Och i Wienerwald står träden kvar

En poetiskt skriven berättelse med poetisk titel men med ett ogreppbart innehåll har Elisabeth Åsbrink skrivit: Och i Wienerzald står träden kvar.

Detta är berättelsen om tragedier - en ung människas, en familjs, ett folkslags och länders däribland Sveriges. Berättelsen handlar om Otto och hans familj från Wien. När 2-a världskriget bryter ut har familjen redan drabbats av repressalier. De är för sent ute för att hinna emigrera hela familjen, men Otto räddas. Med hjälp av Svenska kyrkans mission får Otto möjlighet att komma till Sverige. Dock under förutsättning att han ska hämtas av föräldrarna så fort kriget är slut. Ett tragiskt öde, men det finns många sådana öde, eller hur? Tänk på alla finska krigsbarn.

Men det som är nytt med Åsbrinks bok är hur hon visar på en del av Sverige som är mindre behaglig: Nazismen frodades på många håll i Sverige vid den här tiden. Att ta emot judar var för många människor i Sverige otänkbart och judehatet är mer utbrett än vad många av oss kanske tror.Ett exempel är Socialstyrelsens hantering: de krävde ett J i passet för de judar från Tyskland som beviljades inresa. Vi vet om Gustav V, vi vet om transiteringarna men denna bok ger ytterligare fakta till en historia vi inte alls har anledning att vara stolta för. Vi minns gärna Wallenbergs insatser för judarna, det är bekvämare än det som Åsbrink drar fram i ljuset med denna sin berättelse.

Otto är tretton år när han tvingas lämna sin familj, han återser den aldrig mer. Under hela kriget förs en intensiv brevväxling mellan först Wien och Skåne, sedan Theresienstadt och Småland. Det är dessa brev från Otto till föräldrarna som ligger till grund för berättelsen. Därutöver har Åsbrink forskat i arkiv och funnit en hel del material om svenska kyrkans mission och om de nazistiska och fascistiska rörelserna i Sverige. Rörelser som Ingvar Kamprad bekänner sig till samtidigt som han blir nära vän till Otto. Detta är en av berättelsens stora frågetecken: hur kunde Ingvar Kamprad tycka så mycket Otto och samtidigt vara bekännande fascist?

Läs berättelsen men se gärna detta klipp med Elisabeth Åsbrink på YouTube först - det ger en viktig bakgrund och ytterligare förstärkning till texten.

Jag är Zlatan

Nä, jag tycker inte det är en bra bok. Däremot tycker jag författaren David Lagercrantz har gjort ett bra jobb med intervjutexterna i Jag är Zlatan - det ska absolut sägas. Och jag gillar att få en bild av vem Zlatan är eller tycker sig vara. Zlatan som barn och ung och den miljö han vuxit upp med är igenkänningsbar. Från min tid i liknande bostadsområden har jag mött rätt många barn med liknande bakgrunder och det är trist att så många har det så illa och Zlatans uppväxt väcker absolut och helt rätt sympati. Men en sak förundrar mig trots allt - hans oförmåga att se sig själv med andras ögon. Han verkar inte förstå att lärare sliter sitt hår, att folk blir förbannade när han själ cyklar. I hög grad förklarar han sitt beteende med trasig uppväxt och kulturella skillnader - that's it liksom, inte direkt den ödmjuka typen. Men visst - en kampvilja har han och den ska han ha cred för. Hans fotboll kan jag inte uttala mig om, jag är ingen fotbollsfantast.

Ingrid Elam blev i Kulturnyheterna ombedd att recensera boken som litterärt objekt. Hon uttryckte sig tämligen diplomatiskt. Hon sa däremot en sak, på frågan om texten speglar samhället, som gav mig en tankeställare. Klubbars ovilja att acceptera Zlatan rakt av som den lirare och personlighet han är, kan översättas till samhället och synen på invandrare: "Du är välkommen om du är och gör som vi". Fortfarande...

Individ kontra kollektiv, kulturella skillnader, svåra frågor men intressanta.

Den försvunne

I våras läste (och skrev) jag om en bok av Jesper Huor - Sista resan till Pnohm Penh. Min ungdoms tv-nyheter fick ny innebörd i och med denna biografi och intresset för att veta mer blev inte mindre.Möjligheten gavs på nytt med Kim Echlins roman Den försvunne, som kom ut tidigare i år.

Den försvunne är en drabbande berättelse om två unga människor, deras oerhört starka kärlek och ett land i förödelse. Anne är en ung gymnasist i Montreal som en kväll på en nattklubb får syn på Serey - en musiker i exil. Serey är kambodjan och ganska många år äldre än Anne. Annes far gläds inte men relationen växer sig stark. Så en dag öppnas Kambodjas gränser och Serey väljer att resa tillbaka - för honom finns inget val, hela hans familj är kvar och han måste få veta.

Det går tio år, Anne träffar andra män, men kan inte glömma Serey. När hon en kväll i ett nyhetsinslag från Kambodja tycker sig skymta Serey lämnar hon allt och reser till Kambodja för att finna honom. Och, hennes ihärdighet leder henne till Serey. Vad Anne inte vet är att han arbetar för oppositionen som hinner i fatt honom. Serey blir en av alla försvunna. Även dennna gång vägrar Anne acceptera hans försvinnande och hon lyckas åter finna honom, en scen som lämnar spår i läsarens minne.

Enbart själva kärlekshistorien är stark nog för en roman. Placerad med Kambodjas historia som fond blir Den försvunne en mycket läsvärd berättelse som rekommenderas.

Belägring

Den här boken tog andan ur mig från första rad. Berättelsen består av drygt 200 sidor fördelat på tre monologer. Inte ett enda kapitel, inte ett enda nytt stycke, inte en enda avkortad rad. Bara ord, ord, ord - du hinner inte andas, du får ingen luft! Textlayouten i Belägring av Hassan Loo Sattarvandi förstärket i allra högsta grad den ångest berättelsens huvuperson rids av - drabbande och snyggt grepp i en alldeles förfärlig historia!

Huvudperson i berättelsen är en ung kille, femtonårige Caspian. Vi möter honom sittandes i sitt rum. Det är sen natt, Caspian pratar med någon i telefon, han blöder, paniken är i princip total och vi fattar att det inträffat en katastrof. Under samtalet med en "någon" - vem får vi aldrig veta - i andra änden, rullas dagen upp, en enda dag i Caspians liv som kunde blivit annorlunda om han, som han själv säger, inte gått iväg den dagen. Det är ingen stark och trygg kille det handlar om, det är en osäker kille med en frånvarande far och en psyksjuk mor, kompisar lika otrygga som han själv där han kan känna gemenskap, men även gäng där det gäller att hävda sig för överlevnad. Caspian vill framåt - han vill komma vidare, från nian till gymnasiet. Lärarna ser, de gör alla sina försök att nå honom och Caspian brottas mellan tron på vad de ser och säger och jantelagen - vem tror du att du är? Jante vinner över Caspian, men den förnedringen slipper Caspian visa kompisarna - han utför sin bragd men med fatala konsekvenser för omgivningen och honom själv.

Belägring är en bok om att vara ung, skriven för vuxna som alla vuxna borde läsa. Det är en bok om högstadietid, mobbing, makt, macho, osäkerhet, hävdelsebehov, rädsla och jag tänker - är det så här fortfarande? Det borde få finnas "ett annat sätt att vara ung"!

Delhis vackraste händer

På bokmässan tidigare under hösten gick jag på ett seminarium, ett av de jag inte planerat i förväg men som kändes helt rätt just där och då: "Att omvädera livet halvvägs". Lät ju seriöst men samtidigt är jag själv (mer än) där , inte helt utan kval, så jag slank in, sjönk ner och fick en härlig start på fredagen:)

Författaren Mikael Bergstrand har skrivit en underhållande berättelse om en medelålders man i kris som, med lite hjälp på traven, lyckas hitta ny mening med livet efter att i år ha räknat dagarna efter skilsmässans faktum, blivit uppsagd på jobbet och som mest trampar runt i ett bekant vakuum, men som när berättelsen slutar har fått Delhis vackraste händer.

Berättelsen börjar där den slutar - på en frisörsalong i ett kallt och januarigrått Malmö. Genom en ettårig tillbakablick får vi följa huvupersonen från uppsägningen på jobbet till Indien och tillbaka igen.

Göran Borg tycker livet är pest. Chefen är en översittare, jobbet suger, frun har gått ifrån honom (ganska längesedan), dottern tycker att han är mossig och sonen ser han inte röken av längre. Som tur är finns den gamla "gubbkretsen" kvar där sorger kan supas bort och självömkan gödas. Alla i kompiskretsen är, som tur är, inte lika medelåldersdeppiga som Göran. En av polarna - i reseledarebranschen - lyckas locka med honom till Indien och New Delhi. Detta blir starten på "ett annat liv". Diverse händelser och upplevelser leder till nya upptäckter, såväl konkreta som sinnliga, och efter ett år i Delhi har Göran fått nya perspektiv på såväl andlighet som sann vänskap. Har har (förstås) också blivit hejdlöst förälskad.

Detta är en härlig berättelse att läsa, den är full av dofter och ljud, den är rolig, skruvad, igenkänningsbar men lyfter också in samhällsproblem i form av barnarbete, slaveri, nationalism och klassklyftor. Allt väl balanserat vilket boken vinner på - underhållningsvärdet står främst men läsaren ges ändå en inblick i dagens New Delhi, vilket åtminstone jag uppskattar.

Under läsningens gång var jag tvungen att kolla upp en och annan samhällsmarkör - de visade sig stämma. Bra research och det beroende på att Mikael Bergstrand själv tillbringat fyra år i Indien och staden. Det märks och det känns absolut bra för berättelsen.

SÅ - vill du ha en underhållande bok är Delhis vackraste händer ett helt ok val! Och kan livet efter 50, med egen och andras hjälp, bli så kul - då fruktar jag intet...

Anna och Mats bor inte här längre

Sommaren -08 var jag helt uppslukad av Ur vulkanens mun. Det är en av de bästa relationsromaner jag någonsin läst, faktiskt. Jag kunde känna varenda nervspänning, höra varenda skiftning i ordväxlingarna, se alla stela ryggtavlor - jag var ett med boken, led med alla och försvarade alla.

En uppföljare - nja - jag var tveksam till om det skulle gå. Tyckte inte det behövdes och tycker fortfarande inte det efter att ha läst Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk. Det är ingen dålig bok alls, men spänningen, laddningen är av naturliga skäl borta, skilsmässan är ett faktum. Nu gäller det att finna nya sätt att leva sina liv. Jag kan absolut känna med alla personerna även denna gång - avundsjukan, misstron, längtan efter passionen, missunsamheten, rädslan, saknaden, men...

Nej, i mitt tycke kunde vi lämnat Anna och Mats där vi lämnade dem på Sicilien. Berättelsen om dem hade vunnit på det:)

Vad tycker andra? GP DN

Kärlekens historia

Nu var det länge sedan... inte sedan jag läste men sedan jag skrev. Hösten har bjudit på en del godbitar, bland andra en bok som vi läste i bokcirkeln.

September månads bok i vår cirkel var Nicole Krauss: Kärlekens historia. Jag vet inte hur många gånger jag började på denna bok, först som text, sedan som ljud och till sist text igen. Alltså inte en helt enkel bok att komma in i och ingen bok jag rekommenderar som ljudbok då den ibland kräver vissa tillbakablickar för att få ïhop handlingen. MEN det är en absolut läsvärd bok!

Kortfattat: Leopold Gursky är en gammal, ensam man som i sin ungdom flytt undan nazisterna i Ukraina och hamnat i New York. Där söker han upp sin ungdoms kärlek som blev ivägskickad innan kriget. Då var hon gravid med Leopold men det visste inte han. Hans brev till henne kom aldrig fram och hon slutar hoppas, gifter sig i stället med chefens son och bildar familj. Leopolds son får aldrig veta av att hans pappa finns. Sonen är berömd författare. Där finns en länk mellan far och son, även Leopold skriver.

I Leopolds hus bor hans vän från ungdomstiden - de fann varandra på gatan en dag och beslöt att bo i samma hus för att ha koll på varandra när livet en dag ska ta slut. Mellan dem finns en historia som rullas upp allt eftersom handlingen framskrider.

Parallellt med Leopolds historia i nutid och dåtid får vi följa Alma, en flicka som lever med sin bror och sin mamma. Även de judar i förskingring. Alma har fått sitt namn efter huvudpersonen i boken som mamma översätter åt en okänd person - Kärlekens historia. Denna bok är skriven av en författare som ingår i berättelsen men vi anar så småningom att det är något som inte riktigt stämmer...

För mig framstår Kärlekens historia som ett jättepussel - efter hand och med en del omläsningar får jag syn på mönster som gör att den ena biten går att foga till den andra och när boken är färdigläst är pusslet klart. Det kan ju låta tråkigt men jag tycker att det är en otroligt snyggt gjord komposition. Dessutom är det en otroligt tragisk berättelse om ensamhet och svek men också om kärlek, där kärlekens historia blir en del av "Kärlekens historia". Snyggt jobbat Kraus!

Förutom att det är en intressana läsupplevelse, mindre känslosam mer intellektuell, är det bra att känna till den för att undvika eventuella falllgropar: detta är inte en bok att rekommendera en person som gillar att läsa lättsamt om kärlek. Men absolut något för en van läsare som tröttnat på enkla intriger!

Borta bäst

Till på tisdag har vår bokcirkel i uppdrag att läsa Borta bäst av Sara Kadefors. Jag har gjort min läxa:)

Borta bäst är berättelsen om Sylvia - en mycket ensam kvinna som egentligen aldrig vetat vem hon innerst inne är. När vi möter henne bor hon i sin bil i dungen bakom Ikea. Det har hon gjort några månader. Sylvia gillar sin bil, den är det vackraste och bästa hon äger (vi förstår längre fram att den inte lär motsvara bokomslagets lilla Minicooper...). Att sova i en bil natt efter natt ger inte den bästa sömnen och kroppen tar stryk, så efter att ha fräschat till sig på Ikeas nystaädade toalett varje morgon, druckit kaffe som aldrig betalas i restaurangen, går Sylvia till sängavdelningen och provar sängar. Ofta somnar hon i någon av dem. Det går bra en tid men så en dag blir hon utkörd av en anställd som bevakat henne ett tag - att sova på Ikea går inte för sig!

Bilden av Sylvia träder fram allt eftersom men redan efter några sidor förstår vi att hon inte är någon "vanlig" uteliggare, tvärtom är hon raffinerat klädd, mån om sitt utseende och bär dyra märkeskläder. Det är hennes apparation som gör att hon klarar sig så länge, ingen misstänker att en välklädd kvinna i 40-årsåldern dricker kaffe utan att betala, "plankar" in i simhallen och stjäl mat och kläder framför ögonen på expedediter.

En dag när Sylvia är ute och kör plockar hon upp en liftare - Lisbeth. Det visar sig att Lisbeth har en ryggbänk i sin lägenhet som Sylvia till sin glädje får låna till sin onda rygg. Lisbeth har mycket annat också - en flott espressomaskin och pulver i garederoben... Här tar Sylvias liv en ny vändning: plötsligt möter hon människor hon tidigare föraktat- knarkare, kriminella och snart är hon själv involverad i Lisbets affärer och umgänge.

Berättelsen om Sylvia är väldigt bisarr, men den har sina poänger och sina diskussionsämnen. Bilden av bibliotekarien Astrid är ju ett ämne för sig..:) Bokens styrka är dramaturgin - förklaringarna till Sylvias val kommer allt eftersom läsningen fortskrider. Borta bäst är lättläst och underhållande trots sin tämligen dystra historia (fast vi skymtar ljuset i tunneln). Diskussionsämnen: Skuld, ansvar, utsida/insida, livsval.

Under lejonets blick

Etiopien är åter i fokus - den värsta torkan på 60 år har drabbat Afrikas horn. Det plingar till i mobilen - en fråga från Rädda Barnen: Vill du lämna ditt bidrag för Etiopiens barn? Lätt att åtgärda, men också ett sätt att köpa sitt samvete fritt. Hade jag lämnat mitt bidrag lika villigt om jag inte alldeles i dagarna haft Etiopien i fokus beroende av min bok? Det är inte säkert och det är skamligt. Men man kan också vända på det - vad bra att det skrivs böcker som sätter strålkastaren på världens alla länder och gör oss läsare lite mer uppmärksamma på världens orättvisor, men förhoppningsvis positivt resultat - öppnade ögon.

Under lejonets blick är en berätteles om inbördeskriget i Etiopien under 70-talet. Författare är Maaza Mengiste och det är hennes debut. Berättelsen handlar om en ganska välbärgad familj i huvudstaden Addis Abebea. Haliu är kirurg, en skicklig sådan, utbildad i väst. Har har två vuxna söner, Yonas och Dawid, och en fru som är mycket sjuk. När Hailus fru dör rämnar hans familj precis på samma sätt som landet Etiopien rämnar då militären tar makten och avsätter Kejsaren - Lejonet från Juda: Haile Sellassie. Målet är ett jämlikt Etiopien med marxismen som grund, men som på alla andra platser i världen (!) fungerar denna lära inte. Med inspiration och hjälp från Sovjetunionen, Nordkorea och Kuba inleds en period av skräckvälde där det gäller att välja sida för att överleva. Hailus son Dawid är för revolutionen men väljer, när han ser utvecklingen, att motarbeta militärdiktaturen. Övriga familjemedlemmar försöker först att hålla sig neutrala, inte ta aktiv ställning för någondera part - allt för att rädda sin egen livssituation. Men det går inte att hålla sig utanför och några allvarliga händelser tvingar alla familjemedlemmar att ta ställning, även om det innebär stor fara och nästan undergång för dem själva.

Berättelsen innehåller förfärliga tortyrscener, allra värst är skildringen av den grymhet den lilla pojken Berhande utsätts för - ofattbart. I den högst konkreta och vidriga skildringen av inbördeskrigets fasor smyger sig små poetiska rader in i texten, de blir som små andhål i en ofattbar verklighet.

Till 70-talets Chile, Vietnam och Kambodja lägger jag Etiopien. Somalia står på tur. En enda tröst finns det: det var inte bättre förr - bara annorlunda, som Bodil Malmsten brukar säga.

En dåre fri

I morgon börjar min semester och att ta med mig min senaste läsning in i ledighet var inget jag ville, så i går kväll läste jag klart Beate Grimsruds En dåre fri. Berättelsen handlar om Eli - en schizofren kvinna med en uppväxt som präglats av tvära kast mellan kärlek, våld och galenskap. Eli hör röster: förutom Eli själv bor Espen (Askeladd), Emil (i Lönneberga), Erik (den aggressive) och Eugen (prins) i henne. Rösterna flyttar in en efter en och styr Elis liv i långa perioder, perioder som resulterar i psykoser, bältesläggningar och tunga medicineringar. Mitt i detta kaos finns Elis oerhörda kreativitet och skaparkraft. Eli har en överlevnadsförmåga som är otrolig. Vänner finns, inte från början men allt eftersom. Och de hon får stannar kvar och finns där som stöd genom kris efter kris. Hur orkar de, tänker jag. Det måste vara Elis personlighet, hennes oerhörda generositet gentemot sin omgivning, må det vara nära vänner eller psykotiska medpatienter, som gör att de stannar kvar och älskar henne.

En berättelse om sinnessjukdom och psykvård skulle av självklara skäl kunna upplevas som tung, dyster, svart och utan hopp. Och det är en tung bok, men i En dåre fri löper ett stråk av ljus genom hela den livshistoria som är så komplicerad men så okomplicerat skriven. Kbt-teraputen som tar över behandlingen finns med i berätteslen från start - vi rör oss fram och tillbaka i Elis liv. Jag tror det är hans närvaro som gör att jag som läsare upplever ett hopp, ett hopp som så småningom även Eli när. Och det är därför jag orkar läsa boken.

Jag får en tankeställare (som vanligt): Hon är ju frisk också, Eli, mitt i sin sjukdom. Det är ju inte jag som behöver vara rädd, den sjuke har nog med sina egna rädslor.

The Help (Niceville)

När jag var som mest betagen av Dödssynden fick min kollega på jobbet ett boktips av en besökare - hon bara måste läsa Niceville. Den skulle vara bara så bra och enligt förlagstexten till och med utklassa min Dödssynden. Givetvis gick jag inte på det, men blev så klart nyfiken. Slog två flugor i en smäll och lånade hem Niceville på engelska (behöver träna) - The help av Kathryn Stockett.

Berättelsen utspelar sig i amerikanska södern i början av 60-talet. Rosa Parks har redan satt sig i bussen avsedd för "whites only", men i Mississippi regerar rasismen fortfarande. Vi möter tre kvinnor - två svarta hembiträden och en ung, vit farmarflicka - Skeeter som alla bor i samma område. Skeeter känner vagt till de andra två - de arbetar för hennes vänninor. Efter avslutade collegestudier flyttar Skeeter hem till gården igen och stöter på de gamla fördomarna. Men, något i henne har börjat förändras och på väg i sin egen frigörelse och mognad får hon också syn på förtryck och orättvisor. De tre kvinnorna kommer att ta hjälp av varandra och en vänskap utvecklas tvärs över alla barriärer.

Den är genialt skriven på så sätt att jag som läsare precis som Skeeter i början inte fattar allvaret, vilka konskekvenser deras vänskap kan få för de färgade hembiträdena. Att som färgad bli sedd med en vit kvinna kunde vara lika med döden - lynchning. Det fattar inte Skeeter förrän långt in i deras bekantskap. Jag var lika aningslös som Skeeter. Snyggt grepp eller bara en aningslös läsare?

Det är en helt underbar bok - en riktig bladvändare med lite feel-goodstuk trots det allvarliga ämnet. Nej, den slår inte Dödssynden, de två går inte att jämföra. Samma ämne men olika tid och helt olika berättelser. Toppenläsning på var sina sätt. Rekommenderas varmt!

Klassisk vårläsning

Långhelg i sommarstugan: Den unge Werthers lidande av Goethe blev läst - kom i nyutgåva för något år sedan. Satte inga spår, vågar man säga så..? Ändå kul att ha läst den!

Fann en tunn bok i den alltmer översvämmade sommarstugebokhyllan: bland gamla botanik-, och fågelhandböcker stod en liten pärla: Martin Birks ungdom av en favortiförfattare - Hjalmar Söderberg. Denna tunna lilla bok vet jag många fick läsa på gymnasiet. I efterhand har jag konstaterat att jag mest fick läsa textutdrag på den tiden, detta trots att magistern var lektor, latinare och värnade svenskämnets ställning. Så Martin Birk var en ny bekantskap för mig. Jag sörjer inte att jag väntat så många år - titeln k a n indikera att det är en ungdomsbok, men jag tycker nog det är en bok för medelåldern i lika hög grad om inte mer. Funderingen aktualiserar den ständiga diskussionen - ska en berättelse ha något att säga sin läsare eller ska den läsas för att den tillhör kulturarvet?

Jag har många svarta hål att fylla: För två månader sedan hade jag aldrig läst P-A Fogelström. Men det har jag gjort nu och den vann! Mina drömmars stad - en riktigt bra berättelse och aktuell på olika sätt. Väcker till och med min nyfikenhet på forna tiders Stockholm.

Henning och Martin Birk - samma tid, sååå olika liv! Och att det fortfarande är så...

Sist ut bland klassikerna var Det går an av C.J. L. Almqvist. En egentligen helt otrolig berättelse med tanke på att den är skriven 1838. Det är historien om den starka, självständiga och mogna Sara Widebäck och den lite oreflekterade, unge sergeanten Albert. De båda möts på en ångbåtsfärd på väg hem från Stockholm till Lidköping. Sara - en verklig förebild för den fria, medvetna och självständiga kvinnan. Inläsare av ljudboken är Gudrun Schyman, det fungerar riktigt bra.

Sista resan till Phnom Penh

Frågan kom upp för några år sedan: hur kunde Jan Myrdal besöka Kambodja utan att se det mänskliga lidandet, den katastrof som Röda Khmererna åstadkommit? Jag funderade förstås när anklagelserna var aktuella och när jag så såg boken Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor väcktes min nyfikenhet. Jag ville dessutom ha lite bättre koll på vad som egentligen hände i Indokina under och efter Vietnamkriget.

Sista resan till Phnom Penh är sonen Jespers försök att förstå sin pappas handlingar. Pappa Someth var kambodjan. Som ung reste fadern till Paris för att studera. Han var kommunist och ville delta i motståndet mot USA och Sydvietnam för ett fritt, kommunistiskt Kambodja. Under sin vistelse i Paris träffade pappan Jespers mamma Marita - en svenska och tillsammans fick de sonen. Tanken var att hela familjen skulle återvända till Kambodja för att bygga upp landet under de Röda Khmererna, men familjen tilläts inte resa in, så först arbetade de på ambassaden i Östtyskland . Pappan tillbringade även en tid i Nordkorea, hela tiden förblindad av kommunismen och oförmögen att se indoktrineringen. Till sist lyckades så pappan få inresetillstånd men utan sin familj. Han valde att lämna dem - fosterlandets väl gick före sonens. När inga livstecken hördes ifrån pappa, reste Jespers mor till Kambodja med en delegation, antagligen den delegation som även Jan Myrdal ingick i. Inte heller Jesper mor såg vad som hände i landet och ingen information om hennes man kom henne till del . Som vuxen reser Jesper Huor själv till Kambodja - han måste försöka förstå sin pappas handlingar.

Det är intressant läsning - en lektion i 60- och 70-talshistoria. Själv minns jag diffust inslag på Rapport och Aktuellt om krigen i Indokina. Vietnamkriget var nästan slut när min omvärldsbevakning tog fart men kriget mellan Kambodja och Laos drog förbi i rutan och namn som Prins Sihanouk, Pol Pot och Röda Khmererna kändes igen. Kambodja hette ett tag Kampuchea och bytte namn igen... När jag nu fick chansen att läsa boken, trillade lite fler bitar på plats. Egentligen tycker jag inte heller att det är så märkligt att Myrdal och de övriga i delegationen inget såg, inget förstod. Människan kan blunda för det den inte kan föreställa sig ska finnas. Däremot beklagar jag å de starkaste oförmågan att ta avstånd när fasorna kommit i öppen dager!

Vill du, som jag, få lite bättre koll på Sydostasiens historia ur ett personligt perspektiv, läs gärna denna bok!

Bomull - en solkig historia

Jag borde veta, jag skäms att jag vet för lite men värst är att jag inte kommer att göra tillräckligt efter denna läsning!

Bomull - en solkig historia av Gunilla Ander tar oss med på en resa i nu- och dåtid, till bomullsfält i Uzbekistan, Benin och USA, till möten mellan rika länder och fattiga där kampen står mellan makthavare och utsatta arbetare. Vi får en lektion i slaveriet, gamla tidens OCH nuvarande där de rika länderna spelar ut u-ländernas möjligheter till odling, allt för egen vinning. USA och EU, jag skäms! Lösningen stavas eko och fair-tradebomull. Men hur lätt blir det? Nästan allt jag äger i klädväg och det innehåll jag har i mina"linneskåp" är gjort av bomull. Var ska jag handla? En sökning på webben ger vid handen en del webbshops och några fysiska affärer. Lösningen stavas antagligen bättre lite eko än ingen alls.

Boken är jätteintressant och inte alls extrem. Det känns som en bok vi alla borde läsa - allmänbildande helt enkelt! Och superviktigt. För det är bara om vi alla bryr oss som vi kan förhindra att sjuåringar tvingas ut på gigantiska bommulsfält i Uzbekistan där de faller ihop av utmattning eller att jordbrukare i Benin går en långsam död till mötes genom "självbesprutning" av dödliga bekämpningsmedel.

Tyvärr tror jag vägen är lång och jag får lite ångest. Det är förstås jobbigare att veta än att inte...

Igelkottens elegans

Eftersom den ligger högt på bibliotekens och boklådornas listor, Igelkottens elegans av Muriel Barbery fick boken bli bokcirkelns nästa läsutmaning. Dessutom hade en god vän redan för ett år sedan sagt mig att det här säkert var en bok för mig. Jag kommer inte att berätta för honom att jag läst den.

Vad renderar en bok stjärnstatus? Varför vill så många läsa Igelkottens elegans? Flera jag pratat med tycker att den är trög, inte många jublar och ropar: "bästa läsupplevelsen på länge".
Kan det vara så att författaren lyckas driva med de flesta av oss? VI är alla invånare i huset, vi tror oss veta att definiera vilken kultur som räknas, fast vi fattar egentligen inte så mycket. Hur många läsare är, i likhet med la concièrge René, bevandrade i fenomenologi, idealism, marxism osv? Men vi låtsas kanske och kämpar på och oj vilken bra bok, en bok för oss som vill definiera vad som är god litteratur, precis som husets invånare vill definiera och visa sig kulturellt bevandrade. Men vi och dom blir slagna på fingararna av en enkel kvinna från landet, autodidakt. Så kan det vara. Jag gillar den möjligheten till tolkning. Jag gillar också upplevelsen av flickan. När hon själv talar ger hon intryck av en brådmogen, smart och självständig tjej. När René beskriver henne i slutet av boken (när de båda lärt klänna varandra) står där en ganska blyg och oansenlig flicka, klädd i rosa. Vilka är vi egentligen - innanför skalet? Både René och Paloma har fastnat i sina roller. Det är bekvämt men livet har mer att erbjuda. För att bryta ett mönster kan man dock behöva hjälp. För Paloma och René stavas hjälpen Kakuro och med hans entré tar berättelsen äntligen fart.

Slutet, menade en av läsecikelns medlemmar, rimmar illa med "feel-good". Själv har jag inga problem med upplösningen. Allt annat hade blivit sockersött, helt enkelt.

En av oss såg filmen istället, den var helt ok:)

Summa summarum: En berättelse om att se bakom ytan, att famna livet när möjligheten ges, att våga nytt, våga bryta de mönster man gått in in, den roll man valt att spela. Livet är för kort. Satsa och du kan vinna men även försvinna. Värt risken. Budskapet ok, boken - nja!

Norrtullsligan

Ytterligare 8-e marsläsning: Norrtullsligan av Elin Wägner. Boken skrevs för drygt 100 år sedan (1908) och är en kort berättelse, från början publicerade som följetong, om några kvinnors kamratskap och villkor i Stockholm vid den tiden. Fyra unga kvinnor delar lägenhet, kamratskap och erfarenheter. De är kontorsflickor med svältlöner, långa arbetsdagar; flickor lätt utbytbara mot ny arbetskraft om galoscherna inte passar eller om maskinen inte knattrar tillräckligt fort. Enda "räddningen" finns i äktenskapet, endast då räcker pengarna. Drömmar om jämställdhet i arbete och relationer får stryk just där och då, men i backspegeln har vi nått en bit på väg. Frågan är vilket håll vi går just nu och vem/vad det beror på?

Läs mer:

Min kamp

"En kveld i mars glir snöen over i regn, og fonnene siger sammen. En formiddag i april er det knopper på traerne, og i gresset på bakken, et skjaer av grönt i det gule. Påskeliljer dukker opp, hvitveiser och blåveiser. Så står plutselig den varme luften som söyler mellom trarene i skråningene. I solhellingene er bladene utsprungne, her og der mellom dem blomstrer kirsebaertraerne. Er man seksten år da, gjör alt dette intrykk, setter alt dette spor, for det er den förste våren man vet at det er vår, med alle sanser vet at det er vår, og det er den siste, for mot den förste våren blekner alle de kommende." (s.165f)

Min kamp av Karl Ove Knausgård griper tag om mig fullständigt och jag vet inte om jag vågar läsa de övriga delarna? Går det att skriva lika tätt och känsloladdat i ytterligare fem böcker?
Inser att jag måste få veta, men först måste jag vila lite från alla känslor berättelsen väcker. Läs gärna DN-s recensioner, en av Ola Larsmo och en av Malin Ullgren.

Bockfesten

För några veckor sedan läste jag Bockfesten av Mario Vargas Llosa, 2010 års nobelpristagare. Peter Englund rekommenderar denna berättelse som ingång till Llosas författarskap om vi inte läst något av honom tidigare. Det hade inte jag, så Bockfesten fick bli mitt hårda paket under granen. Det var ett innehållsrikt paket!

Romanen beskriver Dominikanska republikens diktator Trujillos sista dagar vid makten i början av 60-talet. Llosa ger oss en lektion i diktaturens tyranni. Vi kommer den obehaglige Trujillo tätt inpå livet, vi lär känna de som beslutat sig för att röja diktatorn ur vägen, vi får veta varför de fattar detta beslut och vi kan utan tvekan sympatisera med dem! Berättelsen sätter Dominikanska republiken på kartan och ger oss en bra lektion i nutidshistoria.

I början av boken kollade jag upp personerna i intrigen - var det på "sanning" eller? Det var det - fakta och fikition i ett - det gillar jag! Berättelsens parallellhandling utspelas i nutid. Urania, dotter till presidentens närmaste man, Augusto Cabral, har i tonåren svikits grymt av sin far, något hon aldrig förlåtit honom. Hon flyr till USA och återvänder tjugo-trettio år senare finnandes sin far i livet, rullstolsbunden och oförmögen att tala efter ett slaganfall. Uranias historia rullas upp parallellt med landets.

Att läsaren redan från början anar vad sveket handlar om och att Trujillo ska mördas gör inte romanen sämre, den blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre jag läser. Det är snyggt!

När jag hör och ser om utvecklingen i framför allt Egypten slås jag av hur lika diktaturerna beskrivs, hur många gemensamma drag nutiden uppvisar med dåtiden: Diktatorn har suttit vid makten (direkt eller indirekt) i 30 år och landet är en viktig allierad för USA (Dominikanska rep. som motvikt till kommunismen, Egypten som motvikt till befarad islamism). Samma mekanismer verkar bland såväl förtryckare som förtryckta. Det gör bara Bockfesten ännu bättre

Oskuldens tid

Det är inte bara radion som har bokcirkel - i morgon är det dags för jobbcirkeln igen:) Denna gång har vi läst en roman av Edith Wharton: Oskuldens tid, en bok från 1920.

Detta var en underbar bok att läsa! Handlingen är förlagd till 1870-tal och platsen är New York och dess societet. Det är en berättelse om konvenanser, mod, ansvar och moral.

Newland Archer ska förlova sig med en vacker ung kvinna. Archer är i sinnet liberal - kvinnan bör vara lika fri som mannen. Men han sitter fast i sin tids och sin sociala plattforms syn på rätt och fel. Även om han vill något annat finns de osynliga reglerna: umågs med rätt folk, bär rätt handskar till fracken, hys rätt åsikt om den operaföreställning du bevistat och framför allt gift dig med rätt kvinna. Kvinnan ska vara dygdig. Ve den kvinna som förlupit sin man - hon drar hela släkten i smutsen. Givetvis kommer en sådan kvinna i Archers väg, förstås är hon vacker och förstås blir Archer förälskad i henne, grevinnan, kusin till hans trolovade. Det kunde varit lättare.

Skeendena har sina likheter med en av mina absoluta favoritfilmer: Broarna vid Madison County. Grundstoryn är densamma i båda: förälskelse, äktenskap, passion, otrohet, ansvar. I båda berättelserna är det kvinnorna som väljer att inte gå in i den nya relationen slår det mig nu. Sluten är också ganska lika, och jag gillar hur författarna löst det även om det känns sorgligt att passionerna inte bejakas fullt ut..

Men vänta nu - Madison County är nutid men lösningen densamma som för Archer och grevinnan. Handlar det mindre om konvenanser, mer om människans moral och ansvar?

Oskuldens tid belönades med Pulitzerpriset 1921 och blev film i början av 90-talet. Jag skulle gärna se den. Boken var lite omständlig att läsa med många beskrivningar som kräver ett lägre lästempo men som var njutbart när vanan infunnit sig. Det har varit fantastiskt roligt att blicka in i New Yorks societet som tydligen var så mycket mer full av konvenanser än Europas vid denna tid (?)

Jane Eyre

Åter igen en härlig ledighet med läsning och radions bokcirkel. Denna gång var det dags för Charlotte Brontës Jane Eyre - en roman jag inte tidigare tagit mig an. Men jag var i gott sällskap med Björn Ranelid, Alexandra Coelho Ahndoril och Johan Kling.

Det är fantastiskt roligt att läsa en roman och sedan få tjuvlyssna på vad andra tycker och tänker och jag var lika förtjust i Jane Eyre som Ranelid.

Makt, maktlöshet, kärlek, utsatthet, fanatism, vänskap, plikt, sanning, skuld, allt inbakat i en handling som berör och håller för läsning än idag, 160 år senare.

Testa du med - en dubbel läsupplevelse!