Jag hade planerat att läsa boken sedan den kom ut i höstas, men det har inte blivit av, lite beroende på att jag värjt mig - jag har förstått att det är tung läsning. I går kväll var jag hos goda vänner och där fanns boken, så jag bad att få låna den.
Aldrig som hon är en gripande historia som man tyvärr läst många gånger. Tyvärr därför att övergrepp och försummelse gentemot barn givetvis aldrig borde förekomma. Ester växer upp med mamma, fyra syskon och mammas många olika män som kommer och går och som dessutom inte kan låta Ester vara ifred med sin kropp. Ester skulle egentligen inte varit född, hon är ett oönskat barn. Mammas ovilja eller oförmåga(?) att älska Ester kommer att prägla hela hennes liv. Den lilla flickan gör allt hon bara kan för att vara mamma till lags - allt för att få en kram, en blick, en bekräftelse på att hon duger. Bekräftelsen kommer aldrig, Ester är ett av alla maskrosbarn som överlever tack vare att någon annan vuxen sett det, i Esters fall barndomsvännen Magnus' föräldrar. I vuxen ålder möter Ester till sist psykolog C - en kvinna som fattar - som är intresserad av det Ester inte säger, och där kommer, efter många timmar på behandlingssoffan, vändningen.
Känslan av att inte höra till, att göra fel, inte duga genomsyrar hela berättelsen och det finns säkert många som kan känna igen sig i vissa upplevelser, förhoppningsvis är det färre som har upplevt hela helvetet. När min son börjar prata om "emosar" i ett sammanhang, får dessa plötsligt ett annat utseende... En emo kan också ha fyllt 40.
Berättelsen rör sig på tre olika tidsplan - barndom, vuxenliv, då familjen finns, och besöken hos psykologen. Bäst fungerar skildringen av besöken hos C (psykologen). Den delen är skriven i jagform och känns nära. Däremot tycker jag det är komplicerat att som vuxen skriva ett barns berättelse utifrån barnets perspektiv och i opersonlig form (3-e person). Att Esters upplevelser i barndomen berättas på detta sätt skapar (åtminstone i denna berättelse) en distans, men kanske är det också meningen?
Aldrig som hon klassas som en roman med självbiografiska inslag. Vad som är "sant" och vad som är fiktion är egentligen oviktigt om berättelsen är bra, fast ändå inte. Jag har funderat på hur det är för författaren, Lotta Thorsén. Läser vi boken som det var hennes levda liv? OM det till stor del är hennes egna uppleveser, hur förhåller man sig som författare till sin publik, när så många plötsligt (tror sig veta) vet så "avslöjande" detaljer om ens liv?
söndag 19 juli 2009
tisdag 14 juli 2009
Alberte-serien
Sommarens stora läsupplevelse avslutades innan sommaren knappt hunnit börja. Varför valde jag att läsa Cora Sandells Alberte-trilogi när det finns så mycket nytt att sätta tänderna i? Svaret finns i P1-s program Bokcirkeln. I detta program har tre litteraturkännare tillsammans med programledaren Marie Lundström läst och diskuterat hela Alberteserien - sex avsnitt. Jag har länge tänkt läsa denna bok, den tillhör en av alla böcker jag "borde" och vill ha läst men som jag ändå inte tagit itu med - samma ingång som deltagarna i Bokcikeln har - så det kändes som en yppelig idé att läsa boken parallellt med dem och vara stum medverkande. Och - det var härligt, härligt att få bekräftelse på vissa av mina tankar, bli irriterad på vissa av de andras - vända och vrida på perspektiven och mitt i allt känna med Alberte - för det har jag verkligen gjort!
Vi möter Alberte som ungdom i en småstad i Nordnorge vid 1800-talets slut.Hon lever med sin bror Jacob och sin mamma och pappa. En familj på ytan men med en mor som leker martyr, en far - häradshövding - som dricker och en bror som inte uppfyller sina föräldrars vilja och som drar till sjös. Alberte själv ska lyckas leva sitt liv men det gör hon inte, i alla fall inte fullt ut. Hon är en av alla personer som inte fått lära sig konsten att leva. Hon v i l l leva - det vet hon efter att krampaktigt lyckats hålla kvar livet efter några självmordsförsök. Men det är som om hon hela tiden är handlingsförlamad. Hon har förvägrats de redskap som varje människa behöver för att kunna möte livet. Hon kan inte bejaka sig själv och därför blir hennes liv så ofullständigt. Hon är en ensam människa och de möjliga kärlekar som kommer till henne vågar eller kan hon inte bejaka. Hela hennes tillvaro går i gråsvart. Hon säger själv att hon tagit livet från galet håll och att hon därför får ta livet som det är. Ett av hennes få självständiga, handlingskraftiga beslut blir att lämna sonen och mannen för att gå sin egen osäkra väg. Ett beslut som fick några på bokcirklens blogg att studsa - så gör man inte - man lämnar inte sitt barn. Men om det står mellan att överleva eller gå under?
Jag har bara läst en bok tidigare som jag upplevt som lika tung och dyster rakt igenom (Sven Delblancs serie om Samuel och hans döttrar). Men - berättelsen har ett språk som flyter, den väcker många tankar, ger tidsbilder och är djärv i sin syn på kvinnlig frigörelse (serien är skriven mellan 1926 och 1939) och sammantaget tillhör den en av mina absoluta favoriter. Fler läsupplevelser av denna rang blir det nog inte i sommar - det orkar jag helt enkelt inte med.
Vi möter Alberte som ungdom i en småstad i Nordnorge vid 1800-talets slut.Hon lever med sin bror Jacob och sin mamma och pappa. En familj på ytan men med en mor som leker martyr, en far - häradshövding - som dricker och en bror som inte uppfyller sina föräldrars vilja och som drar till sjös. Alberte själv ska lyckas leva sitt liv men det gör hon inte, i alla fall inte fullt ut. Hon är en av alla personer som inte fått lära sig konsten att leva. Hon v i l l leva - det vet hon efter att krampaktigt lyckats hålla kvar livet efter några självmordsförsök. Men det är som om hon hela tiden är handlingsförlamad. Hon har förvägrats de redskap som varje människa behöver för att kunna möte livet. Hon kan inte bejaka sig själv och därför blir hennes liv så ofullständigt. Hon är en ensam människa och de möjliga kärlekar som kommer till henne vågar eller kan hon inte bejaka. Hela hennes tillvaro går i gråsvart. Hon säger själv att hon tagit livet från galet håll och att hon därför får ta livet som det är. Ett av hennes få självständiga, handlingskraftiga beslut blir att lämna sonen och mannen för att gå sin egen osäkra väg. Ett beslut som fick några på bokcirklens blogg att studsa - så gör man inte - man lämnar inte sitt barn. Men om det står mellan att överleva eller gå under?
Jag har bara läst en bok tidigare som jag upplevt som lika tung och dyster rakt igenom (Sven Delblancs serie om Samuel och hans döttrar). Men - berättelsen har ett språk som flyter, den väcker många tankar, ger tidsbilder och är djärv i sin syn på kvinnlig frigörelse (serien är skriven mellan 1926 och 1939) och sammantaget tillhör den en av mina absoluta favoriter. Fler läsupplevelser av denna rang blir det nog inte i sommar - det orkar jag helt enkelt inte med.
söndag 12 juli 2009
Karlstad Zoologiska
På jobbet i våras fick vi ett inköpsförslag från en flitig läsare och kollega i området - Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist. Detta var före inköpsstoppet, så vi köpte givetvis in den. En tid senare fick jag frågan om jag läst den, vilket jag ju inte gjort. Tog den på sommarlån, läste och lämnade tillbaka innan sommaren ens hunnit börja. Boken var lättläst och satte inga större spår direkt, men så pratade jag lite om den med förslagsgivaren och då (som det ofta blir) fick jag syn på lite fler saker. Jag tycker fortfarande inte att boken är så väldigt bra och den har inga direkt estetiska kvalitéer men författaren ger uttryck för en stor generositet gentemot omvärlden, främst sin familj.
Karlstad Zoologiska är en av alla "pappa-skildringar" som har kommit de senare åren. Författaren är född i början av 80-talet och skildrar sin uppväxt med en tämligen egocentrisk men också mycket hängiven och kärleksfull pappa. Han och mamman driver en djuraffär - Karlstad Zoologiska. Hanna växer upp bland ormar, kaniner, papegojer och alla andra smådjur som brukar finnas i en sådan affär. Pappa är svår att leva med och föräldrarna skiljer sig när Hanna är liten. Hon kommer ändå att ha stadig kontakt med sin pappa under alla år, även under den tid han sitter i fängelse.
Så långt boken. Ett av denna säsongs första Sommar presenterades av just Hanna Hellquist. Jag blev förstås nyfiken och lyssnade. Hellquist är journalist på DN och programmet kom att handla en del om arbetet men mest om hennes bok som nu fick en annan intoning. Hon kom i sitt program in på vad jag skulle kalla misshandel i sina redogörelser för relationer till tidigare pojkvänner. Själv försvarade hon att de slog, hon sa sig förstå dem. Ja visst - jag kan köpa att man förstår att de blir arga, men därifrån till att det är ok att slå och ok att bli slagen. Förklaringen till hennes inställning kanske finns i att hon fick en del stryk av sin pappa när hon var liten. Hon säger sig ha förlåtit honom och bra är väl det men att från en förlåtelse av något som inte går att göra ogjort till acceptans av misshandel (även om hon i sina relationer även har slagit själv) - det har åtminstone jag svårt att acceptera. Undrar hur många samtal från kvinnohus runt om i landet Sveriges Radios växel fick efter sändningen.
Fann en artikel på webben. Hellquist skriver:
"Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är inte lika skuldsatta hos dem. De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."
Karlstad Zoologiska är en av alla "pappa-skildringar" som har kommit de senare åren. Författaren är född i början av 80-talet och skildrar sin uppväxt med en tämligen egocentrisk men också mycket hängiven och kärleksfull pappa. Han och mamman driver en djuraffär - Karlstad Zoologiska. Hanna växer upp bland ormar, kaniner, papegojer och alla andra smådjur som brukar finnas i en sådan affär. Pappa är svår att leva med och föräldrarna skiljer sig när Hanna är liten. Hon kommer ändå att ha stadig kontakt med sin pappa under alla år, även under den tid han sitter i fängelse.
Så långt boken. Ett av denna säsongs första Sommar presenterades av just Hanna Hellquist. Jag blev förstås nyfiken och lyssnade. Hellquist är journalist på DN och programmet kom att handla en del om arbetet men mest om hennes bok som nu fick en annan intoning. Hon kom i sitt program in på vad jag skulle kalla misshandel i sina redogörelser för relationer till tidigare pojkvänner. Själv försvarade hon att de slog, hon sa sig förstå dem. Ja visst - jag kan köpa att man förstår att de blir arga, men därifrån till att det är ok att slå och ok att bli slagen. Förklaringen till hennes inställning kanske finns i att hon fick en del stryk av sin pappa när hon var liten. Hon säger sig ha förlåtit honom och bra är väl det men att från en förlåtelse av något som inte går att göra ogjort till acceptans av misshandel (även om hon i sina relationer även har slagit själv) - det har åtminstone jag svårt att acceptera. Undrar hur många samtal från kvinnohus runt om i landet Sveriges Radios växel fick efter sändningen.
Fann en artikel på webben. Hellquist skriver:
"Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är inte lika skuldsatta hos dem. De kom och gick. Nu är det vi som äger dem. Nu har vi vuxit upp och lärt oss att formulera långa meningar, nu har vi makten. Nu är det vi som äger dem."
När jag hörde Sommar fick jag den beklämmande känslan att hennes pappa fortfarande dominerade en del av henne, men indirekt: Hennes syn på att det är ok att slå - vem har gett henne den synen? Hennes älskade pappa. Nej - även om han var mycket frånvarande var han inte ofarlig och hans påverkan på henne känns i detta fallet sorglig, hon är präglad av sin pappa och har inte gjort upp med den, som jag ser det, sjuka delen i relationen än. Ja, jag vet, vad har jag för rätt att säga detta? Det var i alla fall så här mina tankar gick när jag vandrade med skottkärran fram och tillbaka till komposten med lurarna i öronen en av de första dagarna på min semester.
Vad jag än tycker - läsning och lyssning har öppnat upp för nya tankar. Undrar vad min kollega tänker? Jag får se till och prata igenom det med henne en kväll innan sommaren helt klingat av och nya intryck tagit överhanden.lördag 11 juli 2009
Öken
Sommarlov och semester innebär pocketböcker från mig till min familj. Till min man köpte jag Öken av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Tänkte att han nog skulle gilla den för dess språk och innehåll. Själv var jag så nyfiken så jag läste den före honom.
Handlingen utspelar sig på två tidsplan och i två diametralt olika miljöer. Berättelsen startar omkring 1910 i Västra Afrika, söder om Marocko. De franska kolonisatörerna driver upprorsmännen - nomadfolken till lydnad, vilket för många av folkgrupperna innebär utplåning då de vägrar att ge upp sitt liv och sitt land. I denna berättelse följer vi Nour på vandring genom den obarmhärtiga men storslagna Saharaöknen. I närheten av Agadir och Marrakesh tar vandringen slut, kolonisatörerna med afrikanska "köpta" krigare gör slut på det sista motståndet.
På samma plats ett antal decennier senare möter vi Lalla - en föräldralös nomadflicka, som bor hos sin moster i en fattig förort till Staden. Lalla är ett naturens barn - vän med havet, vinden, solen, stjärnorna, sanden och alla djur, stora som små, som finns runt henne. All sin själsliga näring får hon främst i naturen och genom sina möten med två fränder: den gamle historeberättande fiskaren Naman och Hartanin - en stum herdepojke, som är hennes tvillingsjäl.
Små flickor blir större och till Lallas fasters hem kommer en dag en man i grön kostym, som ska bli hennes man. I desperation flyr Lalla till öknen och Hartanin som planterar ett liv i hennes sköte.
Något händer och vi möter Lalla på nytt i Marseille, i de fattiga kvarteren befolkade med alla nationaliteter av fattiga människor som söker ett levbart liv. Lalla kan inte leva där och ångesten är på väg att döda henne, trots hennes styrka och glädjen över barnet hon bär.
Det här är långsam läsning och i början var det svårt. Författaren lyckas så småningom, genom sina beskrivningar av naturen, sänka mitt tempo och jag njuter av texten som också är så vackert skriven. När jag som läsare möter Lalla i Marseille upplever jag staden lika ful, trång och kvävande som hon och jag förbannar den västerländska kolonisation för vilken jag har ärvt ett ansvar (en annan diskussion förstås, huruvida man står ansvarig för förfädernas gärningar men det gör vi ju för vi utnyttjar gårdagens kolonisation i dagens liv. Huruvida all kolonisation var av ondo kan man fundera runt i en annan bok - Allt går sönder av Achebe - läs den!).
Jag tror inte jag läst någon bok som fått mig att se platser så tydligt. Lallas längtan tillbaka till öknen, till det äkta, till det livgivande blir även lite av min längtan.
När jag sökte lite informaton om Öken, kom jag till en blogg där en skribent sade sig sakna den psykologiska beskrivningen av Lalla. Skribenten hade gått vidare och förstått författarens intentioner efter att ha tagit del av följande tal: Tal av professor Horace Engdahl från Svenska Akademien Här står bland annat att läsa:
Och egennamnen, personerna? I en starkt personlig essä om filmkonsten, publicerad härom året, beskriver Le Clézio hur Jean Vigo utvidgade filmens formspråk genom att flytta fokus från individerna till det de ser och upplever. På motsvarande sätt tycks de fiktiva gestalterna finna nåd i Le Clézios skrivande när de inte uppträder för att vi skall fördjupa oss i deras intriger utan för att vi skall se med deras ögon.
Jag har varit turist i Sahara - det är på de villkoren de flesta av oss västerlänningar kommer dit. Le Clézio har genom sin långsamma skildring gett mig en djupare upplevelse av den tre-dagarstur jag köpte av resebyrån...
Handlingen utspelar sig på två tidsplan och i två diametralt olika miljöer. Berättelsen startar omkring 1910 i Västra Afrika, söder om Marocko. De franska kolonisatörerna driver upprorsmännen - nomadfolken till lydnad, vilket för många av folkgrupperna innebär utplåning då de vägrar att ge upp sitt liv och sitt land. I denna berättelse följer vi Nour på vandring genom den obarmhärtiga men storslagna Saharaöknen. I närheten av Agadir och Marrakesh tar vandringen slut, kolonisatörerna med afrikanska "köpta" krigare gör slut på det sista motståndet.
På samma plats ett antal decennier senare möter vi Lalla - en föräldralös nomadflicka, som bor hos sin moster i en fattig förort till Staden. Lalla är ett naturens barn - vän med havet, vinden, solen, stjärnorna, sanden och alla djur, stora som små, som finns runt henne. All sin själsliga näring får hon främst i naturen och genom sina möten med två fränder: den gamle historeberättande fiskaren Naman och Hartanin - en stum herdepojke, som är hennes tvillingsjäl.
Små flickor blir större och till Lallas fasters hem kommer en dag en man i grön kostym, som ska bli hennes man. I desperation flyr Lalla till öknen och Hartanin som planterar ett liv i hennes sköte.
Något händer och vi möter Lalla på nytt i Marseille, i de fattiga kvarteren befolkade med alla nationaliteter av fattiga människor som söker ett levbart liv. Lalla kan inte leva där och ångesten är på väg att döda henne, trots hennes styrka och glädjen över barnet hon bär.
Det här är långsam läsning och i början var det svårt. Författaren lyckas så småningom, genom sina beskrivningar av naturen, sänka mitt tempo och jag njuter av texten som också är så vackert skriven. När jag som läsare möter Lalla i Marseille upplever jag staden lika ful, trång och kvävande som hon och jag förbannar den västerländska kolonisation för vilken jag har ärvt ett ansvar (en annan diskussion förstås, huruvida man står ansvarig för förfädernas gärningar men det gör vi ju för vi utnyttjar gårdagens kolonisation i dagens liv. Huruvida all kolonisation var av ondo kan man fundera runt i en annan bok - Allt går sönder av Achebe - läs den!).
Jag tror inte jag läst någon bok som fått mig att se platser så tydligt. Lallas längtan tillbaka till öknen, till det äkta, till det livgivande blir även lite av min längtan.
När jag sökte lite informaton om Öken, kom jag till en blogg där en skribent sade sig sakna den psykologiska beskrivningen av Lalla. Skribenten hade gått vidare och förstått författarens intentioner efter att ha tagit del av följande tal: Tal av professor Horace Engdahl från Svenska Akademien Här står bland annat att läsa:
Och egennamnen, personerna? I en starkt personlig essä om filmkonsten, publicerad härom året, beskriver Le Clézio hur Jean Vigo utvidgade filmens formspråk genom att flytta fokus från individerna till det de ser och upplever. På motsvarande sätt tycks de fiktiva gestalterna finna nåd i Le Clézios skrivande när de inte uppträder för att vi skall fördjupa oss i deras intriger utan för att vi skall se med deras ögon.
Jag har varit turist i Sahara - det är på de villkoren de flesta av oss västerlänningar kommer dit. Le Clézio har genom sin långsamma skildring gett mig en djupare upplevelse av den tre-dagarstur jag köpte av resebyrån...
Revolutionary Road
USA, 50-tal och villaförorter bestående av "little boxes on the hillside". Här bor paret Frank och April Wheeler, båda i 30-årsåldern. De lever sin egen och sin gemensamma livslögn. Familjelivet vill inte blomstra trots villa, bil och två barn. Frank har ett trist jobb som han, visar det sig, ändå inte är beredd att byta bort. I stället kryddar han kontorstiden med att vänsterprassla med den unga sekreteraren. April, som (givetvis) är hemmafru gör ett tappert försök att forma sin tillvaro genom att spela amatörteater. Hon misslyckas och får då idén att hela familjen ska flytta till Paris, där hon ska kunna återuppta sitt sekreteraryrke för att hennes Frank ska få tid att komma på vad han egentligen VILL göra med sitt liv - han, som enligt April, har SÅ många gåvor.
Grälen på Revolutionary Road haglar tätt och barnen far illa. Den förestående flytten till Paris enar paret för några veckor, och lugnet lägger sig. Men när April blir gravid ställs tillvaron på sin spets. I en galen värld med trasiga liv blir en galen man den enda som ser tillvaron Frank och April lever i och som sätter ord på situationen. Bokens tema - ansvar, identitet, familjeliv, drömmar - ger underlag för många reflektioner och diskussioner. Vi läste den i bokcirkeln och de av oss som orkade läsa hela (som inte gav upp för att den blev så drabbande) var överens om att det är en mycket läsvärd bok Richard Yates skrivit som vi alla var glada för att vi nu har läst. Revolutionary Road förtjänar absolut den kultstatus den har fått på senare år.
Grälen på Revolutionary Road haglar tätt och barnen far illa. Den förestående flytten till Paris enar paret för några veckor, och lugnet lägger sig. Men när April blir gravid ställs tillvaron på sin spets. I en galen värld med trasiga liv blir en galen man den enda som ser tillvaron Frank och April lever i och som sätter ord på situationen. Bokens tema - ansvar, identitet, familjeliv, drömmar - ger underlag för många reflektioner och diskussioner. Vi läste den i bokcirkeln och de av oss som orkade läsa hela (som inte gav upp för att den blev så drabbande) var överens om att det är en mycket läsvärd bok Richard Yates skrivit som vi alla var glada för att vi nu har läst. Revolutionary Road förtjänar absolut den kultstatus den har fått på senare år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)