Och i Wienerwald står träden kvar

En poetiskt skriven berättelse med poetisk titel men med ett ogreppbart innehåll har Elisabeth Åsbrink skrivit: Och i Wienerzald står träden kvar.

Detta är berättelsen om tragedier - en ung människas, en familjs, ett folkslags och länders däribland Sveriges. Berättelsen handlar om Otto och hans familj från Wien. När 2-a världskriget bryter ut har familjen redan drabbats av repressalier. De är för sent ute för att hinna emigrera hela familjen, men Otto räddas. Med hjälp av Svenska kyrkans mission får Otto möjlighet att komma till Sverige. Dock under förutsättning att han ska hämtas av föräldrarna så fort kriget är slut. Ett tragiskt öde, men det finns många sådana öde, eller hur? Tänk på alla finska krigsbarn.

Men det som är nytt med Åsbrinks bok är hur hon visar på en del av Sverige som är mindre behaglig: Nazismen frodades på många håll i Sverige vid den här tiden. Att ta emot judar var för många människor i Sverige otänkbart och judehatet är mer utbrett än vad många av oss kanske tror.Ett exempel är Socialstyrelsens hantering: de krävde ett J i passet för de judar från Tyskland som beviljades inresa. Vi vet om Gustav V, vi vet om transiteringarna men denna bok ger ytterligare fakta till en historia vi inte alls har anledning att vara stolta för. Vi minns gärna Wallenbergs insatser för judarna, det är bekvämare än det som Åsbrink drar fram i ljuset med denna sin berättelse.

Otto är tretton år när han tvingas lämna sin familj, han återser den aldrig mer. Under hela kriget förs en intensiv brevväxling mellan först Wien och Skåne, sedan Theresienstadt och Småland. Det är dessa brev från Otto till föräldrarna som ligger till grund för berättelsen. Därutöver har Åsbrink forskat i arkiv och funnit en hel del material om svenska kyrkans mission och om de nazistiska och fascistiska rörelserna i Sverige. Rörelser som Ingvar Kamprad bekänner sig till samtidigt som han blir nära vän till Otto. Detta är en av berättelsens stora frågetecken: hur kunde Ingvar Kamprad tycka så mycket Otto och samtidigt vara bekännande fascist?

Läs berättelsen men se gärna detta klipp med Elisabeth Åsbrink på YouTube först - det ger en viktig bakgrund och ytterligare förstärkning till texten.

Bastarden från Istanbul

I början av hösten fick jag ett inköpsförslag på en bok på polska skriven av en turkisk författare: Elif Shafak. Besökaren tyckte absolut att vi borde ha Bastarden från Istanbul även på polska - författaren är känd och översatt till fler än tjugo språk. Så när jag för några veckor sedan fann boken även på svenska blev jag förstås nyfiken.... och det är jag glad för! Det har varit en riktig läsfest att ta del av denna berättelse.

Bastarden från Istanbul är en berättelse om kultur, religion, vidskepelse, historia, historielöshet, individ, samhälle och ansvar - allt inbäddat i ett myller av ljud, dofter och smaker från ett pulserande och sjudande Istanbul och med en historisk händelse som navet berättelsen kretar kring, folkmordet på armenierna 1915.

Det är högt tempo från från första sidan. Berättelsen rör sig i olika tidsplan och över tre kontinenter Europa, Asien och Nordamerika. Först är det 80-tal. I Istanbul är Zeliha, en ung, revolterande turkisk tjej, på väg till abortkliniken. Samtidigt i Arizona träffar Mustafa, hennes bror som flyttar utomlands för att undgå de frånvarande manliga familjemedlemmarnas öde, en halvt crazy amerikanska, Rose. Rose har nyss skilt sig från sin armeniske man och dennes familj i förskingringen. Med sin tidigare man har honen liten dotter, Armanoush. Mustafa finner sig tillrätta i Arizona med den pannkaksstekande Rose och blir styvfar åt Armanoush. Zeliha lämnar abortkliniken, äter middag med familjen och brister i gråt.

Det blir 2000-tal och barnen har nu blivit unga vuxna. I lägeneheten på den europeiska sidan av Istanbul bor Asya, nitton år, tillsammans med sin familj: gammelfarmor, mormor och fyra mostrar varav en är hennes mamma. Familjens kvinnor är alla helt olika men lyckas leva ihop utan att fullständigt ta kål på varandra - någonstans i kaoset finns respekten. Kortkort och piercing samsas med sjalar, vidskepelse, ateism och islam - familjen är ett Istanbul eller en värld i miniatyr.

Armanoush, även hon nitton, bor omväxlande hos Rose och Mustafa i Arizona och sin armeniske pappa och farmor i San Fransisco. En dag, efter att som vanligt ha varit inne på ett armeniskt chatt-forum, bestämmer sig Armanoush för att resa till Istanbul. Hon vill ta reda på hur turkarna egentligen är och hur de kunde begå alla hemskheter. Vad passar bättre än att bo hos Mustafas familj?

Asya och Armanoush möts i Istanbul med två olika bilder av sig själva, turkar och synen på historien. Trådar från dåtid vävs ihop med nutid, och intrigen är även fortsättningsvis finurligt vävd, absurd och överraskande med med tyngd. Sista pusselbiten läggs, som sig bör, inte förrän berättelsen nått sista sidan. Jag lämnar en lysande komponerad berättelse full av dofter och smaker och förutom några härliga timmar i Istanbul har jag också fått en en inblick i vad folkmordet på armenierna handlade om och ytterligare en funderare runt vad historia och historielöshet kan föra med sig - och att det till sist ändå alltid handlar om dig själv som individ.

Några ord om författaren:
Elif Shafak är född 1971 i Strasbourg av turkiska föräldrar. Hon är uppvuxen i Turkiet och Amerika och återvände som vuxen till Turkiet. Shafak skriver på såväl engelska som turkiska och har gett ut elva böcker, översatta till totalt mer än 3o språk. Bastarden från Istanbul blev en bestseller i Turkiet när den kom ut 2006. På grund av innehållet - skildringen av folkmordet på armenierna - blev Shafak anklagad för brott mot artikel 301 i turkiska lagen - förolämpande av nationen. Anklagelsen mot henne ogillades dock. Shafak ser litteraturen som en möjlig väg att överbrygga skillnader, däribland religiösa och kulturella . Hon ser berättelsen som en möjlig väg att minska klyftorna mellan "dem och oss". Mer om Shafak finns att ta del av på hennes hemsida, Wikipedia och TED.

De blåaste ögonen

De blåaste ögonen är skriven av Toni Morrison. Det är författarens debut och skrevs 23 år innan Morrison, som första svarta kvinna, mottog Nobelpriset i litteratur 1993.

De blåste ögonen är en skildring av de villkor de flesta svarta levde under i USA efter andra världskriget. Det är övergrepp i form av förtryck, fattigdom, hån och slit och där möjligheten att växa, slå sig fri är minimal. Det är förtyck som leder till förtryck i en ond spiral. Det man drömmer om som barn och som ger dräglighet åt många vuxna är den ouppnåeliga vita världen. Barnen drömmer om att ha blå ögon som Shirley Temple, de vuxna, som orkar drömma, drömmer om ett stort hushåll, som en vit, välbärgad familj, där man kan låtasa att den vita lilla flickan är ens egen.

När vi börjar läsa boken möts vi av en sockersöt liten barnkammarramsa, symboliserande den vita världen, som återges i allt snabbare fart. Vi är på väg mot kaoset och berättelsen om flickan med de blåaste ögonen - Pecola - skrivs fram bit för bit. Pecola är den trasigaste bland de trasiga, med trasiga föräldrar, elaka skolkamrater, en flicka alla slår på. Pappa super och slår, mamma sliter och slår, Pecola kämpar för överlevnad och får ett andrum hos en familj där ett syskonpar blir hennes vänner över en kort sommar. När katastrofen för henne är ett faktum och hennes själ fullständigt söndertrasad går hon in i en psykos, och i den får hon äntligen upprättelse - hennes ögon har efter pastorns läsning över henne blivit blå - blåare än alla andras.

Pecola får representera den vidrigaste av världar och hon är ett offer för alla andra offer, pappan inte minst. Syskonen hon bor hos hanteras nog mest som barn i allmänhet gjorde förr - man talar till barnen, inte med. Det är hårda ord, straff och slag men även ordlös kärlek mellan föräldrar och barn. När det verkligen gäller finns föräldrarna där och gör skillnad mellan liv och icke-liv, död.

Berättelsen väcker en fråga, lika aktuell i dag och även hos oss: Har föräldrar alltid rätt tills sina barn? Vad hade hänt om Pecola hade fått stanna kvar hos sin fosterfamilj i stället för att återvända hem och bli våldtagen av sin egen far?

De blåaste ögonen är en mycket läsvärd bok om mänsklighet och mänskigheten!

The Help (Niceville)

När jag var som mest betagen av Dödssynden fick min kollega på jobbet ett boktips av en besökare - hon bara måste läsa Niceville. Den skulle vara bara så bra och enligt förlagstexten till och med utklassa min Dödssynden. Givetvis gick jag inte på det, men blev så klart nyfiken. Slog två flugor i en smäll och lånade hem Niceville på engelska (behöver träna) - The help av Kathryn Stockett.

Berättelsen utspelar sig i amerikanska södern i början av 60-talet. Rosa Parks har redan satt sig i bussen avsedd för "whites only", men i Mississippi regerar rasismen fortfarande. Vi möter tre kvinnor - två svarta hembiträden och en ung, vit farmarflicka - Skeeter som alla bor i samma område. Skeeter känner vagt till de andra två - de arbetar för hennes vänninor. Efter avslutade collegestudier flyttar Skeeter hem till gården igen och stöter på de gamla fördomarna. Men, något i henne har börjat förändras och på väg i sin egen frigörelse och mognad får hon också syn på förtryck och orättvisor. De tre kvinnorna kommer att ta hjälp av varandra och en vänskap utvecklas tvärs över alla barriärer.

Den är genialt skriven på så sätt att jag som läsare precis som Skeeter i början inte fattar allvaret, vilka konskekvenser deras vänskap kan få för de färgade hembiträdena. Att som färgad bli sedd med en vit kvinna kunde vara lika med döden - lynchning. Det fattar inte Skeeter förrän långt in i deras bekantskap. Jag var lika aningslös som Skeeter. Snyggt grepp eller bara en aningslös läsare?

Det är en helt underbar bok - en riktig bladvändare med lite feel-goodstuk trots det allvarliga ämnet. Nej, den slår inte Dödssynden, de två går inte att jämföra. Samma ämne men olika tid och helt olika berättelser. Toppenläsning på var sina sätt. Rekommenderas varmt!

Dödsynden

Jag har läst en alldeles underbar bok, så underbar att jag faktiskt läst den två gånger på raken med största njutning och det har väl aldrig hänt förut!

"To kill a mockingbird" är boken som så många verkar ha hört talas om, men i likhet med mig, aldrig har läst. Varför har jag inte riktigt förstått, men berättelsen måste ha varit, och är, i alla fall i USA , fortfarande stor. I Sverige har den kommit som pocketklassiker i vår, och eftersom jag snubblat över titeln vid flera tillfällen den senaste tiden, föreslog jag den som nästa bok i vår cirkel. Förslaget gick igenom och jag är så glad för det!

Dödssynden, som boken heter på svenska, är Harper Lees enda roman och belönades med Pulitzerpriset. Den kom ut 1960 och utspelar sig i Maycomb, Alabama, i mitten av 30-talet. En neger (så omnämns afro-amerikanerna i nyutgåvan och det måste nog vara så för autenciteten) har blivit anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Atticus - en välsedd advokat och omtyckt person i staden - är satt till att försvara honom och vi förstår ganska snart att han fått detta uppdrag för sin humana syn på människan, en syn som han dock inte delar med allt för många i staden.

Harper Lee använder första halvan av Dödssynden till att plantera en känsla för tiden, miljön och människorna i staden. Hon gör det genom att låta läsaren stifta bekantskap med familjen som består av Atticus, hans två barn, pojken Jem 11 år och dottern Scout 7 år samt hushållerskan Cal, Vi möter även de boende i kvarteret och några "från landet". I olika små episoder framträder Atticus som en förälder som står för tydliga normer och som behandlar sina barn med rättvisa, respekt och ödmjukhet. Barnens relationen till Atticus (de säger inte pappa) utrrycker Scout så här: "Jem och jag fann vår far tillfredsställande, han lekte med oss, läste högt för oss och behandlade oss med aktningsfull distans".

I boken är det Scouts röst vi hör, det är hon som beskriver allt som händer under de cirka två år som vi får följa dem. Scout är förresten en ljuvlig tjej, kavat så det står härliga till och med ett starkt rättspatos som är hårt åtgånget när Atticus domstolsmål är över. Fallet kommer att påverka henne och Jem i allra högsta grad.

Väldtäktsmålet är en av bokens två intriger, Lee låter en annan handling löpa parallellt:
Scouts och Jems värld är i berättelsens start ganska begränsad, de rör sig i kvarteret där de bor, och där - i ett av grannhusen - bor en riktigt spännande man, Boo Radley. Han är vuxen, men lever med sin mor och far och går aldrig ut! Han är sedan många år satt i husarrest på grund av en förseelse i sin ungdom. Ett fruktansvärt hårt straff som triggar Scout och Jem att tillsammans med deras sommarvän Dill försöka locka ut Boo. Deras högsta önskan är att få se denne märkliga varelse.

När jag läste boken första gången var det Atticus jag fastnade mest för: Vem skulle inte vilja vara en sådan förälder, en sådan människa? Atticus lever ett liv i aktning för alla andra, därigenom kan han även känna aktning för sig själv och det är hans viktigaste princip. Atticus pläderar i ord men inte minst i handling alla människors lika värde oavsett religion, hudfärg osv och det är förstås Atticus hållning som gjort boken till ett inlägg i rasdebatten.

Vid andra genomläsningen träder ytterligare ett budskap fram: Barns rätt till respekt och tilltro. Eftersom det är Scout som berättar hela historien blir det så synligt vad respekt och tillit betyder för ett barns tro på sig själv och sin syn på omvärlden. Och när världen vacklar, för det gör den och barndomens oskuld går förlorad, behövs den grundmurade tilltron till dem som betyder mest, i Scouts fall Atticus, Cal och Miss Maudie. Med deras hjälp kan hon hantera vuxenvärldens svekfullhet och förräderi.

Ausanna Alakoski skriver i förrdet till pocketutgåvan: "När jag stänger boken finner jag mig själv önska att Atticus Finch var alla barns förälder i hela världen [...]. Inte minst önskar jag att jag själv vågade vara Atticu Finch när det gäller."

Det finns så många saker att lyfta fram och diskutera i denna berättelse och jag vet att boken håller för fler omläsningar. Det ska bli spännande att höra vad cirkeldeltagarna tycker om valet. Jag håller i alla fall med Alakoski i hennes slutmening: Och fler författare borde kanske skriva en enda angelägen bok som förändrar världen i sin egen tid, istället för tio som får oss att slå ihjäl ett par timmar."