Jag tyckte så mycket om hennes förra bok "Vinterträdgården". Givetvis såg jag därför fram emot att få läsa Christine Falkenlands nya bok Sfinx. Men tyvärr, jag tyckte inte alls om den.
Sfinx utgörs av en samling brev berättelsens huvuperson skriver till sin exmake Felix nya fru Claire.
Det är inte så att paret precis skilt sig, nej separationen har varit ett faktum länge och berättaren har hunnit med fler relationer efter Felix, hon har också fått en dotter som ska bli den hon lever igenom.
Men på något sätt smyger sig avundsjukan/svartsjukan in i hennes liv, inte direkt men allt eftersom hennes och Fleix liv tar sig så olika vägar. Claire och Felix uppnår det hon själv aldrig nått - hus och hem, en son (som Felix en gång förvägrat vår berättare), kärlek, status, kanske till och med lycka... Berättaren rids av avund och i stället för att försöka skapa sig en egen dräglig tillvaroa med sin dotter, lägger hon all tid på att spionera och tråna efter Felix och Claires liv. Sinnesjukt. Jag blir mest irriterad när jag läser- kan ingen skaka om henne, få henne att söka hjälp? Det är sjukligt, det hon håller på med, det vet hon, den insikten har hon trots allt. Att hon är den som en gång i tiden fick dra upp Felix ursäktar fungerar inte som ursäkt för avunden. Och förstås är det detta Falkenland vill visa på men man kan ha olika förståelse för situationen.
Vem är jag att kasta första stenen.?
: DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar