Pojken som levde med strutsar

I Västsahara pågår en över 30 år gammal konflikt. Jag minns namnet Polisario från min egen tonårstid. Nu har detta namn dykt upp i media igen - stridigheter mellan det ockuperade området och det ockuperande Marocko har åter blossat upp. Många västsaharier har i åratal levt i flyktingläger i Algeriet. När nu världens och Sveriges ögon åter riktas mot landet har en bok av Monica Zak aktualiserats.

2003 skrev Zak boken Pojken som levde med strutsar. Berättelsen lär, trots att det låter otroligt, bygga på en sann historia och utspelar sig i konfliktområdet. Det är en av få böcker i världen för unga som har Västsahara som miljö. För att stärka de ungas kulturella identitet och visa att åtminstone en del av omvärlden bryr sig, ska boken översättas till arabiska och delas ut bland unga i flyktinglägren. Initiativtagare är BiS (bibliotek i samhälle).

När jag samtidigt fann att denna bok var omnämnd i den nya boktipsboken för unga av Karna Nyström - 100 böcker att läsa innan du blir vuxen, bestämde jag mig för att läsa den.

Hadara lever med sin nomadfamilj i Saharaöknen. Han är sin mors första barn och endast två år gammal då han försvinner från henne under en sandstorm. Pojken adopteras av två strutsar, Hogg och Makoo. Han lär sig kommunicera med sin strutsfamilj och präglas av deras beteende. Men han blir också varse skillnaderna efterhand som han blir äldre. Någonstans inuti Hadara finns ett eko av en mammas sång, en kamels gungning och när Hadara stöter på människor för första gången - han är då cirka tolv år - anar han att han har levt ett annat liv.

Det mänskliga intrånget i pojkens liv sker i form av en jägare som visar sig vara en supande amerikan, Luke. När denne får syn på strutspojken inser att han kan göra sitt livs scoop. Luke återvänder till Amerika och lyckas få ett filmbolag att nappa på idén att göra film av historien. Han återvänder med hela produktionsteamet men lyckas faktiskt inte återfinna pojken, som har sina beskyddare. Däremot återfinner Hadara sin människofamilj och kommer efter hand att anpassa sig till ett liv bland människor.

Hadaras uppväxt tillsammans med strutsarna är kärleksfull och ömsint och berättelsen är ljuvlig att läsa. Hadara står på djurens sida gentemot människan och blir god vän med många av öknens vilda djur. Han råkar ut för många strapatser men hela tiden finns Hogg och Makoo där med sin kärlek och omsorg. Som läsare är det lätt att identifiera sig med Hadara, precis som jag i min barndom kände för Mowgli i Djungelboken.

Men visst låter det som en riktig skröna? Historien om pojken som levde med strutsar är känd bland västsaharier och när Monia Zak hade hört samma historia berättas från två olika håll, skrev hon en artikel i en tidning. När denna publicerats träffade hon två västsaharier som frågade om hon träffat Hadaris son när hon var på besök landet. Monica Zak återvände till Afrika och fann sonen Ahmedu Hadara i ett algeriskt flyktingläger. Hon fick en intervju med honom och därefter skrev hon boken.

En fantastisk historia väl värd att finna sina läsare!