Pojken som levde med strutsar

I Västsahara pågår en över 30 år gammal konflikt. Jag minns namnet Polisario från min egen tonårstid. Nu har detta namn dykt upp i media igen - stridigheter mellan det ockuperade området och det ockuperande Marocko har åter blossat upp. Många västsaharier har i åratal levt i flyktingläger i Algeriet. När nu världens och Sveriges ögon åter riktas mot landet har en bok av Monica Zak aktualiserats.

2003 skrev Zak boken Pojken som levde med strutsar. Berättelsen lär, trots att det låter otroligt, bygga på en sann historia och utspelar sig i konfliktområdet. Det är en av få böcker i världen för unga som har Västsahara som miljö. För att stärka de ungas kulturella identitet och visa att åtminstone en del av omvärlden bryr sig, ska boken översättas till arabiska och delas ut bland unga i flyktinglägren. Initiativtagare är BiS (bibliotek i samhälle).

När jag samtidigt fann att denna bok var omnämnd i den nya boktipsboken för unga av Karna Nyström - 100 böcker att läsa innan du blir vuxen, bestämde jag mig för att läsa den.

Hadara lever med sin nomadfamilj i Saharaöknen. Han är sin mors första barn och endast två år gammal då han försvinner från henne under en sandstorm. Pojken adopteras av två strutsar, Hogg och Makoo. Han lär sig kommunicera med sin strutsfamilj och präglas av deras beteende. Men han blir också varse skillnaderna efterhand som han blir äldre. Någonstans inuti Hadara finns ett eko av en mammas sång, en kamels gungning och när Hadara stöter på människor för första gången - han är då cirka tolv år - anar han att han har levt ett annat liv.

Det mänskliga intrånget i pojkens liv sker i form av en jägare som visar sig vara en supande amerikan, Luke. När denne får syn på strutspojken inser att han kan göra sitt livs scoop. Luke återvänder till Amerika och lyckas få ett filmbolag att nappa på idén att göra film av historien. Han återvänder med hela produktionsteamet men lyckas faktiskt inte återfinna pojken, som har sina beskyddare. Däremot återfinner Hadara sin människofamilj och kommer efter hand att anpassa sig till ett liv bland människor.

Hadaras uppväxt tillsammans med strutsarna är kärleksfull och ömsint och berättelsen är ljuvlig att läsa. Hadara står på djurens sida gentemot människan och blir god vän med många av öknens vilda djur. Han råkar ut för många strapatser men hela tiden finns Hogg och Makoo där med sin kärlek och omsorg. Som läsare är det lätt att identifiera sig med Hadara, precis som jag i min barndom kände för Mowgli i Djungelboken.

Men visst låter det som en riktig skröna? Historien om pojken som levde med strutsar är känd bland västsaharier och när Monia Zak hade hört samma historia berättas från två olika håll, skrev hon en artikel i en tidning. När denna publicerats träffade hon två västsaharier som frågade om hon träffat Hadaris son när hon var på besök landet. Monica Zak återvände till Afrika och fann sonen Ahmedu Hadara i ett algeriskt flyktingläger. Hon fick en intervju med honom och därefter skrev hon boken.

En fantastisk historia väl värd att finna sina läsare!

Jag, Dante och miljonerna

Tänk dig att du precis blivit befordrad till direktör i den bank du jobbat i under hela ditt liv - du har nått målet! Dessutom får du den eftertraktade läderportföljen med kodlås i renaste guld. Med andra ord - du står på toppen av livet. Men så, bara för att du stannar kvar en stund efter det att alla gått hem, du vill njuta av berusningen, blir du felaktigt anklagad för att ha stulit de tio miljoner som saknas i bankfacket morgonen efter. Du går från uppburen chef till simpel tjuv.

Detta drabbar Helge, en ensam man som lever ihop med sin gosekrokodil i en liten lägenhet. Anklagelserna blir för mycket för honom - han ställer sig i en fönsterkarm några våningar upp och tar språnget rakt ut - vad har livet nu för värde, när alla vänt honom ryggen trots att han inget gjort. Helge hamnar i en soptunna för matavfall som körs vidare till tippen innan Helge hinner ta sig upp. På tippen får han klafsa runt i ruttna tomater och andra, som Helge tycker, otrevliga sopor. Där möter han Dante - en skabbig råtta som lärt sig att klara livhanken och som är full av klurigheter och gott livsmod. Vi följer Helge och Dante genom "forming, norming, storming och performing":)och på sidan 150 är Helge förstås en annan än den vi träffade på sidan 1. En härlig, lite galen och ömsint bok för barn 8 år och uppåt.

Jag, Dante och miljonerna av Frida Nilsson passar bra som högläsningsbok.

Anton, jag gillar dig

Förra året blev Peter Pohl censurerad från Bokjuryns 100-lista. Hans ungdomsroman Nu heter jag Nirak var först framröstad som en av det årets 25 bästa ungdomsböcker, men vissa jurymedlemmar ansåg den vulgär och inte lämplig som ungdomsbok, så boken ströks från listan. I höst är Peter Pohl aktuell med en ny bok, denna gång för "slukaråldern" - Anton, jag gilla dig. Denna bok finns inte heller med bland Bokjuryns över 100 bästa böcker 2008. Nu handlar det inte om att den är vulgär eller grov, för det är den inte. Den platsar helt enkelt inte, menar jag, som precis har läst boken. Den är helt OK ända fram till de sista sidorna men där välter den totalt!

Jojje går i samma klass som Anton - i fyran. Anton är en fantastisk vän, schysst mot alla och förhäver sig aldrig. En kille som lyckas göra det mesta bra. Jojje är väldigt imponerad av honom och när Jojje en dag får Antons uppmärksamhet blir glädjen stor. Anton tränar fotboll och tycker att Jojje ska börja. Så blir det och det går väl ganska bra. Jojjes pappa är en sådan där förälder som alltid ställer upp, så när träningen är slut, väntar han där med bilen. De första gångerna tackar Anton nej till skjuts - hans egen pappa är på ingång. Ganska snart står det dock klart för Jojjes pappa att ingen Anton blir hämtad. Självklart ställer Jojjes pappa upp och skjutsar hem Anton som också börjar vara allt oftare hemma hos Jojje, till Jojjes stora glädje. Men det är något med Anton som inte stämmer - han har alltid nya mobiltelefoner, och när Jojje får en dyr stjärnkikare i julklapp av Anton , säger Jojjes pappa stopp, men överlåter åt Jojje att reda ut det hela, vilket Jojje gör rätt bra.

Anton är en sådan person som lyckas med det mesta han företar sig - han kan dessutom trolla och DET gör han suveränt. Men det finns givetvis en mörk sida i handlingen och en dag kommer Anton inte till fotbollsträningen. När han inte synts till i klassen på flera dagar, går Jojje hem till Anton, som öppnar med blåslaget ansikte. Efter att ha varit inne i Antons lägenhet bara en kort stund, fattar Jojje att där alls inte bor någon mamma som har massor av kreditkort genom jobbet och ingen pappa heller som kan skjutsa. Där bor en handikappad man i rullstol, som inte tar sig utanför lägenheten. Det går ytteligare en tid, Jojje blir sjuk, och när Jojje kommer tillbaka till skolan, finns Anton inte där - han har flyttat. I desperation går Jojje till Antons lägenhet igen. Farbrorn öppnar och Jojje får höra en historia som ingen vill höra!

Så här långt är boken helt OK - riktigt bra faktiskt, men sedan tappar den. Kanske vill Pohl visa på vuxenvärdens ständiga svek, men jag uppfattar det mest som att han inte riktigt kan få slut på handlingen på ett bra sätt: Efter att Jojje fått höra farbroderns historia om Antons trasiga liv, får Jojje rådet att glömma Anton - det blir bäst så. Att Antons farbror säger så, kan jag acceptera, men när Jojjes pappa säger samma sak - då stämmer det inte. Pappan har varit den som hela tiden tagit hand om och stöttat både Anton och Jojje, fast han haft rätt klart för sig att Anton är en unge på glid. SÅ skulle en pappa, som i övrigt gjort så mycket, inte säga. En pappa som Jojjes skulle veta att det inte lindrar Jojjes sorg och när han säger så förnekar pappan allt gott i Anton. När det i de sista raderna dessutom kommer ytterligare en tvär vändning- då har boken gjort sitt för mig, så något boktips för barn kan jag inte skriva, det skulle bli väldigt oärligt. MEN jag skulle gärna diskutera boken med någon som läst den. Hör av dig!

Tidningsdeckarna och smugglarligan

Sommar på biblioteket = bokklubb. I år kör vi för tredje gången. Innehållet har skiftat - denna sommar kommer att gå i spänningens tecken, så nu plöjer jag deckare för "slukaråldern" - så många jag hinner. När jag var i samma ålder som barnen i klubben, läste jag en sån där bok med "röd rygg" ni vet - en av alla de böcker som inte fick finnas på biblioteket på 70-talet, men som bibliotekarien sparade för att hon visste att vi barn älskade dem. Jag menar förstås Wahlströms serier. En bok hette "De sex och mysteriet på... ". Den var så rysligt spännande, jag vågade knappt vända blad och blev rädd varje gång jag bara tänkte på titeln när jag väl läst klart den. Därför förträngde jag vad boken hette och kan nu inte komma ihåg detta- det är synd! Jag hade behövt ha den som referenspunkt när jag nu läser den ena deckaren efter den andra som ska bjuda dagens unga läsare på spänning. Är dagens deckare verkligen lika spännande som de på min tid?

Jag har hittat några deckare jag gillar men också några jag verkligen inte gillar! Det som slår mig är att huvudpersonerna i många av dagens deckare inte får må bra. Det är frånvarande föräldrar, separerade föräldrar, döda föräldrar... Kan inte dagens unga få sjunka ner i en spännande bok med familjer som fungerar (hyfsat i alla fall). Måste livet vara så komplicerat hela tiden? Ingen chans att drömma sig bort och låtsas att allt är OK, även om det i verkligheten inte är så bra som man skulle vilja!

Jo då, några deckare befriade från familjeproblem, har jag stött på. Det är skönt att de finns! Så vill du läsa om brott och må gott, läs Tidningsdeckarna och smugglarligan av Arne Norlin. Den är charmig och fyndig med trygga barn och trygga föräldrar och en rimlig gåta att lösa.

Om dagens barn tycker att dagen deckare är riktigt spännande kommer jag att få veta om några veckor. Fortsättning följer alltså!