De blåaste ögonen

De blåaste ögonen är skriven av Toni Morrison. Det är författarens debut och skrevs 23 år innan Morrison, som första svarta kvinna, mottog Nobelpriset i litteratur 1993.

De blåste ögonen är en skildring av de villkor de flesta svarta levde under i USA efter andra världskriget. Det är övergrepp i form av förtryck, fattigdom, hån och slit och där möjligheten att växa, slå sig fri är minimal. Det är förtyck som leder till förtryck i en ond spiral. Det man drömmer om som barn och som ger dräglighet åt många vuxna är den ouppnåeliga vita världen. Barnen drömmer om att ha blå ögon som Shirley Temple, de vuxna, som orkar drömma, drömmer om ett stort hushåll, som en vit, välbärgad familj, där man kan låtasa att den vita lilla flickan är ens egen.

När vi börjar läsa boken möts vi av en sockersöt liten barnkammarramsa, symboliserande den vita världen, som återges i allt snabbare fart. Vi är på väg mot kaoset och berättelsen om flickan med de blåaste ögonen - Pecola - skrivs fram bit för bit. Pecola är den trasigaste bland de trasiga, med trasiga föräldrar, elaka skolkamrater, en flicka alla slår på. Pappa super och slår, mamma sliter och slår, Pecola kämpar för överlevnad och får ett andrum hos en familj där ett syskonpar blir hennes vänner över en kort sommar. När katastrofen för henne är ett faktum och hennes själ fullständigt söndertrasad går hon in i en psykos, och i den får hon äntligen upprättelse - hennes ögon har efter pastorns läsning över henne blivit blå - blåare än alla andras.

Pecola får representera den vidrigaste av världar och hon är ett offer för alla andra offer, pappan inte minst. Syskonen hon bor hos hanteras nog mest som barn i allmänhet gjorde förr - man talar till barnen, inte med. Det är hårda ord, straff och slag men även ordlös kärlek mellan föräldrar och barn. När det verkligen gäller finns föräldrarna där och gör skillnad mellan liv och icke-liv, död.

Berättelsen väcker en fråga, lika aktuell i dag och även hos oss: Har föräldrar alltid rätt tills sina barn? Vad hade hänt om Pecola hade fått stanna kvar hos sin fosterfamilj i stället för att återvända hem och bli våldtagen av sin egen far?

De blåaste ögonen är en mycket läsvärd bok om mänsklighet och mänskigheten!