Den här boken tog andan ur mig från första rad. Berättelsen består av drygt 200 sidor fördelat på tre monologer. Inte ett enda kapitel, inte ett enda nytt stycke, inte en enda avkortad rad. Bara ord, ord, ord - du hinner inte andas, du får ingen luft! Textlayouten i Belägring av Hassan Loo Sattarvandi förstärket i allra högsta grad den ångest berättelsens huvuperson rids av - drabbande och snyggt grepp i en alldeles förfärlig historia!
Huvudperson i berättelsen är en ung kille, femtonårige Caspian. Vi möter honom sittandes i sitt rum. Det är sen natt, Caspian pratar med någon i telefon, han blöder, paniken är i princip total och vi fattar att det inträffat en katastrof. Under samtalet med en "någon" - vem får vi aldrig veta - i andra änden, rullas dagen upp, en enda dag i Caspians liv som kunde blivit annorlunda om han, som han själv säger, inte gått iväg den dagen. Det är ingen stark och trygg kille det handlar om, det är en osäker kille med en frånvarande far och en psyksjuk mor, kompisar lika otrygga som han själv där han kan känna gemenskap, men även gäng där det gäller att hävda sig för överlevnad. Caspian vill framåt - han vill komma vidare, från nian till gymnasiet. Lärarna ser, de gör alla sina försök att nå honom och Caspian brottas mellan tron på vad de ser och säger och jantelagen - vem tror du att du är? Jante vinner över Caspian, men den förnedringen slipper Caspian visa kompisarna - han utför sin bragd men med fatala konsekvenser för omgivningen och honom själv.
Belägring är en bok om att vara ung, skriven för vuxna som alla vuxna borde läsa. Det är en bok om högstadietid, mobbing, makt, macho, osäkerhet, hävdelsebehov, rädsla och jag tänker - är det så här fortfarande? Det borde få finnas "ett annat sätt att vara ung"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar