Och i Wienerwald står träden kvar

En poetiskt skriven berättelse med poetisk titel men med ett ogreppbart innehåll har Elisabeth Åsbrink skrivit: Och i Wienerzald står träden kvar.

Detta är berättelsen om tragedier - en ung människas, en familjs, ett folkslags och länders däribland Sveriges. Berättelsen handlar om Otto och hans familj från Wien. När 2-a världskriget bryter ut har familjen redan drabbats av repressalier. De är för sent ute för att hinna emigrera hela familjen, men Otto räddas. Med hjälp av Svenska kyrkans mission får Otto möjlighet att komma till Sverige. Dock under förutsättning att han ska hämtas av föräldrarna så fort kriget är slut. Ett tragiskt öde, men det finns många sådana öde, eller hur? Tänk på alla finska krigsbarn.

Men det som är nytt med Åsbrinks bok är hur hon visar på en del av Sverige som är mindre behaglig: Nazismen frodades på många håll i Sverige vid den här tiden. Att ta emot judar var för många människor i Sverige otänkbart och judehatet är mer utbrett än vad många av oss kanske tror.Ett exempel är Socialstyrelsens hantering: de krävde ett J i passet för de judar från Tyskland som beviljades inresa. Vi vet om Gustav V, vi vet om transiteringarna men denna bok ger ytterligare fakta till en historia vi inte alls har anledning att vara stolta för. Vi minns gärna Wallenbergs insatser för judarna, det är bekvämare än det som Åsbrink drar fram i ljuset med denna sin berättelse.

Otto är tretton år när han tvingas lämna sin familj, han återser den aldrig mer. Under hela kriget förs en intensiv brevväxling mellan först Wien och Skåne, sedan Theresienstadt och Småland. Det är dessa brev från Otto till föräldrarna som ligger till grund för berättelsen. Därutöver har Åsbrink forskat i arkiv och funnit en hel del material om svenska kyrkans mission och om de nazistiska och fascistiska rörelserna i Sverige. Rörelser som Ingvar Kamprad bekänner sig till samtidigt som han blir nära vän till Otto. Detta är en av berättelsens stora frågetecken: hur kunde Ingvar Kamprad tycka så mycket Otto och samtidigt vara bekännande fascist?

Läs berättelsen men se gärna detta klipp med Elisabeth Åsbrink på YouTube först - det ger en viktig bakgrund och ytterligare förstärkning till texten.

Bastarden från Istanbul

I början av hösten fick jag ett inköpsförslag på en bok på polska skriven av en turkisk författare: Elif Shafak. Besökaren tyckte absolut att vi borde ha Bastarden från Istanbul även på polska - författaren är känd och översatt till fler än tjugo språk. Så när jag för några veckor sedan fann boken även på svenska blev jag förstås nyfiken.... och det är jag glad för! Det har varit en riktig läsfest att ta del av denna berättelse.

Bastarden från Istanbul är en berättelse om kultur, religion, vidskepelse, historia, historielöshet, individ, samhälle och ansvar - allt inbäddat i ett myller av ljud, dofter och smaker från ett pulserande och sjudande Istanbul och med en historisk händelse som navet berättelsen kretar kring, folkmordet på armenierna 1915.

Det är högt tempo från från första sidan. Berättelsen rör sig i olika tidsplan och över tre kontinenter Europa, Asien och Nordamerika. Först är det 80-tal. I Istanbul är Zeliha, en ung, revolterande turkisk tjej, på väg till abortkliniken. Samtidigt i Arizona träffar Mustafa, hennes bror som flyttar utomlands för att undgå de frånvarande manliga familjemedlemmarnas öde, en halvt crazy amerikanska, Rose. Rose har nyss skilt sig från sin armeniske man och dennes familj i förskingringen. Med sin tidigare man har honen liten dotter, Armanoush. Mustafa finner sig tillrätta i Arizona med den pannkaksstekande Rose och blir styvfar åt Armanoush. Zeliha lämnar abortkliniken, äter middag med familjen och brister i gråt.

Det blir 2000-tal och barnen har nu blivit unga vuxna. I lägeneheten på den europeiska sidan av Istanbul bor Asya, nitton år, tillsammans med sin familj: gammelfarmor, mormor och fyra mostrar varav en är hennes mamma. Familjens kvinnor är alla helt olika men lyckas leva ihop utan att fullständigt ta kål på varandra - någonstans i kaoset finns respekten. Kortkort och piercing samsas med sjalar, vidskepelse, ateism och islam - familjen är ett Istanbul eller en värld i miniatyr.

Armanoush, även hon nitton, bor omväxlande hos Rose och Mustafa i Arizona och sin armeniske pappa och farmor i San Fransisco. En dag, efter att som vanligt ha varit inne på ett armeniskt chatt-forum, bestämmer sig Armanoush för att resa till Istanbul. Hon vill ta reda på hur turkarna egentligen är och hur de kunde begå alla hemskheter. Vad passar bättre än att bo hos Mustafas familj?

Asya och Armanoush möts i Istanbul med två olika bilder av sig själva, turkar och synen på historien. Trådar från dåtid vävs ihop med nutid, och intrigen är även fortsättningsvis finurligt vävd, absurd och överraskande med med tyngd. Sista pusselbiten läggs, som sig bör, inte förrän berättelsen nått sista sidan. Jag lämnar en lysande komponerad berättelse full av dofter och smaker och förutom några härliga timmar i Istanbul har jag också fått en en inblick i vad folkmordet på armenierna handlade om och ytterligare en funderare runt vad historia och historielöshet kan föra med sig - och att det till sist ändå alltid handlar om dig själv som individ.

Några ord om författaren:
Elif Shafak är född 1971 i Strasbourg av turkiska föräldrar. Hon är uppvuxen i Turkiet och Amerika och återvände som vuxen till Turkiet. Shafak skriver på såväl engelska som turkiska och har gett ut elva böcker, översatta till totalt mer än 3o språk. Bastarden från Istanbul blev en bestseller i Turkiet när den kom ut 2006. På grund av innehållet - skildringen av folkmordet på armenierna - blev Shafak anklagad för brott mot artikel 301 i turkiska lagen - förolämpande av nationen. Anklagelsen mot henne ogillades dock. Shafak ser litteraturen som en möjlig väg att överbrygga skillnader, däribland religiösa och kulturella . Hon ser berättelsen som en möjlig väg att minska klyftorna mellan "dem och oss". Mer om Shafak finns att ta del av på hennes hemsida, Wikipedia och TED.

Under lejonets blick

Etiopien är åter i fokus - den värsta torkan på 60 år har drabbat Afrikas horn. Det plingar till i mobilen - en fråga från Rädda Barnen: Vill du lämna ditt bidrag för Etiopiens barn? Lätt att åtgärda, men också ett sätt att köpa sitt samvete fritt. Hade jag lämnat mitt bidrag lika villigt om jag inte alldeles i dagarna haft Etiopien i fokus beroende av min bok? Det är inte säkert och det är skamligt. Men man kan också vända på det - vad bra att det skrivs böcker som sätter strålkastaren på världens alla länder och gör oss läsare lite mer uppmärksamma på världens orättvisor, men förhoppningsvis positivt resultat - öppnade ögon.

Under lejonets blick är en berätteles om inbördeskriget i Etiopien under 70-talet. Författare är Maaza Mengiste och det är hennes debut. Berättelsen handlar om en ganska välbärgad familj i huvudstaden Addis Abebea. Haliu är kirurg, en skicklig sådan, utbildad i väst. Har har två vuxna söner, Yonas och Dawid, och en fru som är mycket sjuk. När Hailus fru dör rämnar hans familj precis på samma sätt som landet Etiopien rämnar då militären tar makten och avsätter Kejsaren - Lejonet från Juda: Haile Sellassie. Målet är ett jämlikt Etiopien med marxismen som grund, men som på alla andra platser i världen (!) fungerar denna lära inte. Med inspiration och hjälp från Sovjetunionen, Nordkorea och Kuba inleds en period av skräckvälde där det gäller att välja sida för att överleva. Hailus son Dawid är för revolutionen men väljer, när han ser utvecklingen, att motarbeta militärdiktaturen. Övriga familjemedlemmar försöker först att hålla sig neutrala, inte ta aktiv ställning för någondera part - allt för att rädda sin egen livssituation. Men det går inte att hålla sig utanför och några allvarliga händelser tvingar alla familjemedlemmar att ta ställning, även om det innebär stor fara och nästan undergång för dem själva.

Berättelsen innehåller förfärliga tortyrscener, allra värst är skildringen av den grymhet den lilla pojken Berhande utsätts för - ofattbart. I den högst konkreta och vidriga skildringen av inbördeskrigets fasor smyger sig små poetiska rader in i texten, de blir som små andhål i en ofattbar verklighet.

Till 70-talets Chile, Vietnam och Kambodja lägger jag Etiopien. Somalia står på tur. En enda tröst finns det: det var inte bättre förr - bara annorlunda, som Bodil Malmsten brukar säga.

The Help (Niceville)

När jag var som mest betagen av Dödssynden fick min kollega på jobbet ett boktips av en besökare - hon bara måste läsa Niceville. Den skulle vara bara så bra och enligt förlagstexten till och med utklassa min Dödssynden. Givetvis gick jag inte på det, men blev så klart nyfiken. Slog två flugor i en smäll och lånade hem Niceville på engelska (behöver träna) - The help av Kathryn Stockett.

Berättelsen utspelar sig i amerikanska södern i början av 60-talet. Rosa Parks har redan satt sig i bussen avsedd för "whites only", men i Mississippi regerar rasismen fortfarande. Vi möter tre kvinnor - två svarta hembiträden och en ung, vit farmarflicka - Skeeter som alla bor i samma område. Skeeter känner vagt till de andra två - de arbetar för hennes vänninor. Efter avslutade collegestudier flyttar Skeeter hem till gården igen och stöter på de gamla fördomarna. Men, något i henne har börjat förändras och på väg i sin egen frigörelse och mognad får hon också syn på förtryck och orättvisor. De tre kvinnorna kommer att ta hjälp av varandra och en vänskap utvecklas tvärs över alla barriärer.

Den är genialt skriven på så sätt att jag som läsare precis som Skeeter i början inte fattar allvaret, vilka konskekvenser deras vänskap kan få för de färgade hembiträdena. Att som färgad bli sedd med en vit kvinna kunde vara lika med döden - lynchning. Det fattar inte Skeeter förrän långt in i deras bekantskap. Jag var lika aningslös som Skeeter. Snyggt grepp eller bara en aningslös läsare?

Det är en helt underbar bok - en riktig bladvändare med lite feel-goodstuk trots det allvarliga ämnet. Nej, den slår inte Dödssynden, de två går inte att jämföra. Samma ämne men olika tid och helt olika berättelser. Toppenläsning på var sina sätt. Rekommenderas varmt!

Klassisk vårläsning

Långhelg i sommarstugan: Den unge Werthers lidande av Goethe blev läst - kom i nyutgåva för något år sedan. Satte inga spår, vågar man säga så..? Ändå kul att ha läst den!

Fann en tunn bok i den alltmer översvämmade sommarstugebokhyllan: bland gamla botanik-, och fågelhandböcker stod en liten pärla: Martin Birks ungdom av en favortiförfattare - Hjalmar Söderberg. Denna tunna lilla bok vet jag många fick läsa på gymnasiet. I efterhand har jag konstaterat att jag mest fick läsa textutdrag på den tiden, detta trots att magistern var lektor, latinare och värnade svenskämnets ställning. Så Martin Birk var en ny bekantskap för mig. Jag sörjer inte att jag väntat så många år - titeln k a n indikera att det är en ungdomsbok, men jag tycker nog det är en bok för medelåldern i lika hög grad om inte mer. Funderingen aktualiserar den ständiga diskussionen - ska en berättelse ha något att säga sin läsare eller ska den läsas för att den tillhör kulturarvet?

Jag har många svarta hål att fylla: För två månader sedan hade jag aldrig läst P-A Fogelström. Men det har jag gjort nu och den vann! Mina drömmars stad - en riktigt bra berättelse och aktuell på olika sätt. Väcker till och med min nyfikenhet på forna tiders Stockholm.

Henning och Martin Birk - samma tid, sååå olika liv! Och att det fortfarande är så...

Sist ut bland klassikerna var Det går an av C.J. L. Almqvist. En egentligen helt otrolig berättelse med tanke på att den är skriven 1838. Det är historien om den starka, självständiga och mogna Sara Widebäck och den lite oreflekterade, unge sergeanten Albert. De båda möts på en ångbåtsfärd på väg hem från Stockholm till Lidköping. Sara - en verklig förebild för den fria, medvetna och självständiga kvinnan. Inläsare av ljudboken är Gudrun Schyman, det fungerar riktigt bra.

Sista resan till Phnom Penh

Frågan kom upp för några år sedan: hur kunde Jan Myrdal besöka Kambodja utan att se det mänskliga lidandet, den katastrof som Röda Khmererna åstadkommit? Jag funderade förstås när anklagelserna var aktuella och när jag så såg boken Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor väcktes min nyfikenhet. Jag ville dessutom ha lite bättre koll på vad som egentligen hände i Indokina under och efter Vietnamkriget.

Sista resan till Phnom Penh är sonen Jespers försök att förstå sin pappas handlingar. Pappa Someth var kambodjan. Som ung reste fadern till Paris för att studera. Han var kommunist och ville delta i motståndet mot USA och Sydvietnam för ett fritt, kommunistiskt Kambodja. Under sin vistelse i Paris träffade pappan Jespers mamma Marita - en svenska och tillsammans fick de sonen. Tanken var att hela familjen skulle återvända till Kambodja för att bygga upp landet under de Röda Khmererna, men familjen tilläts inte resa in, så först arbetade de på ambassaden i Östtyskland . Pappan tillbringade även en tid i Nordkorea, hela tiden förblindad av kommunismen och oförmögen att se indoktrineringen. Till sist lyckades så pappan få inresetillstånd men utan sin familj. Han valde att lämna dem - fosterlandets väl gick före sonens. När inga livstecken hördes ifrån pappa, reste Jespers mor till Kambodja med en delegation, antagligen den delegation som även Jan Myrdal ingick i. Inte heller Jesper mor såg vad som hände i landet och ingen information om hennes man kom henne till del . Som vuxen reser Jesper Huor själv till Kambodja - han måste försöka förstå sin pappas handlingar.

Det är intressant läsning - en lektion i 60- och 70-talshistoria. Själv minns jag diffust inslag på Rapport och Aktuellt om krigen i Indokina. Vietnamkriget var nästan slut när min omvärldsbevakning tog fart men kriget mellan Kambodja och Laos drog förbi i rutan och namn som Prins Sihanouk, Pol Pot och Röda Khmererna kändes igen. Kambodja hette ett tag Kampuchea och bytte namn igen... När jag nu fick chansen att läsa boken, trillade lite fler bitar på plats. Egentligen tycker jag inte heller att det är så märkligt att Myrdal och de övriga i delegationen inget såg, inget förstod. Människan kan blunda för det den inte kan föreställa sig ska finnas. Däremot beklagar jag å de starkaste oförmågan att ta avstånd när fasorna kommit i öppen dager!

Vill du, som jag, få lite bättre koll på Sydostasiens historia ur ett personligt perspektiv, läs gärna denna bok!

Bomull - en solkig historia

Jag borde veta, jag skäms att jag vet för lite men värst är att jag inte kommer att göra tillräckligt efter denna läsning!

Bomull - en solkig historia av Gunilla Ander tar oss med på en resa i nu- och dåtid, till bomullsfält i Uzbekistan, Benin och USA, till möten mellan rika länder och fattiga där kampen står mellan makthavare och utsatta arbetare. Vi får en lektion i slaveriet, gamla tidens OCH nuvarande där de rika länderna spelar ut u-ländernas möjligheter till odling, allt för egen vinning. USA och EU, jag skäms! Lösningen stavas eko och fair-tradebomull. Men hur lätt blir det? Nästan allt jag äger i klädväg och det innehåll jag har i mina"linneskåp" är gjort av bomull. Var ska jag handla? En sökning på webben ger vid handen en del webbshops och några fysiska affärer. Lösningen stavas antagligen bättre lite eko än ingen alls.

Boken är jätteintressant och inte alls extrem. Det känns som en bok vi alla borde läsa - allmänbildande helt enkelt! Och superviktigt. För det är bara om vi alla bryr oss som vi kan förhindra att sjuåringar tvingas ut på gigantiska bommulsfält i Uzbekistan där de faller ihop av utmattning eller att jordbrukare i Benin går en långsam död till mötes genom "självbesprutning" av dödliga bekämpningsmedel.

Tyvärr tror jag vägen är lång och jag får lite ångest. Det är förstås jobbigare att veta än att inte...