Sommarens stora läsupplevelse avslutades innan sommaren knappt hunnit börja. Varför valde jag att läsa Cora Sandells Alberte-trilogi när det finns så mycket nytt att sätta tänderna i? Svaret finns i P1-s program Bokcirkeln. I detta program har tre litteraturkännare tillsammans med programledaren Marie Lundström läst och diskuterat hela Alberteserien - sex avsnitt. Jag har länge tänkt läsa denna bok, den tillhör en av alla böcker jag "borde" och vill ha läst men som jag ändå inte tagit itu med - samma ingång som deltagarna i Bokcikeln har - så det kändes som en yppelig idé att läsa boken parallellt med dem och vara stum medverkande. Och - det var härligt, härligt att få bekräftelse på vissa av mina tankar, bli irriterad på vissa av de andras - vända och vrida på perspektiven och mitt i allt känna med Alberte - för det har jag verkligen gjort!
Vi möter Alberte som ungdom i en småstad i Nordnorge vid 1800-talets slut.Hon lever med sin bror Jacob och sin mamma och pappa. En familj på ytan men med en mor som leker martyr, en far - häradshövding - som dricker och en bror som inte uppfyller sina föräldrars vilja och som drar till sjös. Alberte själv ska lyckas leva sitt liv men det gör hon inte, i alla fall inte fullt ut. Hon är en av alla personer som inte fått lära sig konsten att leva. Hon v i l l leva - det vet hon efter att krampaktigt lyckats hålla kvar livet efter några självmordsförsök. Men det är som om hon hela tiden är handlingsförlamad. Hon har förvägrats de redskap som varje människa behöver för att kunna möte livet. Hon kan inte bejaka sig själv och därför blir hennes liv så ofullständigt. Hon är en ensam människa och de möjliga kärlekar som kommer till henne vågar eller kan hon inte bejaka. Hela hennes tillvaro går i gråsvart. Hon säger själv att hon tagit livet från galet håll och att hon därför får ta livet som det är. Ett av hennes få självständiga, handlingskraftiga beslut blir att lämna sonen och mannen för att gå sin egen osäkra väg. Ett beslut som fick några på bokcirklens blogg att studsa - så gör man inte - man lämnar inte sitt barn. Men om det står mellan att överleva eller gå under?
Jag har bara läst en bok tidigare som jag upplevt som lika tung och dyster rakt igenom (Sven Delblancs serie om Samuel och hans döttrar). Men - berättelsen har ett språk som flyter, den väcker många tankar, ger tidsbilder och är djärv i sin syn på kvinnlig frigörelse (serien är skriven mellan 1926 och 1939) och sammantaget tillhör den en av mina absoluta favoriter. Fler läsupplevelser av denna rang blir det nog inte i sommar - det orkar jag helt enkelt inte med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar