Vi, de drunknade

En av många omtalade böcker detta år är Carsten Jensens roman Vi, de drunknade. Jag snubblade över den i pocket och har ägnat juldagarna åt att läsa de 700 sidorna. Boken är hyllad för sin berättarkonst och jag instämmer mer än gärna i det. Handlingen i boken skulle kunna ha hämtat inspiration från flera olika källor. Hos mig går tankarna till äventyrsboken (såsom ex. Robinson Crusoe) och Mörkrets hjärta av J. Conrad. Filmer som flimrar förbi i mitt minne är Andersonskans Kalle och Onedinlinjen. Det är härligt och jag tycker verkligen att författaren lyckats berätta den del av danska Marstals historia som spänner från 1848 till 1945 på ett sätt som väcker läsarens intresse och håller det kvar hela vägen.

Nej föresten - jag måste komma med en liten invändning mot det senare: Jag tycker att boken tappar fart i mitten, i den del av berättelsen där en av bokens huvudpersoner, Albert, slutat segla och gått i land för gott. Kanske blir denna "tappade fart" en symbol för livet på land i kontrast till det dramatiska livet på ett stort segelfartyg till sjöss. Jag vet inte. Bäst är författaren definitivt när han skildrar livet på havet samt det hårda liv det innebär att vara barn -att vara en person som ska fostras med hugg och slag för att kunna bli en fullvärdig vuxen som lärt sig veta hut. Det är riktigt otäcka scener som målas upp men också några riktigt roliga. Roliga är de säkert för att barnen lyckas utverka hämnd på vuxenvärlden.

Berättelsen tar dig med på ett stycke dansk historia, från det att Danmark förlorar en del av Sydjylland till nuvarande Tyskland över första världskriget och fram till slutet av det andra. Det är mycket sjötermer och således mycket att ta reda på för en oinsatt landkrabba. Men det går alldeles utmärkt att läsa den oavsett sjövana!

Och vet inte vart

Jag hade problem med att komma ihåg titeln på boken jag fick i julklapp i "kollegiebokcirkeln"- Och vet inte vart. Fyra korta, vanliga ord som inte gav något stöd för minnet. Undrar varför författaren Astrid Flemberg-Alcalá valt justen sådan titel. Tänk om boken beroende på namnet inte lyckas slå sig fram i "litteraturbruset". Det vore väldigt synd!

Anna och Sal möts och förälskar sig. Sal (Salvador) är chilenaren som kommit till Sverige som politisk flykting under 70-talet efter att Allende mördats. Som så många andra unga par längtar Sal och Anna efter barn. När Anna får beskedet att hon aldrig kommer att kunna bli gravid, bestämmer de sig för att adoptera två barn. Under en semesterresa på Österlen får de det telefonsamtal från adoptionsbyrån, som för alltid kommer att förändra deras liv. På ett barnhem i Colombia väntar två moderlösa pojkar, fadern eller fäderna vet ingen något om. Under två veckor i landet lär Anna och Sal försiktigt känna sina barn, José och Abél, som dom tror är ungefär fyra och sex år gamla. Redan under denna första tid förstår föräldrarna att det inte står rätt till med José. Han faller i koma när han sover, går inte att väcka om man inte tar till ganska "brutala" metoder.

Familjen kommer hem till Sverige och Stockholm där alla nu ska finna sina platser i det vanliga livet. Det är svårt! Framför allt är det svårt för Anna. José har ständiga utbrott och vänder all sin ilska mot mamma. Såväl förskoletiden som skolåren innehåller ständiga kontakter med lärare, rektorer, familjeenhet, barnspsyk och läkare. José utreds och får till sist genomgå en hjärnröntgen. En l i t e n fläck i hjärnan syns på röntgenbilden. Det kan vara svaret på pojkens avvikande beteende, men ingen kan säga säkert. Svaret är inte något som hjälper vare sig José, eller Johan som han själv vill kalla sig, eller Anna och Sal. Abél är Josés motsats - gör inget väsen av sig, vill vara alla till lags. För honom fungerar förskola och skola tills tonårstiden bryter in.

Anna lider av sin oförmåga att verkligen älska barnen lika naturligt som hennes Sal gör. Hon älskar dom, men hon känner sig ofullständig i sin relation till José - hon orkar inte med hans utbrott och hans hat. Svartsjukan gentemot Sal finns också där. Sal blir verkligen pappa såsom Anna aldrig lyckas känna sig som mamma. Men känslan av otillräcklighet finns mest i henne själv och Sal gör vad han kan för att stötta henne. Drömmen om den "normalt fungerande" familjen förblir för Anna just bara en dröm.

I Och vet inte vart får vi följa familjen under ungefär femton år. Vi gör nedslag i några olika perioder i barnens uppväxt. Berättelsen har en distans till personerna, den är aldrig närgången. Ändå känner man som läsare hur otroligt ont det gör i alla. Livet tar en helt annan vändning än vad föräldrarna och barnen tänkt och hoppats, och mitt i all sorg men också glädje ska Sal och Annas relation överleva. Och vet inte vart är en stark skildring, verkligen läsvärd!

Hon älskade

Jag har precis avslutat Helena Henschens bok om sin farmor Signe Thiel, Hon älskade. Boken är en roman som bygger på de anteckningar och dagböcker författaren funnit många år efter farmoderns död och som hon nu valt att väva en tidsnära berättelse och skildring av farmoderns liv av. Signes liv är längtan, övergivenhet, förälskelse, brinnande passion och djup kärlek. Men även ett intensivt och viktigt samhällsengagemang för kvinnors rättigheter och alla människors rätt till frihet.
Senare hälften av boken utspelar sig bland annat i Tyskland under 20- och 30-talet med Hitlers krisgsmobilisering i allra högsta grad påtaglig. I denna del av boken försvinner Signe lite i bakgrunden för sonen och de vänner som direkt levde under nazismens hot. Jag tycker boken tappar lite därav, samtidigt skildras de händelser och det lidande som kriget medför väldigt starkt.
Signe Thiel var en modig och radikal kvinna inte minst vad gäller den fria kärleken. Om den sedan var så fri tål väl att diskuteras och hon var väl medveten om de sår hon tillfogade den gifta kvinna, som också var hennes väninna, och som hela livet förblev gift med Oskar Vogt. Oskar som älskade dem båda och var den som satte spelreglerna.

Boken är ett läsvärt tidsdokument skrivet på en vacker prosa. För alla gifta kommer här några kloka rader: Liksom allt är rörelse, är också äktenskapet rörelse. Du kan aldrig säga: Så här är mitt äktenskap, utan bara, så här är det denna dag, denna timme. Hur det är i morgon vet du inte. Att det då är mer eller mindre förändrat torde emellertid vara säkert (Hon älskade, s.64).

Da Vinci-koden läst

Da Vinci-koden, som att se en James Bond-film ungefär = roande för stunden. Jo, jag har tyckt att det var kul att läsa boken, faktiskt (det trodde jag aldrig). Att den dessutom tar sin avstamp i Louvren (som jag besökte för första gången i mitt liv i oktober och blev helt betagen av) gjorde ju inte saken sämre. Om jag har någon behållning av boken är det väl den nyfikenhet den skapar. För att inte gå på allt, letade jag fram uppgifter om en del falsarier som lär finnas i boken, från nätet redan innan jag började läsa. Inför bokcirkeln på fredag har jag en hel del innehåll till att kolla upp. Det är inte så lite lurigt att läsa en roman som utger sig för att bygga på fakta vilket den till stor del också gör, men där författaren samtidigt tar sig rätten i egenskap av att boken är just en roman, att fantisera fritt där det kan ge handlingen lite extra krydda. Har läst en del inslag om boken där oroliga röster undrar vad som ska hända med vår kunskap om kristendomen om den förvrängs och förpackas på detta lustfyllda sätt. En av de oroliga rösterna hade läst just det ex jag lånat. Kommentarer i kanten visar att den tidigare läsaren måste vara någon som kan sin bibel.

Tar jag med mig något? Skruvad historia men aldrig förutsägbar - oväntad ända in i slutet - det gillar jag ! Dessutom gillar jag Langdons förklaring till Neveu av vad religion egentligen är - samma förklaring som jag hörde Hellsing säga för ett tag sedan när han fick frågan om har tror på Gud. Han svarade då mycket underfundigt: "Jag tror människan hade haft svårt att klara sig om hon inte hade uppfunnit honom" :)