paniken är i princip total och vi fattar att det inträffat en katastrof. Under samtalet med en "någon" - vem får vi aldrig veta - i andra änden, rullas dagen upp, en enda dag i Caspians liv som kunde blivit annorlunda om han, som han själv säger, inte gått iväg den dagen. Det är ingen stark och trygg kille det handlar om, det är en osäker kille med en frånvarande far och en psyksjuk mor, kompisar lika otrygga som han själv där han kan känna gemenskap, men även gäng där det gäller att hävda sig för överlevnad. Caspian vill framåt - han vill komma vidare, från nian till gymnasiet. Lärarna ser, de gör alla sina försök att nå honom och Caspian brottas mellan tron på vad de ser och säger och jantelagen - vem tror du att du är? Jante vinner över Caspian, men den förnedringen slipper Caspian visa kompisarna - han utför sin bragd men med fatala konsekvenser för omgivningen och honom själv.

Belägring är en bok om att vara ung, skriven för vuxna som alla vuxna borde läsa. Det är en bok om högstadietid, mobbing, makt, macho, osäkerhet, hävdelsebehov, rädsla och jag tänker - är det så här fortfarande? Det borde få finnas "ett annat sätt att vara ung"!

Kärlekens historia

Nu var det länge sedan... inte sedan jag läste men sedan jag skrev. Hösten har bjudit på en del godbitar, bland andra en bok som vi läste i bokcirkeln.

September månads bok i vår cirkel var Nicole Krauss: Kärlekens historia. Jag vet inte hur många gånger jag började på denna bok, först som text, sedan som ljud och till sist text igen. Alltså inte en helt enkel bok att komma in i och ingen bok jag rekommenderar som ljudbok då den ibland kräver vissa tillbakablickar för att få ïhop handlingen. MEN det är en absolut läsvärd bok!

Kortfattat: Leopold Gursky är en gammal, ensam man som i sin ungdom flytt undan nazisterna i Ukraina och hamnat i New York. Där söker han upp sin ungdoms kärlek som blev ivägskickad innan kriget. Då var hon gravid med Leopold men det visste inte han. Hans brev till henne kom aldrig fram och hon slutar hoppas, gifter sig i stället med chefens son och bildar familj. Leopolds son får aldrig veta av att hans pappa finns. Sonen är berömd författare. Där finns en länk mellan far och son, även Leopold skriver.

I Leopolds hus bor hans vän från ungdomstiden - de fann varandra på gatan en dag och beslöt att bo i samma hus för att ha koll på varandra när livet en dag ska ta slut. Mellan dem finns en historia som rullas upp allt eftersom handlingen framskrider.

Parallellt med Leopolds historia i nutid och dåtid får vi följa Alma, en flicka som lever med sin bror och sin mamma. Även de judar i förskingring. Alma har fått sitt namn efter huvudpersonen i boken som mamma översätter åt en okänd person - Kärlekens historia. Denna bok är skriven av en författare som ingår i berättelsen men vi anar så småningom att det är något som inte riktigt stämmer...

För mig framstår Kärlekens historia som ett jättepussel - efter hand och med en del omläsningar får jag syn på mönster som gör att den ena biten går att foga till den andra och när boken är färdigläst är pusslet klart. Det kan ju låta tråkigt men jag tycker att det är en otroligt snyggt gjord komposition. Dessutom är det en otroligt tragisk berättelse om ensamhet och svek men också om kärlek, där kärlekens historia blir en del av "Kärlekens historia". Snyggt jobbat Kraus!

Förutom att det är en intressana läsupplevelse, mindre känslosam mer intellektuell, är det bra att känna till den för att undvika eventuella falllgropar: detta är inte en bok att rekommendera en person som gillar att läsa lättsamt om kärlek. Men absolut något för en van läsare som tröttnat på enkla intriger!

En dåre fri

I morgon börjar min semester och att ta med mig min senaste läsning in i ledighet var inget jag ville, så i går kväll läste jag klart Beate Grimsruds En dåre fri. Berättelsen handlar om Eli - en schizofren kvinna med en uppväxt som präglats av tvära kast mellan kärlek, våld och galenskap. Eli hör röster: förutom Eli själv bor Espen (Askeladd), Emil (i Lönneberga), Erik (den aggressive) och Eugen (prins) i henne. Rösterna flyttar in en efter en och styr Elis liv i långa perioder, perioder som resulterar i psykoser, bältesläggningar och tunga medicineringar. Mitt i detta kaos finns Elis oerhörda kreativitet och skaparkraft. Eli har en överlevnadsförmåga som är otrolig. Vänner finns, inte från början men allt eftersom. Och de hon får stannar kvar och finns där som stöd genom kris efter kris. Hur orkar de, tänker jag. Det måste vara Elis personlighet, hennes oerhörda generositet gentemot sin omgivning, må det vara nära vänner eller psykotiska medpatienter, som gör att de stannar kvar och älskar henne.

En berättelse om sinnessjukdom och psykvård skulle av självklara skäl kunna upplevas som tung, dyster, svart och utan hopp. Och det är en tung bok, men i En dåre fri löper ett stråk av ljus genom hela den livshistoria som är så komplicerad men så okomplicerat skriven. Kbt-teraputen som tar över behandlingen finns med i berätteslen från start - vi rör oss fram och tillbaka i Elis liv. Jag tror det är hans närvaro som gör att jag som läsare upplever ett hopp, ett hopp som så småningom även Eli när. Och det är därför jag orkar läsa boken.

Jag får en tankeställare (som vanligt): Hon är ju frisk också, Eli, mitt i sin sjukdom. Det är ju inte jag som behöver vara rädd, den sjuke har nog med sina egna rädslor.

The Help (Niceville)

När jag var som mest betagen av Dödssynden fick min kollega på jobbet ett boktips av en besökare - hon bara måste läsa Niceville. Den skulle vara bara så bra och enligt förlagstexten till och med utklassa min Dödssynden. Givetvis gick jag inte på det, men blev så klart nyfiken. Slog två flugor i en smäll och lånade hem Niceville på engelska (behöver träna) - The help av Kathryn Stockett.

Berättelsen utspelar sig i amerikanska södern i början av 60-talet. Rosa Parks har redan satt sig i bussen avsedd för "whites only", men i Mississippi regerar rasismen fortfarande. Vi möter tre kvinnor - två svarta hembiträden och en ung, vit farmarflicka - Skeeter som alla bor i samma område. Skeeter känner vagt till de andra två - de arbetar för hennes vänninor. Efter avslutade collegestudier flyttar Skeeter hem till gården igen och stöter på de gamla fördomarna. Men, något i henne har börjat förändras och på väg i sin egen frigörelse och mognad får hon också syn på förtryck och orättvisor. De tre kvinnorna kommer att ta hjälp av varandra och en vänskap utvecklas tvärs över alla barriärer.

Den är genialt skriven på så sätt att jag som läsare precis som Skeeter i början inte fattar allvaret, vilka konskekvenser deras vänskap kan få för de färgade hembiträdena. Att som färgad bli sedd med en vit kvinna kunde vara lika med döden - lynchning. Det fattar inte Skeeter förrän långt in i deras bekantskap. Jag var lika aningslös som Skeeter. Snyggt grepp eller bara en aningslös läsare?

Det är en helt underbar bok - en riktig bladvändare med lite feel-goodstuk trots det allvarliga ämnet. Nej, den slår inte Dödssynden, de två går inte att jämföra. Samma ämne men olika tid och helt olika berättelser. Toppenläsning på var sina sätt. Rekommenderas varmt!

Klassisk vårläsning

Långhelg i sommarstugan: Den unge Werthers lidande av Goethe blev läst - kom i nyutgåva för något år sedan. Satte inga spår, vågar man säga så..? Ändå kul att ha läst den!

Fann en tunn bok i den alltmer översvämmade sommarstugebokhyllan: bland gamla botanik-, och fågelhandböcker stod en liten pärla: Martin Birks ungdom av en favortiförfattare - Hjalmar Söderberg. Denna tunna lilla bok vet jag många fick läsa på gymnasiet. I efterhand har jag konstaterat att jag mest fick läsa textutdrag på den tiden, detta trots att magistern var lektor, latinare och värnade svenskämnets ställning. Så Martin Birk var en ny bekantskap för mig. Jag sörjer inte att jag väntat så många år - titeln k a n indikera att det är en ungdomsbok, men jag tycker nog det är en bok för medelåldern i lika hög grad om inte mer. Funderingen aktualiserar den ständiga diskussionen - ska en berättelse ha något att säga sin läsare eller ska den läsas för att den tillhör kulturarvet?

Jag har många svarta hål att fylla: För två månader sedan hade jag aldrig läst P-A Fogelström. Men det har jag gjort nu och den vann! Mina drömmars stad - en riktigt bra berättelse och aktuell på olika sätt. Väcker till och med min nyfikenhet på forna tiders Stockholm.

Henning och Martin Birk - samma tid, sååå olika liv! Och att det fortfarande är så...

Sist ut bland klassikerna var Det går an av C.J. L. Almqvist. En egentligen helt otrolig berättelse med tanke på att den är skriven 1838. Det är historien om den starka, självständiga och mogna Sara Widebäck och den lite oreflekterade, unge sergeanten Albert. De båda möts på en ångbåtsfärd på väg hem från Stockholm till Lidköping. Sara - en verklig förebild för den fria, medvetna och självständiga kvinnan. Inläsare av ljudboken är Gudrun Schyman, det fungerar riktigt bra.

Dödsynden

Jag har läst en alldeles underbar bok, så underbar att jag faktiskt läst den två gånger på raken med största njutning och det har väl aldrig hänt förut!

"To kill a mockingbird" är boken som så många verkar ha hört talas om, men i likhet med mig, aldrig har läst. Varför har jag inte riktigt förstått, men berättelsen måste ha varit, och är, i alla fall i USA , fortfarande stor. I Sverige har den kommit som pocketklassiker i vår, och eftersom jag snubblat över titeln vid flera tillfällen den senaste tiden, föreslog jag den som nästa bok i vår cirkel. Förslaget gick igenom och jag är så glad för det!

Dödssynden, som boken heter på svenska, är Harper Lees enda roman och belönades med Pulitzerpriset. Den kom ut 1960 och utspelar sig i Maycomb, Alabama, i mitten av 30-talet. En neger (så omnämns afro-amerikanerna i nyutgåvan och det måste nog vara så för autenciteten) har blivit anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Atticus - en välsedd advokat och omtyckt person i staden - är satt till att försvara honom och vi förstår ganska snart att han fått detta uppdrag för sin humana syn på människan, en syn som han dock inte delar med allt för många i staden.

Harper Lee använder första halvan av Dödssynden till att plantera en känsla för tiden, miljön och människorna i staden. Hon gör det genom att låta läsaren stifta bekantskap med familjen som består av Atticus, hans två barn, pojken Jem 11 år och dottern Scout 7 år samt hushållerskan Cal, Vi möter även de boende i kvarteret och några "från landet". I olika små episoder framträder Atticus som en förälder som står för tydliga normer och som behandlar sina barn med rättvisa, respekt och ödmjukhet. Barnens relationen till Atticus (de säger inte pappa) utrrycker Scout så här: "Jem och jag fann vår far tillfredsställande, han lekte med oss, läste högt för oss och behandlade oss med aktningsfull distans".

I boken är det Scouts röst vi hör, det är hon som beskriver allt som händer under de cirka två år som vi får följa dem. Scout är förresten en ljuvlig tjej, kavat så det står härliga till och med ett starkt rättspatos som är hårt åtgånget när Atticus domstolsmål är över. Fallet kommer att påverka henne och Jem i allra högsta grad.

Väldtäktsmålet är en av bokens två intriger, Lee låter en annan handling löpa parallellt:
Scouts och Jems värld är i berättelsens start ganska begränsad, de rör sig i kvarteret där de bor, och där - i ett av grannhusen - bor en riktigt spännande man, Boo Radley. Han är vuxen, men lever med sin mor och far och går aldrig ut! Han är sedan många år satt i husarrest på grund av en förseelse i sin ungdom. Ett fruktansvärt hårt straff som triggar Scout och Jem att tillsammans med deras sommarvän Dill försöka locka ut Boo. Deras högsta önskan är att få se denne märkliga varelse.

När jag läste boken första gången var det Atticus jag fastnade mest för: Vem skulle inte vilja vara en sådan förälder, en sådan människa? Atticus lever ett liv i aktning för alla andra, därigenom kan han även känna aktning för sig själv och det är hans viktigaste princip. Atticus pläderar i ord men inte minst i handling alla människors lika värde oavsett religion, hudfärg osv och det är förstås Atticus hållning som gjort boken till ett inlägg i rasdebatten.

Vid andra genomläsningen träder ytterligare ett budskap fram: Barns rätt till respekt och tilltro. Eftersom det är Scout som berättar hela historien blir det så synligt vad respekt och tillit betyder för ett barns tro på sig själv och sin syn på omvärlden. Och när världen vacklar, för det gör den och barndomens oskuld går förlorad, behövs den grundmurade tilltron till dem som betyder mest, i Scouts fall Atticus, Cal och Miss Maudie. Med deras hjälp kan hon hantera vuxenvärldens svekfullhet och förräderi.

Ausanna Alakoski skriver i förrdet till pocketutgåvan: "När jag stänger boken finner jag mig själv önska att Atticus Finch var alla barns förälder i hela världen [...]. Inte minst önskar jag att jag själv vågade vara Atticu Finch när det gäller."

Det finns så många saker att lyfta fram och diskutera i denna berättelse och jag vet att boken håller för fler omläsningar. Det ska bli spännande att höra vad cirkeldeltagarna tycker om valet. Jag håller i alla fall med Alakoski i hennes slutmening: Och fler författare borde kanske skriva en enda angelägen bok som förändrar världen i sin egen tid, istället för tio som får oss att slå ihjäl ett par timmar."

Sista resan till Phnom Penh

Frågan kom upp för några år sedan: hur kunde Jan Myrdal besöka Kambodja utan att se det mänskliga lidandet, den katastrof som Röda Khmererna åstadkommit? Jag funderade förstås när anklagelserna var aktuella och när jag så såg boken Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor väcktes min nyfikenhet. Jag ville dessutom ha lite bättre koll på vad som egentligen hände i Indokina under och efter Vietnamkriget.

Sista resan till Phnom Penh är sonen Jespers försök att förstå sin pappas handlingar. Pappa Someth var kambodjan. Som ung reste fadern till Paris för att studera. Han var kommunist och ville delta i motståndet mot USA och Sydvietnam för ett fritt, kommunistiskt Kambodja. Under sin vistelse i Paris träffade pappan Jespers mamma Marita - en svenska och tillsammans fick de sonen. Tanken var att hela familjen skulle återvända till Kambodja för att bygga upp landet under de Röda Khmererna, men familjen tilläts inte resa in, så först arbetade de på ambassaden i Östtyskland . Pappan tillbringade även en tid i Nordkorea, hela tiden förblindad av kommunismen och oförmögen att se indoktrineringen. Till sist lyckades så pappan få inresetillstånd men utan sin familj. Han valde att lämna dem - fosterlandets väl gick före sonens. När inga livstecken hördes ifrån pappa, reste Jespers mor till Kambodja med en delegation, antagligen den delegation som även Jan Myrdal ingick i. Inte heller Jesper mor såg vad som hände i landet och ingen information om hennes man kom henne till del . Som vuxen reser Jesper Huor själv till Kambodja - han måste försöka förstå sin pappas handlingar.

Det är intressant läsning - en lektion i 60- och 70-talshistoria. Själv minns jag diffust inslag på Rapport och Aktuellt om krigen i Indokina. Vietnamkriget var nästan slut när min omvärldsbevakning tog fart men kriget mellan Kambodja och Laos drog förbi i rutan och namn som Prins Sihanouk, Pol Pot och Röda Khmererna kändes igen. Kambodja hette ett tag Kampuchea och bytte namn igen... När jag nu fick chansen att läsa boken, trillade lite fler bitar på plats. Egentligen tycker jag inte heller att det är så märkligt att Myrdal och de övriga i delegationen inget såg, inget förstod. Människan kan blunda för det den inte kan föreställa sig ska finnas. Däremot beklagar jag å de starkaste oförmågan att ta avstånd när fasorna kommit i öppen dager!

Vill du, som jag, få lite bättre koll på Sydostasiens historia ur ett personligt perspektiv, läs gärna denna bok!

Igelkottens elegans

Eftersom den ligger högt på bibliotekens och boklådornas listor, Igelkottens elegans av Muriel Barbery fick boken bli bokcirkelns nästa läsutmaning. Dessutom hade en god vän redan för ett år sedan sagt mig att det här säkert var en bok för mig. Jag kommer inte att berätta för honom att jag läst den.

Vad renderar en bok stjärnstatus? Varför vill så många läsa Igelkottens elegans? Flera jag pratat med tycker att den är trög, inte många jublar och ropar: "bästa läsupplevelsen på länge".
Kan det vara så att författaren lyckas driva med de flesta av oss? VI är alla invånare i huset, vi tror oss veta att definiera vilken kultur som räknas, fast vi fattar egentligen inte så mycket. Hur många läsare är, i likhet med la concièrge René, bevandrade i fenomenologi, idealism, marxism osv? Men vi låtsas kanske och kämpar på och oj vilken bra bok, en bok för oss som vill definiera vad som är god litteratur, precis som husets invånare vill definiera och visa sig kulturellt bevandrade. Men vi och dom blir slagna på fingararna av en enkel kvinna från landet, autodidakt. Så kan det vara. Jag gillar den möjligheten till tolkning. Jag gillar också upplevelsen av flickan. När hon själv talar ger hon intryck av en brådmogen, smart och självständig tjej. När René beskriver henne i slutet av boken (när de båda lärt klänna varandra) står där en ganska blyg och oansenlig flicka, klädd i rosa. Vilka är vi egentligen - innanför skalet? Både René och Paloma har fastnat i sina roller. Det är bekvämt men livet har mer att erbjuda. För att bryta ett mönster kan man dock behöva hjälp. För Paloma och René stavas hjälpen Kakuro och med hans entré tar berättelsen äntligen fart.

Slutet, menade en av läsecikelns medlemmar, rimmar illa med "feel-good". Själv har jag inga problem med upplösningen. Allt annat hade blivit sockersött, helt enkelt.

En av oss såg filmen istället, den var helt ok:)

Summa summarum: En berättelse om att se bakom ytan, att famna livet när möjligheten ges, att våga nytt, våga bryta de mönster man gått in in, den roll man valt att spela. Livet är för kort. Satsa och du kan vinna men även försvinna. Värt risken. Budskapet ok, boken - nja!

Norrtullsligan

Ytterligare 8-e marsläsning: Norrtullsligan av Elin Wägner. Boken skrevs för drygt 100 år sedan (1908) och är en kort berättelse, från början publicerade som följetong, om några kvinnors kamratskap och villkor i Stockholm vid den tiden. Fyra unga kvinnor delar lägenhet, kamratskap och erfarenheter. De är kontorsflickor med svältlöner, långa arbetsdagar; flickor lätt utbytbara mot ny arbetskraft om galoscherna inte passar eller om maskinen inte knattrar tillräckligt fort. Enda "räddningen" finns i äktenskapet, endast då räcker pengarna. Drömmar om jämställdhet i arbete och relationer får stryk just där och då, men i backspegeln har vi nått en bit på väg. Frågan är vilket håll vi går just nu och vem/vad det beror på?

Läs mer:

Jane Eyre

Åter igen en härlig ledighet med läsning och radions bokcirkel. Denna gång var det dags för Charlotte Brontës Jane Eyre - en roman jag inte tidigare tagit mig an. Men jag var i gott sällskap med Björn Ranelid, Alexandra Coelho Ahndoril och Johan Kling.

Det är fantastiskt roligt att läsa en roman och sedan få tjuvlyssna på vad andra tycker och tänker och jag var lika förtjust i Jane Eyre som Ranelid.

Makt, maktlöshet, kärlek, utsatthet, fanatism, vänskap, plikt, sanning, skuld, allt inbakat i en handling som berör och håller för läsning än idag, 160 år senare.

Testa du med - en dubbel läsupplevelse!

Svenska för idioter

Eftersom jag aldrig läst något av av Mats Wahl, vilket inte alls känns bra, tog jag med mig Svenska för idioter hem över helgen. Efter halva boken kom jag på att jag visst läst författaren, kände igen berättarstil och tema - trasig pojke, föräldrar som sviker och vuxna som inte är vuxna.

Henke har börjat första ring - individuella programmet. Det är en kaotisk grupp även om de inte är så många. Klassföreståndaren är nyutexaminerad och full av engagemang. Hon ifrågasätts givetvis direkt men lyckas ändå få gruppen att gå med på att de tillsammans ska skriva en bok. Titeln blir klasskompisen Emmas förslag: Svenska för idioter, en titel som studierektorn sätter stopp för så den boken blir aldrig skriven av klassen, däremot av Henke och det är genom hans skrivande som läsaren får ta del av vad som sänkt Henke.

Henke lever med sin mamma, som ligger i sängen hela dagarna och röker och inget orkar ta sig för. Varför förstår vi efter ett tag - lillasyster Annie drunknade tre år tidigare. Efter den händelsen spårade Henke och hans mamma ur, var och en på sitt sätt, och nu är IV det enda program han kommer in på - han tillhör förlorarna i samhället, allt enligt gruppen själv. Henkes styvfar bor inte längre hos dem och han ska dessutom in på några månader. Henkes riktiga pappa har han aldrig träffat, så när denne en dag plötsligt dyker upp för att träffa sin son blir Henke urförbannad.

Henke vill inte se sig själv som förlorad, han kämpar med sin självbild och utmanar kompisarna. En händelse i matsalen leder till att Henke ställer upp i stadens buggtävling med skolans smartaste tjej - Elin på Natur. Han blir förälskad - oundvikligt. Kompisarna hånar honom - han fattar väl att en tjej från Natur aldrig skulle kunna nedlåta sig till att bli ihop med en från IV.

Den skolvärld som skildras är hård och brutal med killgäng som hotar och dominerar och den inspark som skildras är en katastrof inte minst för alla tjejer. Boken innehåller många intriger som inte går att redogöra för här. Det är en mörk berättelse men med ljusglimtar - fröken Johanna som vägar se klassen som förlorad och som faktiskt får några att fundera och Henkes mamma som lyckas komma på benen och öppna kiosken. Men det är mörkt - jantelagen styr ungdomarnas liv hur mycket Johanna än vill få dem att tro på sig själva och jobba mot denna förlamande lag. Jag lämnar berättelsen tyngd, de sista kapitlen är brutala och "skomakare bli vid din läst" råder. Trösten blir Henkes väg framåt. Jag skulle vilja veta hur det gick för dem alla - Kosken, Dragan, Saida...

Torsdagsbarn

Australiensisk landsbygd, 30-tal, fattigdom och en familj som kämpar mot omständigheter:

I Sonya Hartnetts Torsdagsbarn möter vi den 6-åriga flickan Harper Flute, som lever med sina föräldrar och syskon i ett fallfärdigt ruckel någonstans på den australiensiska landsbygden. Det är 30-tal, depression och mellankrigstid. Pappa har deltagit i 1-a världskriget, lyckats överleva men är märkt för livet. Pengar finns det inga, men när vi möter familjen finns en kärlek dem emellan trots alla umbäranden. En kärlek som dock sätts på hårda prov genom berättelsen och när pappan tar till flaskan rämnar nästan tillvaron totalt.

Vi möter Harper och hennes syskon samma dag som familjens yngste föds. Harper är barnvakt men glömmer att hålla Tin under uppsikt och den översvämmande floden får drar med sig lillebror. Tim räddas mirakulöst av en luftficka under en trädrot vid flodbanken. Kanske är det upplevelsen i kombination med att ha tvingats lämna sin mammas närhet till förmån för den nyfödde, som får pojken att ta sin tillflykt till ett liv under jord - bli en "grävare". Tin börjar gräva tunnlar, i början under huset men allteftersom åren går längre och längre bort. "Låt honom hållas" menar både mamman och pappan trots alla varningens ord. De hyser tilltro till sin lille pojke. Tin kommer att stanna under jord hela sin uppväxt och blir till sist förvildad. Ändå står han hela tiden i kontakt med sina syskon och det blir Tin som räddar äldsta systern undan en katastrof. Det blir också Tin som till sist förmår ge familjen ett drägligt liv.

Torsdagsbarn är en mörk bok men en flödande berättelse som gör den härlig att läsa. Berättelsens budskap? Inte helt tydligt vilket känns skönt. Jag tänker att föräldrarnas tillit, tillåtelse att låta Tin att stanna där han trivs - under mark, kan vara en fin bild av att respektera barnets behov och vilja. Men han stängs också ute från all gemenskap och blir allt mindre människa och alltmer vilddjur - ett sätt för Tin att överleva en omänsklig tillvaro som inget barn borde behöva ta till.

Tjuvarnas stad

I morgon har vi bokklubb igen. Denna gång är jag sent ute, men idag läste jag klart boken som står i centrum för samtalet denna gång - Tjuvarnas stad av David Benioff.

Handlingen är förlagd till 2-a världskriget och Leningrads belägring . Vi möter Lev och Kolka - två ungdomar vars vägar korsas en natt i fängelset. Lev, som har judiskt påbrå, har plundrat en fallskärmsnedsinglande, död, tysk soldat och blivit upptäckt. Kolka har smitit från sitt förband, varför får vi veta först mot slutet. Efter en skräckfylld natt i Piters (Leningrad) fängelse förs de till en högt uppsatt militär och han ser en möjlighet att ut nyttja dem, mycket tack vare Kolkas förmåga att lirka med folk: om de lyckas skaffa fram 12 ägg till militärens dotters bröllop om fem dagar, ska de få behålla livet, annars: nackskott. Där börjar "äventyret".

Det är en märklig berättelse, den är charmig i kraft av sina huvudpersoner, vidrig i sina raka skildringar av krigets fasor, osentimental och inte minst spännande. Reell handling? Vet inte, men författaren lutar sig mot ett standardverk om Leningrads belägring: De niohundra dagarna av H. Salisbury, så, ja...

Helt klart läsvärd även om den balanserar något, och den är inte i klass med exempelvis Mannen utan öde av Kertez. L i t e amerikansk filmkänsla smyger sig in, men det är kanske inte så konstigt - Benioff har skrivit manus till bland annat filmen Troja. Jag kan absolut ha överseende med denna detalj. En viss verklighetsförankring finns nog också - efternamnet tog författaren som vuxen - det är ett judiskt namn från hans mors sida.

Etikett: "Lätt att läsa, svår att släppa". Feel good, fast inte om du förstår vad jag menar.

Fosterland

"Läsfest" står det i en av bokrecensionsklippen på bokens framsida. Någon rolig fest är det då inte, men det är absolut en fantastisk självbiografi hon har skrivit, Dilsa Demirbag-Sten. I boken Fosterland berättar Dilsa om sitt och sin familjs liv i Kurdistan och Sverige. Det är 70-tal när fadern lämnar turkiska delen av Kurdistan för ett fritt liv i det demokratiska folkhemsSverige där miljonprogrammet precis är genomfört. Ett år efter kommer hans lika unga fru och deras fyra små barn, varav Dilsa är ett.

Livet i Sverige blir inte vad de vuxna drömt om. Pappan är utåtriktad och social, politiskt engagerad i vänstern och en stor beundrare av Olof Palme. Modern har svårt att anpassa sig till deet nya livet med vitvaror och ensamhet - hon längtar hem till de normer och värderingar hon alltid haft som rättesnöre. Konflikter i familjen gör sig ständigt gällande och Dilsa gör revolt - hon vill leva sitt liv. Kulmen nås när Dilsa under ett sommarlov mellan 8-an och 9-an blir förlovad med en släkting i hemlandet. Hon gör något för sin tid och sin kultur otänkbart - hon bryter förlovningen. Men varje steg Dilsa tar på sin väg mot frigörelse är ett slag mot allt hennes mamma tror på.

Fosterland är en fin tidsskildring av Sverige under 70- och 80-talet och en skildring av en familjs vedermödor. Men den är framför allt ett upprop för alla unga kvinnors rätt att leva sitt eget valda liv, inte släktens eller kulturens. Tyvärr anar jag att Dilsas upplevelser fortfarande är giltiga för många av våra unga invandrartjejer.

Berättelsen ger också uttryck för den längtan som verkar gemensam för oss alla - längtan efter att höra till, längtan efter den plats vi tillbringat våra första år på, må det sedan vara Kurdistan eller Skåne... Skillnaden är förstås möjligheten att återvända.

Det var extra roligt att höra författaren berätta om sin bok på Bokmässan. Dilsa Demirbag-Sten är ett bevis för att det går att besluta över sitt eget liv och ändå försonas med sina närmaste. Tack!

Sommarens läsning

Först ut var Emma av Jane Austen i nyöversättning. Inget intressant innehåll från mitt perspektiv, men den har ändå något, jag läste ju faktiskt klart den. Och visst är det lite fashionerande att den går att läsa 2010, skriven i början av 1800-talet!

Undrar om Deon Meyers Devils Peak kommer att läsas om 200 år. Ärligt talat, det tror jag absolut inte och ingen förlust i det. En deckare som utspelar sig i Sydafrika. Knarkaffärer, mord och hämd. Ok som sommarstugeläsning.

Något mer än bara ok är däremot Stalins kossor av Sofi Oksanen. Boken skildrar tre kvinnoöden i Estland under Sovjettiden - mormor, mamma och Anna - dotter med grava ätstörningar. Ett stycke nutidshistoria kombinerad med ett av nutidens gissel.

Och så Norwegian Wood av Haruki Murakami. Handlingen utspelar sig i Japan under 60-talets slut och skildrar en ung mans väg till mognad. Finstämd och melankolisk med många tidsmarkörer. Att välja livet i en hård tillvaro. Sommarens bästa läsning, rekommenderas!

Skjut apelsinen

Ogräset frodas i min trädgård, för jag läser böcker! I den litterära trädgården har jag de senaste veckorna stött på ovanligt lite ogräs - berättelse efter berättelse slår ut i blom - kanske inte alltid en vacker blomma, men en färgstark en.

En alldeles underbar bok är Mikael Niemis Skjut apelsinen! När jag läser den, inser jag att Niemi har full koll på killar i övre tonåren, han känner min son bättre än jag själv gör.

Berättelsen handlar om att vara ung och osäker - att känna sig som en grå liten mus. Men att inte acceptera detta - att bestämma sig för att det är man själv som avgör om man ska förbli denna gråa mus eller börja ta plats bland människor man inte alltid gillar och som man även kan vara rädd för. Berättelsen handlar (förstås) om den där tonårsförälskelsen på håll i skolans snyggaste tjej och hur pinsamt det blir när hela skolan får ta del av nederlaget. Den handlar om den nitiske svenskläraren som vill få alla att gilla Strindberg. Och den handlar om mycket mer... Inget nytt under solen med dessa trådar, men sättet boken är skriven på! Den är bisarr, smart och dråplig. Den är allvarsam, ömsint och äcklig. Dessutom är den ruskigt aktuell.

Förvandlingen från en grå mus till en synlig ung man går bland annat via morsans fula städrock från 70-talet och en inkletad, dagbeständig snorkkråka på kinden plus flera andra handlingar som väcker uppmärksamhet, äckel och vrede hos "skitarna" - de elever som har rika föräldrar och som sätter normerna för vem som ska ha vilken plats i hierarkin.

Jag kan inte skriva denna bok rättvisa, den måste läsas! Sätt den i händerna på alla från tonår och uppåt, men framför allt till våra äldra tonårskillar, som inte är så där helt säkra på tillvaron. De kommer att känna igen sig, få sig några härliga skratt, sätta i halsen på slutet men inse att de inte är så ensamma som de kanske ibland tror. Jag ska köpa den till min son - jag vet precis (jag känner honom i alla fall lite) när i boken han kommer att ge upp ett härligt garv!

Vampyrer X 3

Det började med Dracula av Bram Stoker- den ska man bara ha läst, helst också ha sett filmen, tillhör allmänbildningen helt enkelt. Tur att min kollega föreslog den till bokcirkeln. Gillade absolut inledningen, häftiga miljöskildringar, men tyckte den blev lite långrandig och slutet lite väl abrupt! Efter denna ganska omfattande dagbok från de inblandade, tog de bara livet av honom - shops och så var det slut... Filmen visade sig finnas hemma, en av varianterna. Den skilde sig en del från boken, jag blev inte direkt fascinerad men kul att ha sett den i alla fall. Därefter blev jag ju nyfiken på lite modernare vampyrskrifter, så då tog jag mig an Låt den rätte komma in + filmen. Det var ett nytt drag i bokcirkeln - läs en bok, se filmatiseringen och jämför. Och som sagt, han har ju talats om en del, Johan Ajvide Lindqvist. Jag såg filmen redan i halvlek, varför förstår du nog. Men ändå var boken bättre än filmen - för många händelser saknades i filmen, inte minst huvudpersonens svåra situation.

Tredje försöket var en ungdomsbok - jag var nyfiken på hysterin runt Bella och Edward, Twilight-serien av Stephanie Meyer. Nu ska jag vara positiv: jag förstår p r e c i s varför böckerna blivit så populära bland tonårstjejer! Den är sinnlig - vilken lång väntan på första kyssen och vägen dit! Och stilig är han och farlig, aggressiv men öm :) Men sedan mot slutet blir det för mycket vampyr och den tappar lite av sin dragningskraft, men inte mer än att jag ändå blir lite nyfiken på hur de löst transponeringen till filmduken. DVD-n släpps i dagarna:).

Summan av kardemumman blir att jag nu avverkat vad jag anser mig behöva för tillfället inom denna genre. Känns rätt OK...

Tarzans tårar och Kiffe, Kiffe i morgon

Kort kommentar om två böcker jag läst i veckan - böcker som, kom jag på, har samma grundtema - fattigdom i I-land.

Tarzans tårar är skriven av Katarina Mazetti. Boken handlar om Mariana - hur hon som (i princip) ensamstående mamma till två små barn, kämpar med att få tillvaron att gå runt ekonomiskt. Den magra lön hon drar in som halvtidsanställd bildvikarie på en gymnasieskola räcker knappt ens till hyran för lägenheten i förortens hyreshuskomplex. Hennes man - Micke - är manodepressiv och har lämnat familjen när handllingen börjar, men dyker upp igen. Mariana älskar den Micke hon en gång lärde känna, men en sådan sjukdomsbild sliter. Så - när hon en helg råkar på Janne och hamnar i en sandhög med honom återupptäcker hon sina sexuella behov. Janne, å sin sida, upptäcker ju längre in i handlingen vi kommer, att han lever ett välbärgat liv med MASSOR av pengar, men tomt och fattigt på verklighet. Janne har pengar, Mariana har inga och något finns mellan dem men går deras två världar att passa ihop? Ja - i boken fungerar det men i verkligheten?

Boken är mycket dråpligt och humoristiskt skriven, och med ingredienser som visar att författaren inte är helt obekant med dessa sätt livet kan levas på. Första gången jag läste boken tyckter jag inte om den - den satte inga spår. Varför då läsa den igen? - Jo - nu är den ett bokklubbsval och då är jag så illa tvungen:). Den ger inga djupa avtryck den här gången heller, men jag uppskattar Mazettis skildring av livets realiteter - inser att även jag faktiskt känner igen en del på ganska nära håll och det är inte kul! Den får inget högt betyg, men kanske att den ändå kan ge upphov till ett boksamtal med lite innehåll? Det visar sig!

Kiffe, Kiffe i morgon av Faïza Guène utspelar sig i en av Paris många invandrarförorter. Huvudperson är Doria, en femtonårig muslimsk tjej med föräldrar från Marocko. Pappan har lämmnat familjen och återvänt till hemlandet för att gifta om sig med en yngre kvinna som ska kunna föda honom en SON! Mamma och Doria lever ensamma i Paradiset - det missvisande namnet på förorten. Mamma är analfabet och hankar sig fram på underbetalda städjobb. Ont om pengar med andra ord, så Doria vet vad det innebär att gå klädd i beganade kläder skänkta från missionen. Men - denna tjej har livskraft och med lite tur någonstans ifrån får hon möjlighet att tjäna lite egna pengar som barnvakt hos en ensamstående mamma. Hennes egen mamma blir uppsagd, men med socialtantens hjälp får hon möjlighet att lära sig läsa och skriva franska och även möjlighet till ett annat jobb. Doria blir också kär - i Nabil - en nörd, en bortklemad ung algerisk kille som ska hjälpa henne med läxorna. Från kif, kif - ett uttryck som Doria alltid sa när hon mådde dåligt - till Kiffe, kiffe från verbet kiffer - gilla. Livet har sin gång och ibland går det mot ljuset!