Vid Grand Central station satt jag och grät av Elisabeth Smart är en tunn och gles bok men innehåller en sprakande och förtärande passion, från första skälvande mötet med den gifte mannen till den stund då allt är över.
Det är Passionen som står i centrum i Elisabeth Smarts bok. Huvupersonen själv är en ogift kvinna vars porträtt tecknas genom de känslor hon rids av och de handlingar som följer därav. Berättelsen är en blandning av poesi och prosa. Den består av tio korta kapitel, men trots bokens ringa omfång var den rätt tuff att ta sig igenom beroende av språket. Det blev tvärstopp nästan med en gång: "Vad står det egentligen?" "Vad menar hon?"
Vi hade den som bok i vår bokcirkel och var alla överens om att det var en annorlunda bok som var intressant att ha kommit i kontakt med. Berättelsen bygger på Smart's eget liv. Det blev en diskussion om huruvida man ska tolka slutet så att kvinnan väljer att ta livet av sig eller leva vidare. Texten går att läsa på båda sätten, menade jag, vilket en av medlemmarna blev nästan bestört att höra, eftersom den bygger på författarens eget liv och hon dog inte till följd av passionen.
En bok att läsa om och om igen och diskutera/tolka mening för mening, sida för sida, kapitel för kapitel. Det orkade förstås inte vi i vår cirkel, men sugna på mer passion ger vi oss i kast med Älskaren av Duras till nästa gång:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar