Och i Wienerwald står träden kvar

En poetiskt skriven berättelse med poetisk titel men med ett ogreppbart innehåll har Elisabeth Åsbrink skrivit: Och i Wienerzald står träden kvar.

Detta är berättelsen om tragedier - en ung människas, en familjs, ett folkslags och länders däribland Sveriges. Berättelsen handlar om Otto och hans familj från Wien. När 2-a världskriget bryter ut har familjen redan drabbats av repressalier. De är för sent ute för att hinna emigrera hela familjen, men Otto räddas. Med hjälp av Svenska kyrkans mission får Otto möjlighet att komma till Sverige. Dock under förutsättning att han ska hämtas av föräldrarna så fort kriget är slut. Ett tragiskt öde, men det finns många sådana öde, eller hur? Tänk på alla finska krigsbarn.

Men det som är nytt med Åsbrinks bok är hur hon visar på en del av Sverige som är mindre behaglig: Nazismen frodades på många håll i Sverige vid den här tiden. Att ta emot judar var för många människor i Sverige otänkbart och judehatet är mer utbrett än vad många av oss kanske tror.Ett exempel är Socialstyrelsens hantering: de krävde ett J i passet för de judar från Tyskland som beviljades inresa. Vi vet om Gustav V, vi vet om transiteringarna men denna bok ger ytterligare fakta till en historia vi inte alls har anledning att vara stolta för. Vi minns gärna Wallenbergs insatser för judarna, det är bekvämare än det som Åsbrink drar fram i ljuset med denna sin berättelse.

Otto är tretton år när han tvingas lämna sin familj, han återser den aldrig mer. Under hela kriget förs en intensiv brevväxling mellan först Wien och Skåne, sedan Theresienstadt och Småland. Det är dessa brev från Otto till föräldrarna som ligger till grund för berättelsen. Därutöver har Åsbrink forskat i arkiv och funnit en hel del material om svenska kyrkans mission och om de nazistiska och fascistiska rörelserna i Sverige. Rörelser som Ingvar Kamprad bekänner sig till samtidigt som han blir nära vän till Otto. Detta är en av berättelsens stora frågetecken: hur kunde Ingvar Kamprad tycka så mycket Otto och samtidigt vara bekännande fascist?

Läs berättelsen men se gärna detta klipp med Elisabeth Åsbrink på YouTube först - det ger en viktig bakgrund och ytterligare förstärkning till texten.

Jag är Zlatan

Nä, jag tycker inte det är en bra bok. Däremot tycker jag författaren David Lagercrantz har gjort ett bra jobb med intervjutexterna i Jag är Zlatan - det ska absolut sägas. Och jag gillar att få en bild av vem Zlatan är eller tycker sig vara. Zlatan som barn och ung och den miljö han vuxit upp med är igenkänningsbar. Från min tid i liknande bostadsområden har jag mött rätt många barn med liknande bakgrunder och det är trist att så många har det så illa och Zlatans uppväxt väcker absolut och helt rätt sympati. Men en sak förundrar mig trots allt - hans oförmåga att se sig själv med andras ögon. Han verkar inte förstå att lärare sliter sitt hår, att folk blir förbannade när han själ cyklar. I hög grad förklarar han sitt beteende med trasig uppväxt och kulturella skillnader - that's it liksom, inte direkt den ödmjuka typen. Men visst - en kampvilja har han och den ska han ha cred för. Hans fotboll kan jag inte uttala mig om, jag är ingen fotbollsfantast.

Ingrid Elam blev i Kulturnyheterna ombedd att recensera boken som litterärt objekt. Hon uttryckte sig tämligen diplomatiskt. Hon sa däremot en sak, på frågan om texten speglar samhället, som gav mig en tankeställare. Klubbars ovilja att acceptera Zlatan rakt av som den lirare och personlighet han är, kan översättas till samhället och synen på invandrare: "Du är välkommen om du är och gör som vi". Fortfarande...

Individ kontra kollektiv, kulturella skillnader, svåra frågor men intressanta.

Bastarden från Istanbul

I början av hösten fick jag ett inköpsförslag på en bok på polska skriven av en turkisk författare: Elif Shafak. Besökaren tyckte absolut att vi borde ha Bastarden från Istanbul även på polska - författaren är känd och översatt till fler än tjugo språk. Så när jag för några veckor sedan fann boken även på svenska blev jag förstås nyfiken.... och det är jag glad för! Det har varit en riktig läsfest att ta del av denna berättelse.

Bastarden från Istanbul är en berättelse om kultur, religion, vidskepelse, historia, historielöshet, individ, samhälle och ansvar - allt inbäddat i ett myller av ljud, dofter och smaker från ett pulserande och sjudande Istanbul och med en historisk händelse som navet berättelsen kretar kring, folkmordet på armenierna 1915.

Det är högt tempo från från första sidan. Berättelsen rör sig i olika tidsplan och över tre kontinenter Europa, Asien och Nordamerika. Först är det 80-tal. I Istanbul är Zeliha, en ung, revolterande turkisk tjej, på väg till abortkliniken. Samtidigt i Arizona träffar Mustafa, hennes bror som flyttar utomlands för att undgå de frånvarande manliga familjemedlemmarnas öde, en halvt crazy amerikanska, Rose. Rose har nyss skilt sig från sin armeniske man och dennes familj i förskingringen. Med sin tidigare man har honen liten dotter, Armanoush. Mustafa finner sig tillrätta i Arizona med den pannkaksstekande Rose och blir styvfar åt Armanoush. Zeliha lämnar abortkliniken, äter middag med familjen och brister i gråt.

Det blir 2000-tal och barnen har nu blivit unga vuxna. I lägeneheten på den europeiska sidan av Istanbul bor Asya, nitton år, tillsammans med sin familj: gammelfarmor, mormor och fyra mostrar varav en är hennes mamma. Familjens kvinnor är alla helt olika men lyckas leva ihop utan att fullständigt ta kål på varandra - någonstans i kaoset finns respekten. Kortkort och piercing samsas med sjalar, vidskepelse, ateism och islam - familjen är ett Istanbul eller en värld i miniatyr.

Armanoush, även hon nitton, bor omväxlande hos Rose och Mustafa i Arizona och sin armeniske pappa och farmor i San Fransisco. En dag, efter att som vanligt ha varit inne på ett armeniskt chatt-forum, bestämmer sig Armanoush för att resa till Istanbul. Hon vill ta reda på hur turkarna egentligen är och hur de kunde begå alla hemskheter. Vad passar bättre än att bo hos Mustafas familj?

Asya och Armanoush möts i Istanbul med två olika bilder av sig själva, turkar och synen på historien. Trådar från dåtid vävs ihop med nutid, och intrigen är även fortsättningsvis finurligt vävd, absurd och överraskande med med tyngd. Sista pusselbiten läggs, som sig bör, inte förrän berättelsen nått sista sidan. Jag lämnar en lysande komponerad berättelse full av dofter och smaker och förutom några härliga timmar i Istanbul har jag också fått en en inblick i vad folkmordet på armenierna handlade om och ytterligare en funderare runt vad historia och historielöshet kan föra med sig - och att det till sist ändå alltid handlar om dig själv som individ.

Några ord om författaren:
Elif Shafak är född 1971 i Strasbourg av turkiska föräldrar. Hon är uppvuxen i Turkiet och Amerika och återvände som vuxen till Turkiet. Shafak skriver på såväl engelska som turkiska och har gett ut elva böcker, översatta till totalt mer än 3o språk. Bastarden från Istanbul blev en bestseller i Turkiet när den kom ut 2006. På grund av innehållet - skildringen av folkmordet på armenierna - blev Shafak anklagad för brott mot artikel 301 i turkiska lagen - förolämpande av nationen. Anklagelsen mot henne ogillades dock. Shafak ser litteraturen som en möjlig väg att överbrygga skillnader, däribland religiösa och kulturella . Hon ser berättelsen som en möjlig väg att minska klyftorna mellan "dem och oss". Mer om Shafak finns att ta del av på hennes hemsida, Wikipedia och TED.