Och i Wienerwald står träden kvar

En poetiskt skriven berättelse med poetisk titel men med ett ogreppbart innehåll har Elisabeth Åsbrink skrivit: Och i Wienerzald står träden kvar.

Detta är berättelsen om tragedier - en ung människas, en familjs, ett folkslags och länders däribland Sveriges. Berättelsen handlar om Otto och hans familj från Wien. När 2-a världskriget bryter ut har familjen redan drabbats av repressalier. De är för sent ute för att hinna emigrera hela familjen, men Otto räddas. Med hjälp av Svenska kyrkans mission får Otto möjlighet att komma till Sverige. Dock under förutsättning att han ska hämtas av föräldrarna så fort kriget är slut. Ett tragiskt öde, men det finns många sådana öde, eller hur? Tänk på alla finska krigsbarn.

Men det som är nytt med Åsbrinks bok är hur hon visar på en del av Sverige som är mindre behaglig: Nazismen frodades på många håll i Sverige vid den här tiden. Att ta emot judar var för många människor i Sverige otänkbart och judehatet är mer utbrett än vad många av oss kanske tror.Ett exempel är Socialstyrelsens hantering: de krävde ett J i passet för de judar från Tyskland som beviljades inresa. Vi vet om Gustav V, vi vet om transiteringarna men denna bok ger ytterligare fakta till en historia vi inte alls har anledning att vara stolta för. Vi minns gärna Wallenbergs insatser för judarna, det är bekvämare än det som Åsbrink drar fram i ljuset med denna sin berättelse.

Otto är tretton år när han tvingas lämna sin familj, han återser den aldrig mer. Under hela kriget förs en intensiv brevväxling mellan först Wien och Skåne, sedan Theresienstadt och Småland. Det är dessa brev från Otto till föräldrarna som ligger till grund för berättelsen. Därutöver har Åsbrink forskat i arkiv och funnit en hel del material om svenska kyrkans mission och om de nazistiska och fascistiska rörelserna i Sverige. Rörelser som Ingvar Kamprad bekänner sig till samtidigt som han blir nära vän till Otto. Detta är en av berättelsens stora frågetecken: hur kunde Ingvar Kamprad tycka så mycket Otto och samtidigt vara bekännande fascist?

Läs berättelsen men se gärna detta klipp med Elisabeth Åsbrink på YouTube först - det ger en viktig bakgrund och ytterligare förstärkning till texten.

Jag är Zlatan

Nä, jag tycker inte det är en bra bok. Däremot tycker jag författaren David Lagercrantz har gjort ett bra jobb med intervjutexterna i Jag är Zlatan - det ska absolut sägas. Och jag gillar att få en bild av vem Zlatan är eller tycker sig vara. Zlatan som barn och ung och den miljö han vuxit upp med är igenkänningsbar. Från min tid i liknande bostadsområden har jag mött rätt många barn med liknande bakgrunder och det är trist att så många har det så illa och Zlatans uppväxt väcker absolut och helt rätt sympati. Men en sak förundrar mig trots allt - hans oförmåga att se sig själv med andras ögon. Han verkar inte förstå att lärare sliter sitt hår, att folk blir förbannade när han själ cyklar. I hög grad förklarar han sitt beteende med trasig uppväxt och kulturella skillnader - that's it liksom, inte direkt den ödmjuka typen. Men visst - en kampvilja har han och den ska han ha cred för. Hans fotboll kan jag inte uttala mig om, jag är ingen fotbollsfantast.

Ingrid Elam blev i Kulturnyheterna ombedd att recensera boken som litterärt objekt. Hon uttryckte sig tämligen diplomatiskt. Hon sa däremot en sak, på frågan om texten speglar samhället, som gav mig en tankeställare. Klubbars ovilja att acceptera Zlatan rakt av som den lirare och personlighet han är, kan översättas till samhället och synen på invandrare: "Du är välkommen om du är och gör som vi". Fortfarande...

Individ kontra kollektiv, kulturella skillnader, svåra frågor men intressanta.

Bastarden från Istanbul

I början av hösten fick jag ett inköpsförslag på en bok på polska skriven av en turkisk författare: Elif Shafak. Besökaren tyckte absolut att vi borde ha Bastarden från Istanbul även på polska - författaren är känd och översatt till fler än tjugo språk. Så när jag för några veckor sedan fann boken även på svenska blev jag förstås nyfiken.... och det är jag glad för! Det har varit en riktig läsfest att ta del av denna berättelse.

Bastarden från Istanbul är en berättelse om kultur, religion, vidskepelse, historia, historielöshet, individ, samhälle och ansvar - allt inbäddat i ett myller av ljud, dofter och smaker från ett pulserande och sjudande Istanbul och med en historisk händelse som navet berättelsen kretar kring, folkmordet på armenierna 1915.

Det är högt tempo från från första sidan. Berättelsen rör sig i olika tidsplan och över tre kontinenter Europa, Asien och Nordamerika. Först är det 80-tal. I Istanbul är Zeliha, en ung, revolterande turkisk tjej, på väg till abortkliniken. Samtidigt i Arizona träffar Mustafa, hennes bror som flyttar utomlands för att undgå de frånvarande manliga familjemedlemmarnas öde, en halvt crazy amerikanska, Rose. Rose har nyss skilt sig från sin armeniske man och dennes familj i förskingringen. Med sin tidigare man har honen liten dotter, Armanoush. Mustafa finner sig tillrätta i Arizona med den pannkaksstekande Rose och blir styvfar åt Armanoush. Zeliha lämnar abortkliniken, äter middag med familjen och brister i gråt.

Det blir 2000-tal och barnen har nu blivit unga vuxna. I lägeneheten på den europeiska sidan av Istanbul bor Asya, nitton år, tillsammans med sin familj: gammelfarmor, mormor och fyra mostrar varav en är hennes mamma. Familjens kvinnor är alla helt olika men lyckas leva ihop utan att fullständigt ta kål på varandra - någonstans i kaoset finns respekten. Kortkort och piercing samsas med sjalar, vidskepelse, ateism och islam - familjen är ett Istanbul eller en värld i miniatyr.

Armanoush, även hon nitton, bor omväxlande hos Rose och Mustafa i Arizona och sin armeniske pappa och farmor i San Fransisco. En dag, efter att som vanligt ha varit inne på ett armeniskt chatt-forum, bestämmer sig Armanoush för att resa till Istanbul. Hon vill ta reda på hur turkarna egentligen är och hur de kunde begå alla hemskheter. Vad passar bättre än att bo hos Mustafas familj?

Asya och Armanoush möts i Istanbul med två olika bilder av sig själva, turkar och synen på historien. Trådar från dåtid vävs ihop med nutid, och intrigen är även fortsättningsvis finurligt vävd, absurd och överraskande med med tyngd. Sista pusselbiten läggs, som sig bör, inte förrän berättelsen nått sista sidan. Jag lämnar en lysande komponerad berättelse full av dofter och smaker och förutom några härliga timmar i Istanbul har jag också fått en en inblick i vad folkmordet på armenierna handlade om och ytterligare en funderare runt vad historia och historielöshet kan föra med sig - och att det till sist ändå alltid handlar om dig själv som individ.

Några ord om författaren:
Elif Shafak är född 1971 i Strasbourg av turkiska föräldrar. Hon är uppvuxen i Turkiet och Amerika och återvände som vuxen till Turkiet. Shafak skriver på såväl engelska som turkiska och har gett ut elva böcker, översatta till totalt mer än 3o språk. Bastarden från Istanbul blev en bestseller i Turkiet när den kom ut 2006. På grund av innehållet - skildringen av folkmordet på armenierna - blev Shafak anklagad för brott mot artikel 301 i turkiska lagen - förolämpande av nationen. Anklagelsen mot henne ogillades dock. Shafak ser litteraturen som en möjlig väg att överbrygga skillnader, däribland religiösa och kulturella . Hon ser berättelsen som en möjlig väg att minska klyftorna mellan "dem och oss". Mer om Shafak finns att ta del av på hennes hemsida, Wikipedia och TED.

Den försvunne

I våras läste (och skrev) jag om en bok av Jesper Huor - Sista resan till Pnohm Penh. Min ungdoms tv-nyheter fick ny innebörd i och med denna biografi och intresset för att veta mer blev inte mindre.Möjligheten gavs på nytt med Kim Echlins roman Den försvunne, som kom ut tidigare i år.

Den försvunne är en drabbande berättelse om två unga människor, deras oerhört starka kärlek och ett land i förödelse. Anne är en ung gymnasist i Montreal som en kväll på en nattklubb får syn på Serey - en musiker i exil. Serey är kambodjan och ganska många år äldre än Anne. Annes far gläds inte men relationen växer sig stark. Så en dag öppnas Kambodjas gränser och Serey väljer att resa tillbaka - för honom finns inget val, hela hans familj är kvar och han måste få veta.

Det går tio år, Anne träffar andra män, men kan inte glömma Serey. När hon en kväll i ett nyhetsinslag från Kambodja tycker sig skymta Serey lämnar hon allt och reser till Kambodja för att finna honom. Och, hennes ihärdighet leder henne till Serey. Vad Anne inte vet är att han arbetar för oppositionen som hinner i fatt honom. Serey blir en av alla försvunna. Även dennna gång vägrar Anne acceptera hans försvinnande och hon lyckas åter finna honom, en scen som lämnar spår i läsarens minne.

Enbart själva kärlekshistorien är stark nog för en roman. Placerad med Kambodjas historia som fond blir Den försvunne en mycket läsvärd berättelse som rekommenderas.

Sfinx

Jag tyckte så mycket om hennes förra bok "Vinterträdgården". Givetvis såg jag därför fram emot att få läsa Christine Falkenlands nya bok Sfinx. Men tyvärr, jag tyckte inte alls om den.

Sfinx utgörs av en samling brev berättelsens huvuperson skriver till sin exmake Felix nya fru Claire.

Det är inte så att paret precis skilt sig, nej separationen har varit ett faktum länge och berättaren har hunnit med fler relationer efter Felix, hon har också fått en dotter som ska bli den hon lever igenom.

Men på något sätt smyger sig avundsjukan/svartsjukan in i hennes liv, inte direkt men allt eftersom hennes och Fleix liv tar sig så olika vägar. Claire och Felix uppnår det hon själv aldrig nått - hus och hem, en son (som Felix en gång förvägrat vår berättare), kärlek, status, kanske till och med lycka... Berättaren rids av avund och i stället för att försöka skapa sig en egen dräglig tillvaroa med sin dotter, lägger hon all tid på att spionera och tråna efter Felix och Claires liv. Sinnesjukt. Jag blir mest irriterad när jag läser- kan ingen skaka om henne, få henne att söka hjälp? Det är sjukligt, det hon håller på med, det vet hon, den insikten har hon trots allt. Att hon är den som en gång i tiden fick dra upp Felix ursäktar fungerar inte som ursäkt för avunden. Och förstås är det detta Falkenland vill visa på men man kan ha olika förståelse för situationen.

Vem är jag att kasta första stenen.?

: DN

Belägring

Den här boken tog andan ur mig från första rad. Berättelsen består av drygt 200 sidor fördelat på tre monologer. Inte ett enda kapitel, inte ett enda nytt stycke, inte en enda avkortad rad. Bara ord, ord, ord - du hinner inte andas, du får ingen luft! Textlayouten i Belägring av Hassan Loo Sattarvandi förstärket i allra högsta grad den ångest berättelsens huvuperson rids av - drabbande och snyggt grepp i en alldeles förfärlig historia!

Huvudperson i berättelsen är en ung kille, femtonårige Caspian. Vi möter honom sittandes i sitt rum. Det är sen natt, Caspian pratar med någon i telefon, han blöder, paniken är i princip total och vi fattar att det inträffat en katastrof. Under samtalet med en "någon" - vem får vi aldrig veta - i andra änden, rullas dagen upp, en enda dag i Caspians liv som kunde blivit annorlunda om han, som han själv säger, inte gått iväg den dagen. Det är ingen stark och trygg kille det handlar om, det är en osäker kille med en frånvarande far och en psyksjuk mor, kompisar lika otrygga som han själv där han kan känna gemenskap, men även gäng där det gäller att hävda sig för överlevnad. Caspian vill framåt - han vill komma vidare, från nian till gymnasiet. Lärarna ser, de gör alla sina försök att nå honom och Caspian brottas mellan tron på vad de ser och säger och jantelagen - vem tror du att du är? Jante vinner över Caspian, men den förnedringen slipper Caspian visa kompisarna - han utför sin bragd men med fatala konsekvenser för omgivningen och honom själv.

Belägring är en bok om att vara ung, skriven för vuxna som alla vuxna borde läsa. Det är en bok om högstadietid, mobbing, makt, macho, osäkerhet, hävdelsebehov, rädsla och jag tänker - är det så här fortfarande? Det borde få finnas "ett annat sätt att vara ung"!

Delhis vackraste händer

På bokmässan tidigare under hösten gick jag på ett seminarium, ett av de jag inte planerat i förväg men som kändes helt rätt just där och då: "Att omvädera livet halvvägs". Lät ju seriöst men samtidigt är jag själv (mer än) där , inte helt utan kval, så jag slank in, sjönk ner och fick en härlig start på fredagen:)

Författaren Mikael Bergstrand har skrivit en underhållande berättelse om en medelålders man i kris som, med lite hjälp på traven, lyckas hitta ny mening med livet efter att i år ha räknat dagarna efter skilsmässans faktum, blivit uppsagd på jobbet och som mest trampar runt i ett bekant vakuum, men som när berättelsen slutar har fått Delhis vackraste händer.

Berättelsen börjar där den slutar - på en frisörsalong i ett kallt och januarigrått Malmö. Genom en ettårig tillbakablick får vi följa huvupersonen från uppsägningen på jobbet till Indien och tillbaka igen.

Göran Borg tycker livet är pest. Chefen är en översittare, jobbet suger, frun har gått ifrån honom (ganska längesedan), dottern tycker att han är mossig och sonen ser han inte röken av längre. Som tur är finns den gamla "gubbkretsen" kvar där sorger kan supas bort och självömkan gödas. Alla i kompiskretsen är, som tur är, inte lika medelåldersdeppiga som Göran. En av polarna - i reseledarebranschen - lyckas locka med honom till Indien och New Delhi. Detta blir starten på "ett annat liv". Diverse händelser och upplevelser leder till nya upptäckter, såväl konkreta som sinnliga, och efter ett år i Delhi har Göran fått nya perspektiv på såväl andlighet som sann vänskap. Har har (förstås) också blivit hejdlöst förälskad.

Detta är en härlig berättelse att läsa, den är full av dofter och ljud, den är rolig, skruvad, igenkänningsbar men lyfter också in samhällsproblem i form av barnarbete, slaveri, nationalism och klassklyftor. Allt väl balanserat vilket boken vinner på - underhållningsvärdet står främst men läsaren ges ändå en inblick i dagens New Delhi, vilket åtminstone jag uppskattar.

Under läsningens gång var jag tvungen att kolla upp en och annan samhällsmarkör - de visade sig stämma. Bra research och det beroende på att Mikael Bergstrand själv tillbringat fyra år i Indien och staden. Det märks och det känns absolut bra för berättelsen.

SÅ - vill du ha en underhållande bok är Delhis vackraste händer ett helt ok val! Och kan livet efter 50, med egen och andras hjälp, bli så kul - då fruktar jag intet...

Anna och Mats bor inte här längre

Sommaren -08 var jag helt uppslukad av Ur vulkanens mun. Det är en av de bästa relationsromaner jag någonsin läst, faktiskt. Jag kunde känna varenda nervspänning, höra varenda skiftning i ordväxlingarna, se alla stela ryggtavlor - jag var ett med boken, led med alla och försvarade alla.

En uppföljare - nja - jag var tveksam till om det skulle gå. Tyckte inte det behövdes och tycker fortfarande inte det efter att ha läst Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk. Det är ingen dålig bok alls, men spänningen, laddningen är av naturliga skäl borta, skilsmässan är ett faktum. Nu gäller det att finna nya sätt att leva sina liv. Jag kan absolut känna med alla personerna även denna gång - avundsjukan, misstron, längtan efter passionen, missunsamheten, rädslan, saknaden, men...

Nej, i mitt tycke kunde vi lämnat Anna och Mats där vi lämnade dem på Sicilien. Berättelsen om dem hade vunnit på det:)

Vad tycker andra? GP DN

De blåaste ögonen

De blåaste ögonen är skriven av Toni Morrison. Det är författarens debut och skrevs 23 år innan Morrison, som första svarta kvinna, mottog Nobelpriset i litteratur 1993.

De blåste ögonen är en skildring av de villkor de flesta svarta levde under i USA efter andra världskriget. Det är övergrepp i form av förtryck, fattigdom, hån och slit och där möjligheten att växa, slå sig fri är minimal. Det är förtyck som leder till förtryck i en ond spiral. Det man drömmer om som barn och som ger dräglighet åt många vuxna är den ouppnåeliga vita världen. Barnen drömmer om att ha blå ögon som Shirley Temple, de vuxna, som orkar drömma, drömmer om ett stort hushåll, som en vit, välbärgad familj, där man kan låtasa att den vita lilla flickan är ens egen.

När vi börjar läsa boken möts vi av en sockersöt liten barnkammarramsa, symboliserande den vita världen, som återges i allt snabbare fart. Vi är på väg mot kaoset och berättelsen om flickan med de blåaste ögonen - Pecola - skrivs fram bit för bit. Pecola är den trasigaste bland de trasiga, med trasiga föräldrar, elaka skolkamrater, en flicka alla slår på. Pappa super och slår, mamma sliter och slår, Pecola kämpar för överlevnad och får ett andrum hos en familj där ett syskonpar blir hennes vänner över en kort sommar. När katastrofen för henne är ett faktum och hennes själ fullständigt söndertrasad går hon in i en psykos, och i den får hon äntligen upprättelse - hennes ögon har efter pastorns läsning över henne blivit blå - blåare än alla andras.

Pecola får representera den vidrigaste av världar och hon är ett offer för alla andra offer, pappan inte minst. Syskonen hon bor hos hanteras nog mest som barn i allmänhet gjorde förr - man talar till barnen, inte med. Det är hårda ord, straff och slag men även ordlös kärlek mellan föräldrar och barn. När det verkligen gäller finns föräldrarna där och gör skillnad mellan liv och icke-liv, död.

Berättelsen väcker en fråga, lika aktuell i dag och även hos oss: Har föräldrar alltid rätt tills sina barn? Vad hade hänt om Pecola hade fått stanna kvar hos sin fosterfamilj i stället för att återvända hem och bli våldtagen av sin egen far?

De blåaste ögonen är en mycket läsvärd bok om mänsklighet och mänskigheten!

Kärlekens historia

Nu var det länge sedan... inte sedan jag läste men sedan jag skrev. Hösten har bjudit på en del godbitar, bland andra en bok som vi läste i bokcirkeln.

September månads bok i vår cirkel var Nicole Krauss: Kärlekens historia. Jag vet inte hur många gånger jag började på denna bok, först som text, sedan som ljud och till sist text igen. Alltså inte en helt enkel bok att komma in i och ingen bok jag rekommenderar som ljudbok då den ibland kräver vissa tillbakablickar för att få ïhop handlingen. MEN det är en absolut läsvärd bok!

Kortfattat: Leopold Gursky är en gammal, ensam man som i sin ungdom flytt undan nazisterna i Ukraina och hamnat i New York. Där söker han upp sin ungdoms kärlek som blev ivägskickad innan kriget. Då var hon gravid med Leopold men det visste inte han. Hans brev till henne kom aldrig fram och hon slutar hoppas, gifter sig i stället med chefens son och bildar familj. Leopolds son får aldrig veta av att hans pappa finns. Sonen är berömd författare. Där finns en länk mellan far och son, även Leopold skriver.

I Leopolds hus bor hans vän från ungdomstiden - de fann varandra på gatan en dag och beslöt att bo i samma hus för att ha koll på varandra när livet en dag ska ta slut. Mellan dem finns en historia som rullas upp allt eftersom handlingen framskrider.

Parallellt med Leopolds historia i nutid och dåtid får vi följa Alma, en flicka som lever med sin bror och sin mamma. Även de judar i förskingring. Alma har fått sitt namn efter huvudpersonen i boken som mamma översätter åt en okänd person - Kärlekens historia. Denna bok är skriven av en författare som ingår i berättelsen men vi anar så småningom att det är något som inte riktigt stämmer...

För mig framstår Kärlekens historia som ett jättepussel - efter hand och med en del omläsningar får jag syn på mönster som gör att den ena biten går att foga till den andra och när boken är färdigläst är pusslet klart. Det kan ju låta tråkigt men jag tycker att det är en otroligt snyggt gjord komposition. Dessutom är det en otroligt tragisk berättelse om ensamhet och svek men också om kärlek, där kärlekens historia blir en del av "Kärlekens historia". Snyggt jobbat Kraus!

Förutom att det är en intressana läsupplevelse, mindre känslosam mer intellektuell, är det bra att känna till den för att undvika eventuella falllgropar: detta är inte en bok att rekommendera en person som gillar att läsa lättsamt om kärlek. Men absolut något för en van läsare som tröttnat på enkla intriger!