Vid Grand Central station satt jag och grät

Vid Grand Central station satt jag och grät av Elisabeth Smart är en tunn och gles bok men innehåller en sprakande och förtärande passion, från första skälvande mötet med den gifte mannen till den stund då allt är över.

Det är Passionen som står i centrum i Elisabeth Smarts bok. Huvupersonen själv är en ogift kvinna vars porträtt tecknas genom de känslor hon rids av och de handlingar som följer därav. Berättelsen är en blandning av poesi och prosa. Den består av tio korta kapitel, men trots bokens ringa omfång var den rätt tuff att ta sig igenom beroende av språket. Det blev tvärstopp nästan med en gång: "Vad står det egentligen?" "Vad menar hon?"

Vi hade den som bok i vår bokcirkel och var alla överens om att det var en annorlunda bok som var intressant att ha kommit i kontakt med. Berättelsen bygger på Smart's eget liv. Det blev en diskussion om huruvida man ska tolka slutet så att kvinnan väljer att ta livet av sig eller leva vidare. Texten går att läsa på båda sätten, menade jag, vilket en av medlemmarna blev nästan bestört att höra, eftersom den bygger på författarens eget liv och hon dog inte till följd av passionen.

En bok att läsa om och om igen och diskutera/tolka mening för mening, sida för sida, kapitel för kapitel. Det orkade förstås inte vi i vår cirkel, men sugna på mer passion ger vi oss i kast med Älskaren av Duras till nästa gång:)

Decembergatans hungriga andar

Som att få en knytnäve i magen …
…så känns det att läsa ungdomsboken Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo.
Det här är berättelsen om Jenny, Jenny Stefansson som på sommarlovet mellan 7-an och 8-an bestämmer sig för att bli s m a l. Jenny är tjejen som ingen egentligen vill vara med. De tjejkompisar som trots allt finns blir ihop med killar. Killarna ser förstås inte alls åt Jenny. Varför skulle de göra det? Vilken kille vill vara ihop med en fläskig tonåring som ser ut som en gris? Egentligen vill inte mamma och pappa heller att Jenny ska finnas, det bara vet hon. För Jenny finns den här sommaren bara en tanke. Om hon blir smal, riktigt smal, då blir hon snygg och då får hon vara med bland dem som räknas. Hon har sommarlovet på sig…

Jenny tillbringar några veckor av sommaren hos sin vuxna syster Mathilde i Stockholm. Mathilde och hennes man Ehrnst bor i en fashionabel lägenhet i innersta’n. De har en dotter som Jenny ska passa några veckor. Mathilde har allt det som Jenny saknar. Systern är smal, snygg, sportig och gift med en framgångsrik, förmögen man. Jämfört med Mathilde är Jenny ingenting – hon är bara klumpig, ful och fet. Det är nu Jenny bestämmer sig, hon gör upp sin Superdietplan, som i princip består av ingen mat alls. För att Mathilde och Ehrnst inte ska märka något, äter Jenny den mat som serveras men går sedan på toaletten och spyr upp alltihop igen. När hon väl har börjat göra så här, kan hon inte sluta och sprayflaskan med tallbarrsdoft på toaletten döljer spylukten.

Ett bråk mellan Jenny och Mathilde leder till att Jenny åker hem igen, tidigare än beräknat. På tåget möter hon Betty. De känner omedelbart igen varandra, inte bara för att de bor grannar, de rids av samma mani – att bli smal eller i Bettys fall, förbli smal. I Betty finner Jenny sin första riktiga vän, men det är en ödesdiger vänskap. Jenny ser väldigt mycket upp till Betty, som dessutom är fyra år äldre. Bettys livsstil driver såväl Betty som Jenny till livets rand.

Runt Jenny finns mamma och pappa som älskar sin dotter. Först märker de inte vad som håller på att hända, eftersom Jenny av gammal vana klär sig i många lager bylsiga kläder för att dölja sin ”fetma”. När pappa ger sin dotter en födelsedagskram blir han förskräckt. Men Jenny har en smart förklaring till sina tappade kilon och föräldrarna backar. De intalar sig att förändringen är fullt normal, vikten kan röra sig upp och ner i tonåren. Inom sig sörjer Jenny att föräldrarna, som hon älskar tillbaka, inte står på och kräver en förklaring till vad som håller på att hända.

Det finns en kompis som inte viker med en gång och det är Charlie. Hon försöker bry sig men ju mer Jenny tappar i vikt, ju smalare Jenny blir, desto mer påverkas hennes humör. Jenny blir aggressiv, och Charlie ger upp Jenny. När Betty försvinner bort är Jenny djupt inne i sin anorexia och ännu mer ensam än någonsin förut.

Decembergatans hungriga andar har många likheter med en annan bra, men tung bok: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Jag gillar verkligen Decembergatan... trots att den var hemsk att läsa, från första till sista sidan . En skildring av ett så destruktivt beteende tror jag aldrig jag stött på. Detta är en bok även alla vuxna borde läsa. Berättelsen öppnar verkligen ögonen för hur hårt ett tonårsliv kan vara och vilken fruktansvärd sjukdom Arnorexia är. Varenda en av oss som ens bara anar att någon är på väg in i den sjukdomen/det beteendet är skyldig att slå larm!

I trygghetsnarkomanernas land

Perfekt timad bokcirkelbok! Tänk att vi i detta land har råd att så fullständigt ägna oss åt alla kriser och säkerhetsåtgärder, från säkerhetsbälte, cykelhjälm, rökförbud, arbetsmiljöproblem i minitatyr och förstås pandemier. Med allt (verkligen allt) fokus på svininfluensan i media just nu känns det så uppfriskande att läsa I tryggehtsnarkomanernas land av David Eberhardt även om den också provocerar. Vaccin för mig - nej tack. Alla influensaepidemier har skördat några dödsoffer. Alla ska vi dö någon gång - det måste vi faktiskt börja acceptera -viktigare än att uppslukas och passiviseras av alla skyddsmekanismer är att leva ett bra liv just nu! Och dessutom - vaccinet är inte av omsorg om mig - den är för samhällsekonomins skull... Om jag blir sjuk - då ska jag vila. Solidaritet för mig vore att ha satsat pengarna på bromsmedicinerna mot AIDS. Visst - en droppe i havet, men en viktig droppe. Obeservera - Sverige är ett av FÅ länder i världen som erbjuder gratis vaccin till hela sin befolkning mot denna influensakatastrof!

Kanske, tänker jag, kommer massmedias drev för första gången att ha motsatt effekt - folk börjar tröttna. Jag tror många med mig kommer att säga nej till vaccin.

LÄS BOKEN - den behövs och ger perspektiv!

Jag, Dante och miljonerna

Tänk dig att du precis blivit befordrad till direktör i den bank du jobbat i under hela ditt liv - du har nått målet! Dessutom får du den eftertraktade läderportföljen med kodlås i renaste guld. Med andra ord - du står på toppen av livet. Men så, bara för att du stannar kvar en stund efter det att alla gått hem, du vill njuta av berusningen, blir du felaktigt anklagad för att ha stulit de tio miljoner som saknas i bankfacket morgonen efter. Du går från uppburen chef till simpel tjuv.

Detta drabbar Helge, en ensam man som lever ihop med sin gosekrokodil i en liten lägenhet. Anklagelserna blir för mycket för honom - han ställer sig i en fönsterkarm några våningar upp och tar språnget rakt ut - vad har livet nu för värde, när alla vänt honom ryggen trots att han inget gjort. Helge hamnar i en soptunna för matavfall som körs vidare till tippen innan Helge hinner ta sig upp. På tippen får han klafsa runt i ruttna tomater och andra, som Helge tycker, otrevliga sopor. Där möter han Dante - en skabbig råtta som lärt sig att klara livhanken och som är full av klurigheter och gott livsmod. Vi följer Helge och Dante genom "forming, norming, storming och performing":)och på sidan 150 är Helge förstås en annan än den vi träffade på sidan 1. En härlig, lite galen och ömsint bok för barn 8 år och uppåt.

Jag, Dante och miljonerna av Frida Nilsson passar bra som högläsningsbok.

Northanger Abbey

Det tog hela sommaren, eftersom jag bestämde mig för att jag behövde öva både min engelska förståelse och mitt uttal. Men nu har jag, med endast mig själv som åhörare, högläst Northanger Abbey, min första (ja, jag vet....) roman av Jane Austen.

Handlingen i stora drag: Catherine är en ung kvinna som under några veckor en sommar ska få följa med sina föräldrars vänner till en engelsk badort. Catherine älskar den gotiska litteraturen med romantik och mysterier. (Austen driver i boken med denna typ av litteratur, som tydligen var lika populär i slutet av 1700-, början av 1800-talet som Vita serien var när jag var liten och chic-lit är i dag.) Hon blir bästa väninna med en några år äldra förtjusande Isabella, som, visar det sig, Catherines bror Jamed är betuttad i. De två blir ett par, men förvecklingar inträffar så Isabella försvinner ut i periferin, hon visar sig vara ett falskt stycke! Catherine blir i stället förtrolig med Eleanor vars b r o r hon blir förälskad i. En hel del sidoförvecklingar finns förstås också. Catherine blir i vilket fall medbjuden hem till Eleanors klosterbyggnad Northanger Abbey. Där får hon fullt utlopp för sina romanfantasier - kan Eleanors far - General Tilney - ha mördat Eleanors mor? Och vad är det för märkliga brev som ligger dolda i lönnfacket i det stora , kusliga rum där Catherine ska sova?

Förvecklingar, pengar, titlar men kärleken segrar och Cathering går från omoget barn till...

I fortsättningen ska jag läsa Austen på svenska - min engelska är för risig för att jag ska få med mig hennes språkliga finesser.

Aldrig som hon

Jag hade planerat att läsa boken sedan den kom ut i höstas, men det har inte blivit av, lite beroende på att jag värjt mig - jag har förstått att det är tung läsning. I går kväll var jag hos goda vänner och där fanns boken, så jag bad att få låna den.

Aldrig som hon är en gripande historia som man tyvärr läst många gånger. Tyvärr därför att övergrepp och försummelse gentemot barn givetvis aldrig borde förekomma. Ester växer upp med mamma, fyra syskon och mammas många olika män som kommer och går och som dessutom inte kan låta Ester vara ifred med sin kropp. Ester skulle egentligen inte varit född, hon är ett oönskat barn. Mammas ovilja eller oförmåga(?) att älska Ester kommer att prägla hela hennes liv. Den lilla flickan gör allt hon bara kan för att vara mamma till lags - allt för att få en kram, en blick, en bekräftelse på att hon duger. Bekräftelsen kommer aldrig, Ester är ett av alla maskrosbarn som överlever tack vare att någon annan vuxen sett det, i Esters fall barndomsvännen Magnus' föräldrar. I vuxen ålder möter Ester till sist psykolog C - en kvinna som fattar - som är intresserad av det Ester inte säger, och där kommer, efter många timmar på behandlingssoffan, vändningen.

Känslan av att inte höra till, att göra fel, inte duga genomsyrar hela berättelsen och det finns säkert många som kan känna igen sig i vissa upplevelser, förhoppningsvis är det färre som har upplevt hela helvetet. När min son börjar prata om "emosar" i ett sammanhang, får dessa plötsligt ett annat utseende... En emo kan också ha fyllt 40.

Berättelsen rör sig på tre olika tidsplan - barndom, vuxenliv, då familjen finns, och besöken hos psykologen. Bäst fungerar skildringen av besöken hos C (psykologen). Den delen är skriven i jagform och känns nära. Däremot tycker jag det är komplicerat att som vuxen skriva ett barns berättelse utifrån barnets perspektiv och i opersonlig form (3-e person). Att Esters upplevelser i barndomen berättas på detta sätt skapar (åtminstone i denna berättelse) en distans, men kanske är det också meningen?

Aldrig som hon klassas som en roman med självbiografiska inslag. Vad som är "sant" och vad som är fiktion är egentligen oviktigt om berättelsen är bra, fast ändå inte. Jag har funderat på hur det är för författaren, Lotta Thorsén. Läser vi boken som det var hennes levda liv? OM det till stor del är hennes egna uppleveser, hur förhåller man sig som författare till sin publik, när så många plötsligt (tror sig veta) vet så "avslöjande" detaljer om ens liv?

Alberte-serien

Sommarens stora läsupplevelse avslutades innan sommaren knappt hunnit börja. Varför valde jag att läsa Cora Sandells Alberte-trilogi när det finns så mycket nytt att sätta tänderna i? Svaret finns i P1-s program Bokcirkeln. I detta program har tre litteraturkännare tillsammans med programledaren Marie Lundström läst och diskuterat hela Alberteserien - sex avsnitt. Jag har länge tänkt läsa denna bok, den tillhör en av alla böcker jag "borde" och vill ha läst men som jag ändå inte tagit itu med - samma ingång som deltagarna i Bokcikeln har - så det kändes som en yppelig idé att läsa boken parallellt med dem och vara stum medverkande. Och - det var härligt, härligt att få bekräftelse på vissa av mina tankar, bli irriterad på vissa av de andras - vända och vrida på perspektiven och mitt i allt känna med Alberte - för det har jag verkligen gjort!

Vi möter Alberte som ungdom i en småstad i Nordnorge vid 1800-talets slut.Hon lever med sin bror Jacob och sin mamma och pappa. En familj på ytan men med en mor som leker martyr, en far - häradshövding - som dricker och en bror som inte uppfyller sina föräldrars vilja och som drar till sjös. Alberte själv ska lyckas leva sitt liv men det gör hon inte, i alla fall inte fullt ut. Hon är en av alla personer som inte fått lära sig konsten att leva. Hon v i l l leva - det vet hon efter att krampaktigt lyckats hålla kvar livet efter några självmordsförsök. Men det är som om hon hela tiden är handlingsförlamad. Hon har förvägrats de redskap som varje människa behöver för att kunna möte livet. Hon kan inte bejaka sig själv och därför blir hennes liv så ofullständigt. Hon är en ensam människa och de möjliga kärlekar som kommer till henne vågar eller kan hon inte bejaka. Hela hennes tillvaro går i gråsvart. Hon säger själv att hon tagit livet från galet håll och att hon därför får ta livet som det är. Ett av hennes få självständiga, handlingskraftiga beslut blir att lämna sonen och mannen för att gå sin egen osäkra väg. Ett beslut som fick några på bokcirklens blogg att studsa - så gör man inte - man lämnar inte sitt barn. Men om det står mellan att överleva eller gå under?

Jag har bara läst en bok tidigare som jag upplevt som lika tung och dyster rakt igenom (Sven Delblancs serie om Samuel och hans döttrar). Men - berättelsen har ett språk som flyter, den väcker många tankar, ger tidsbilder och är djärv i sin syn på kvinnlig frigörelse (serien är skriven mellan 1926 och 1939) och sammantaget tillhör den en av mina absoluta favoriter. Fler läsupplevelser av denna rang blir det nog inte i sommar - det orkar jag helt enkelt inte med.

Karlstad Zoologiska

På jobbet i våras fick vi ett inköpsförslag från en flitig läsare och kollega i området - Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist. Detta var före inköpsstoppet, så vi köpte givetvis in den. En tid senare fick jag frågan om jag läst den, vilket jag ju inte gjort. Tog den på sommarlån, läste och lämnade tillbaka innan sommaren ens hunnit börja. Boken var lättläst och satte inga större spår direkt, men så pratade jag lite om den med förslagsgivaren och då (som det ofta blir) fick jag syn på lite fler saker. Jag tycker fortfarande inte att boken är så väldigt bra och den har inga direkt estetiska kvalitéer men författaren ger uttryck för en stor generositet gentemot omvärlden, främst sin familj.

Karlstad Zoologiska är en av alla "pappa-skildringar" som har kommit de senare åren. Författaren är född i början av 80-talet och skildrar sin uppväxt med en tämligen egocentrisk men också mycket hängiven och kärleksfull pappa. Han och mamman driver en djuraffär - Karlstad Zoologiska. Hanna växer upp bland ormar, kaniner, papegojer och alla andra smådjur som brukar finnas i en sådan affär. Pappa är svår att leva med och föräldrarna skiljer sig när Hanna är liten. Hon kommer ändå att ha stadig kontakt med sin pappa under alla år, även under den tid han sitter i fängelse.

Så långt boken. Ett av denna säsongs första Sommar presenterades av just Hanna Hellquist. Jag blev förstås nyfiken och lyssnade. Hellquist är journalist på DN och programmet kom att handla en del om arbetet men mest om hennes bok som nu fick en annan intoning. Hon kom i sitt program in på vad jag skulle kalla misshandel i sina redogörelser för relationer till tidigare pojkvänner. Själv försvarade hon att de slog, hon sa sig förstå dem. Ja visst - jag kan köpa att man förstår att de blir arga, men därifrån till att det är ok att slå och ok att bli slagen. Förklaringen till hennes inställning kanske finns i att hon fick en del stryk av sin pappa när hon var liten. Hon säger sig ha förlåtit honom och bra är väl det men att från en förlåtelse av något som inte går att göra ogjort till acceptans av misshandel (även om hon i sina relationer även har slagit själv) - det har åtminstone jag svårt att acceptera. Undrar hur många samtal från kvinnohus runt om i landet Sveriges Radios växel fick efter sändningen.


Fann en artikel på webben. Hellquist skriver:

"Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är inte lika skuldsatta hos dem. De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."

När jag hörde Sommar fick jag den beklämmande känslan att hennes pappa fortfarande dominerade en del av henne, men indirekt: Hennes syn på att det är ok att slå - vem har gett henne den synen? Hennes älskade pappa. Nej - även om han var mycket frånvarande var han inte ofarlig och hans påverkan på henne känns i detta fallet sorglig, hon är präglad av sin pappa och har inte gjort upp med den, som jag ser det, sjuka delen i relationen än. Ja, jag vet, vad har jag för rätt att säga detta? Det var i alla fall så här mina tankar gick när jag vandrade med skottkärran fram och tillbaka till komposten med lurarna i öronen en av de första dagarna på min semester.

Vad jag än tycker - läsning och lyssning har öppnat upp för nya tankar. Undrar vad min kollega tänker? Jag får se till och prata igenom det med henne en kväll innan sommaren helt klingat av och nya intryck tagit överhanden.

Öken

Sommarlov och semester innebär pocketböcker från mig till min familj. Till min man köpte jag Öken av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Tänkte att han nog skulle gilla den för dess språk och innehåll. Själv var jag så nyfiken så jag läste den före honom.

Handlingen utspelar sig på två tidsplan och i två diametralt olika miljöer. Berättelsen startar omkring 1910 i Västra Afrika, söder om Marocko. De franska kolonisatörerna driver upprorsmännen - nomadfolken till lydnad, vilket för många av folkgrupperna innebär utplåning då de vägrar att ge upp sitt liv och sitt land. I denna berättelse följer vi Nour på vandring genom den obarmhärtiga men storslagna Saharaöknen. I närheten av Agadir och Marrakesh tar vandringen slut, kolonisatörerna med afrikanska "köpta" krigare gör slut på det sista motståndet.

På samma plats ett antal decennier senare möter vi Lalla - en föräldralös nomadflicka, som bor hos sin moster i en fattig förort till Staden. Lalla är ett naturens barn - vän med havet, vinden, solen, stjärnorna, sanden och alla djur, stora som små, som finns runt henne. All sin själsliga näring får hon främst i naturen och genom sina möten med två fränder: den gamle historeberättande fiskaren Naman och Hartanin - en stum herdepojke, som är hennes tvillingsjäl.

Små flickor blir större och till Lallas fasters hem kommer en dag en man i grön kostym, som ska bli hennes man. I desperation flyr Lalla till öknen och Hartanin som planterar ett liv i hennes sköte.

Något händer och vi möter Lalla på nytt i Marseille, i de fattiga kvarteren befolkade med alla nationaliteter av fattiga människor som söker ett levbart liv. Lalla kan inte leva där och ångesten är på väg att döda henne, trots hennes styrka och glädjen över barnet hon bär.

Det här är långsam läsning och i början var det svårt. Författaren lyckas så småningom, genom sina beskrivningar av naturen, sänka mitt tempo och jag njuter av texten som också är så vackert skriven. När jag som läsare möter Lalla i Marseille upplever jag staden lika ful, trång och kvävande som hon och jag förbannar den västerländska kolonisation för vilken jag har ärvt ett ansvar (en annan diskussion förstås, huruvida man står ansvarig för förfädernas gärningar men det gör vi ju för vi utnyttjar gårdagens kolonisation i dagens liv. Huruvida all kolonisation var av ondo kan man fundera runt i en annan bok - Allt går sönder av Achebe - läs den!).

Jag tror inte jag läst någon bok som fått mig att se platser så tydligt. Lallas längtan tillbaka till öknen, till det äkta, till det livgivande blir även lite av min längtan.

När jag sökte lite informaton om Öken, kom jag till en blogg där en skribent sade sig sakna den psykologiska beskrivningen av Lalla. Skribenten hade gått vidare och förstått författarens intentioner efter att ha tagit del av följande tal: Tal av professor Horace Engdahl från Svenska Akademien Här står bland annat att läsa:

Och egennamnen, personerna? I en starkt personlig essä om filmkonsten, publicerad härom året, beskriver Le Clézio hur Jean Vigo utvidgade filmens formspråk genom att flytta fokus från individerna till det de ser och upplever. På motsvarande sätt tycks de fiktiva gestalterna finna nåd i Le Clézios skrivande när de inte uppträder för att vi skall fördjupa oss i deras intriger utan för att vi skall se med deras ögon.

Jag har varit turist i Sahara - det är på de villkoren de flesta av oss västerlänningar kommer dit. Le Clézio har genom sin långsamma skildring gett mig en djupare upplevelse av den tre-dagarstur jag köpte av resebyrån...

Revolutionary Road

USA, 50-tal och villaförorter bestående av "little boxes on the hillside". Här bor paret Frank och April Wheeler, båda i 30-årsåldern. De lever sin egen och sin gemensamma livslögn. Familjelivet vill inte blomstra trots villa, bil och två barn. Frank har ett trist jobb som han, visar det sig, ändå inte är beredd att byta bort. I stället kryddar han kontorstiden med att vänsterprassla med den unga sekreteraren. April, som (givetvis) är hemmafru gör ett tappert försök att forma sin tillvaro genom att spela amatörteater. Hon misslyckas och får då idén att hela familjen ska flytta till Paris, där hon ska kunna återuppta sitt sekreteraryrke för att hennes Frank ska få tid att komma på vad han egentligen VILL göra med sitt liv - han, som enligt April, har SÅ många gåvor.

Grälen på Revolutionary Road haglar tätt och barnen far illa. Den förestående flytten till Paris enar paret för några veckor, och lugnet lägger sig. Men när April blir gravid ställs tillvaron på sin spets. I en galen värld med trasiga liv blir en galen man den enda som ser tillvaron Frank och April lever i och som sätter ord på situationen. Bokens tema - ansvar, identitet, familjeliv, drömmar - ger underlag för många reflektioner och diskussioner. Vi läste den i bokcirkeln och de av oss som orkade läsa hela (som inte gav upp för att den blev så drabbande) var överens om att det är en mycket läsvärd bok Richard Yates skrivit som vi alla var glada för att vi nu har läst. Revolutionary Road förtjänar absolut den kultstatus den har fått på senare år.

Vampyrer X 3

Det började med Dracula av Bram Stoker- den ska man bara ha läst, helst också ha sett filmen, tillhör allmänbildningen helt enkelt. Tur att min kollega föreslog den till bokcirkeln. Gillade absolut inledningen, häftiga miljöskildringar, men tyckte den blev lite långrandig och slutet lite väl abrupt! Efter denna ganska omfattande dagbok från de inblandade, tog de bara livet av honom - shops och så var det slut... Filmen visade sig finnas hemma, en av varianterna. Den skilde sig en del från boken, jag blev inte direkt fascinerad men kul att ha sett den i alla fall. Därefter blev jag ju nyfiken på lite modernare vampyrskrifter, så då tog jag mig an Låt den rätte komma in + filmen. Det var ett nytt drag i bokcirkeln - läs en bok, se filmatiseringen och jämför. Och som sagt, han har ju talats om en del, Johan Ajvide Lindqvist. Jag såg filmen redan i halvlek, varför förstår du nog. Men ändå var boken bättre än filmen - för många händelser saknades i filmen, inte minst huvudpersonens svåra situation.

Tredje försöket var en ungdomsbok - jag var nyfiken på hysterin runt Bella och Edward, Twilight-serien av Stephanie Meyer. Nu ska jag vara positiv: jag förstår p r e c i s varför böckerna blivit så populära bland tonårstjejer! Den är sinnlig - vilken lång väntan på första kyssen och vägen dit! Och stilig är han och farlig, aggressiv men öm :) Men sedan mot slutet blir det för mycket vampyr och den tappar lite av sin dragningskraft, men inte mer än att jag ändå blir lite nyfiken på hur de löst transponeringen till filmduken. DVD-n släpps i dagarna:).

Summan av kardemumman blir att jag nu avverkat vad jag anser mig behöva för tillfället inom denna genre. Känns rätt OK...

Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian

Vattenskalle, tio fler tänder än vad som är normalt, närsynt och långsynt på samma gång, lång och mager men med händer och fötter som dasslock, stamning, läspning = miffo?!

Ja, så här beskriver huvudpersonen Junior sig själv i den delvis självupplevda berättelsen Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexey. Juniors alla handikapp gör att han har det minst sagt tufft i skolan, men han har åtminstone en kompis i Rowdy. Junior är Spokaneindian och lever med sin familj - mamma, pappa, storasyster och mormor - i ett indianreservat någonstans i Nordamerika. Livet i reservatet är tufft med hög arbetslöshet och mycket droger och indianerna står inte högt i kurs hos myndigheter och hos en stor del av den vita befolkningen. När Junior en dag i skolan får en lärobok i geometri, som hans mamma haft 30 år tidigare, blir han förbaskad och slänger boken i ansiktet på läraren. Nå'n måtta på diskriminering får det vara! Detta blir upptakten till Juniors nya liv utanför reservatet. Läraren tycker nämligen att Junior är begåvad och bör byta skola för att lyckas ta sig från reservatet och få en hyfsad framtid. Junior börjar i en "vit" skola och byter samtidigt till sitt andra namn, Arnold. Det blir en tuff tid. Junior-Arnold blir nu indian på "halvtid" och förlorar därmed sin ende vän Rowdy som tycker att Junior sviker. Samtidigt får Junior kämpa hårt för att bli accepterad i den nya skolan.

Denna bok är både rolig och sorglig och bygger på författarens egen uppväxt som just Spokaneindian. Den är skriven med mycket humor, men samtidigt skildrar den en hård verklighet och det är lätt att bli upprörd över livet i "rezzet" och de orättvisor berättelsen lyfter fram. Boken är rätt lätt att läsa och innehåller många bilder. Du kan läsa om författaren här.

Ett annat liv

Så kan jag sätta mig till den skara som läst P-O Enquists bok Ett annat liv. Den berör med sitt språk, sin styrka, sin ödmjukhet och sin melankoli. Jag tillhör dem som tror att vem som helst av oss kan sjunka till botten, beroende på omständigheter. Men vad är det som gör att några tar sig upp igen, andra inte? Livskraften, livsviljan, hur erövrar man den?