Karlstad Zoologiska

På jobbet i våras fick vi ett inköpsförslag från en flitig läsare och kollega i området - Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist. Detta var före inköpsstoppet, så vi köpte givetvis in den. En tid senare fick jag frågan om jag läst den, vilket jag ju inte gjort. Tog den på sommarlån, läste och lämnade tillbaka innan sommaren ens hunnit börja. Boken var lättläst och satte inga större spår direkt, men så pratade jag lite om den med förslagsgivaren och då (som det ofta blir) fick jag syn på lite fler saker. Jag tycker fortfarande inte att boken är så väldigt bra och den har inga direkt estetiska kvalitéer men författaren ger uttryck för en stor generositet gentemot omvärlden, främst sin familj.

Karlstad Zoologiska är en av alla "pappa-skildringar" som har kommit de senare åren. Författaren är född i början av 80-talet och skildrar sin uppväxt med en tämligen egocentrisk men också mycket hängiven och kärleksfull pappa. Han och mamman driver en djuraffär - Karlstad Zoologiska. Hanna växer upp bland ormar, kaniner, papegojer och alla andra smådjur som brukar finnas i en sådan affär. Pappa är svår att leva med och föräldrarna skiljer sig när Hanna är liten. Hon kommer ändå att ha stadig kontakt med sin pappa under alla år, även under den tid han sitter i fängelse.

Så långt boken. Ett av denna säsongs första Sommar presenterades av just Hanna Hellquist. Jag blev förstås nyfiken och lyssnade. Hellquist är journalist på DN och programmet kom att handla en del om arbetet men mest om hennes bok som nu fick en annan intoning. Hon kom i sitt program in på vad jag skulle kalla misshandel i sina redogörelser för relationer till tidigare pojkvänner. Själv försvarade hon att de slog, hon sa sig förstå dem. Ja visst - jag kan köpa att man förstår att de blir arga, men därifrån till att det är ok att slå och ok att bli slagen. Förklaringen till hennes inställning kanske finns i att hon fick en del stryk av sin pappa när hon var liten. Hon säger sig ha förlåtit honom och bra är väl det men att från en förlåtelse av något som inte går att göra ogjort till acceptans av misshandel (även om hon i sina relationer även har slagit själv) - det har åtminstone jag svårt att acceptera. Undrar hur många samtal från kvinnohus runt om i landet Sveriges Radios växel fick efter sändningen.


Fann en artikel på webben. Hellquist skriver:

"Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är inte lika skuldsatta hos dem. De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."

När jag hörde Sommar fick jag den beklämmande känslan att hennes pappa fortfarande dominerade en del av henne, men indirekt: Hennes syn på att det är ok att slå - vem har gett henne den synen? Hennes älskade pappa. Nej - även om han var mycket frånvarande var han inte ofarlig och hans påverkan på henne känns i detta fallet sorglig, hon är präglad av sin pappa och har inte gjort upp med den, som jag ser det, sjuka delen i relationen än. Ja, jag vet, vad har jag för rätt att säga detta? Det var i alla fall så här mina tankar gick när jag vandrade med skottkärran fram och tillbaka till komposten med lurarna i öronen en av de första dagarna på min semester.

Vad jag än tycker - läsning och lyssning har öppnat upp för nya tankar. Undrar vad min kollega tänker? Jag får se till och prata igenom det med henne en kväll innan sommaren helt klingat av och nya intryck tagit överhanden.