Jag hade planerat att läsa boken sedan den kom ut i höstas, men det har inte blivit av, lite beroende på att jag värjt mig - jag har förstått att det är tung läsning. I går kväll var jag hos goda vänner och där fanns boken, så jag bad att få låna den.
Aldrig som hon är en gripande historia som man tyvärr läst många gånger. Tyvärr därför att övergrepp och försummelse gentemot barn givetvis aldrig borde förekomma. Ester växer upp med mamma, fyra syskon och mammas många olika män som kommer och går och som dessutom inte kan låta Ester vara ifred med sin kropp. Ester skulle egentligen inte varit född, hon är ett oönskat barn. Mammas ovilja eller oförmåga(?) att älska Ester kommer att prägla hela hennes liv. Den lilla flickan gör allt hon bara kan för att vara mamma till lags - allt för att få en kram, en blick, en bekräftelse på att hon duger. Bekräftelsen kommer aldrig, Ester är ett av alla maskrosbarn som överlever tack vare att någon annan vuxen sett det, i Esters fall barndomsvännen Magnus' föräldrar. I vuxen ålder möter Ester till sist psykolog C - en kvinna som fattar - som är intresserad av det Ester inte säger, och där kommer, efter många timmar på behandlingssoffan, vändningen.
Känslan av att inte höra till, att göra fel, inte duga genomsyrar hela berättelsen och det finns säkert många som kan känna igen sig i vissa upplevelser, förhoppningsvis är det färre som har upplevt hela helvetet. När min son börjar prata om "emosar" i ett sammanhang, får dessa plötsligt ett annat utseende... En emo kan också ha fyllt 40.
Berättelsen rör sig på tre olika tidsplan - barndom, vuxenliv, då familjen finns, och besöken hos psykologen. Bäst fungerar skildringen av besöken hos C (psykologen). Den delen är skriven i jagform och känns nära. Däremot tycker jag det är komplicerat att som vuxen skriva ett barns berättelse utifrån barnets perspektiv och i opersonlig form (3-e person). Att Esters upplevelser i barndomen berättas på detta sätt skapar (åtminstone i denna berättelse) en distans, men kanske är det också meningen?
Aldrig som hon klassas som en roman med självbiografiska inslag. Vad som är "sant" och vad som är fiktion är egentligen oviktigt om berättelsen är bra, fast ändå inte. Jag har funderat på hur det är för författaren, Lotta Thorsén. Läser vi boken som det var hennes levda liv? OM det till stor del är hennes egna uppleveser, hur förhåller man sig som författare till sin publik, när så många plötsligt (tror sig veta) vet så "avslöjande" detaljer om ens liv?
1 kommentar:
Hej Anki
Tack för att du läste boken och gjorde det så "väl". Men du är ju också bibliotekarie och ganska klok...hehe.
Publiken glömmer nog, jag tror att problemet kan bli hos folk som inte känner mig, men känner till, som tror att de får en sanning.
Mycket i boken är helt sant, gestaltat annorlunda för att ge en litterär prägel men jag bjuder på att en tid kanske betraktas som "knäpp", jag vill åt flera saker som jag tycker är viktigare än hur läsarna till att börja med ser mig, om de gör det. Jag tror snarare det gäller människor som har någon sorts relation till mig. Och de glömmer nog. Läsarreaktionerna har hittills varit så varma och så olika, att jag tycker att varje svettdroppe, alla tårar och smärta boken rymmer (i skrivprocessen alltså, inte verkligheten) är okej, om ett enda barn blir sett, om någon som har något att säga till om inser att vi ska värna om samtalet som behandling, inte bara köra på med kbt. Och en kvinna som hörde mig läsa på Kulturhuset berättade senare att hon faktiskt hade ringt till någon på socialförvaltningen i en del av Stockholm, för att hon förstod att det var något som inte stämde i en familj. Hon sa att hon vågade ta steget efter att ha hört lite ur min bok. Det kändes bra. Trots många berättelser i genren.
Varma hälsningar, Lotta Th
Och kul att E och S fortsätter att plugga i närheten av varandra.!!
Skicka en kommentar