Afrikanen - porträtt av en far

Lördagen 22 november skriver Nina Björk i DN-s bokkrönika: "...Jag stod inte ut med samtiden och jag var samtiden, och min dator och min mobil och min läsning och min kunskap och min kropp var samtiden. Då läste jag Per-Olov Enquists "Ett annat liv" . Den är ju ny och något ska man läsa och jag ville inget speciellt mer med den än att jag brukar gilla hans böcker. Men kära, underbara P O Enquist! Du räddade mig. För där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen..."

Vídare: "...och då tänker jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."

Tack Nina Björk säger jag! FÖr mig är det detta som särskiljer litteratur från böcker - dvs en bok är inte nödvändigtvis litteratur i estetisk bemärkelse. Ibland är det OK att läsa en bok utan estetiska kvaliteter - innehållet kan vara så viktigt att man får ha överseende med den konstnärliga kvaliteten. Men det är sällan innehållet är så viktigt att man orkar ha överseende. Bokfloran är så övergödslad med litteratur som inte sjunger. Därför blir jag glad när jag får en litterär bok i min hand, framför allt när det på nattduksbordet ligger två böcker som "måste" läsas (i jobbet) men som inte sjunger, inte har någon rytm och som antingen inte gör världen synlig och konkret eller vars innehåll är synnerligen trist förpackat, men mer därom om några veckor.

Det blev en lång inledning men den förklarar upplevelsen av den bok jag läset i helgen -Afrikanen - porträtt av en far av J.M.G. Le Clézio - årets nobelpristagare i litteratur. Det är en tunn bok - endast nittio sidor text med några svartvita fotografier insprängda. Boken är lätt att läsa och vackert skriven. Texten är en vuxen sons berättelse och försök till förståelse av sin fars livsöde - det öde som format inte bara fadern utan hela familjen.

Fadern är född och uppvuxen på Mauritius. Som ung utbildar sig fadern till läkare i England. Inför första tjänsten kräver sjukhuschefen hans visitkort, som inte finns och som dessutom för fadern symboliserar vit överklass och kolonialvälde - något han inte vill vara en del av. Så istället för att stanna i England och tjänstgöra går fadern ombord på en lastbåt med destination Brittiska Guyana. Där tjänstgör han som läkare längs floderna. Efter två år åker fadern vidare till Västafrika och kommer att tjänstgöra i ett vidsträckt bushområde som sträcker sig genom delar av Kamerun och Nigeria. Med till Afrika följer hans fru, och de första åren är en lycklig och tillfredsställande tid för dem båda. Inför ett av barnens födelse åker frun tillbaka till Frankrike. 2-a världskriget bryter ut och familjen återförenas först nio år senare. Då är fadern en man präglad av hårt arbete och ensamhet. Det val fadern gjort av äventyrslusta och revolt mot det engelska medelmåttiga samhället har han fått betala för - vägen har lett honom till en annan värld och ett annat liv. Detta liv har förvandlat fadern till en främling både geografiskt genom att inte höra hemma någonstans och inför sin familj där Le Clézio alltid kommer att sakna en far att ty sig till ..."jag erkände honom inte, jag föstod honom inte..." Men även om saknaden av fadern finns där, finns även minnena av Afrika - ett Afrika som för Le Clezio under barn- och ungdomstiden inneburit framför allt en sak - frihet.

Omöjligt att göra denna bok rättvisa - läs den, både för dess skildring, som gör världen just "synlig och konkret", och för textens vackra, sjungande språk.

Anton, jag gillar dig

Förra året blev Peter Pohl censurerad från Bokjuryns 100-lista. Hans ungdomsroman Nu heter jag Nirak var först framröstad som en av det årets 25 bästa ungdomsböcker, men vissa jurymedlemmar ansåg den vulgär och inte lämplig som ungdomsbok, så boken ströks från listan. I höst är Peter Pohl aktuell med en ny bok, denna gång för "slukaråldern" - Anton, jag gilla dig. Denna bok finns inte heller med bland Bokjuryns över 100 bästa böcker 2008. Nu handlar det inte om att den är vulgär eller grov, för det är den inte. Den platsar helt enkelt inte, menar jag, som precis har läst boken. Den är helt OK ända fram till de sista sidorna men där välter den totalt!

Jojje går i samma klass som Anton - i fyran. Anton är en fantastisk vän, schysst mot alla och förhäver sig aldrig. En kille som lyckas göra det mesta bra. Jojje är väldigt imponerad av honom och när Jojje en dag får Antons uppmärksamhet blir glädjen stor. Anton tränar fotboll och tycker att Jojje ska börja. Så blir det och det går väl ganska bra. Jojjes pappa är en sådan där förälder som alltid ställer upp, så när träningen är slut, väntar han där med bilen. De första gångerna tackar Anton nej till skjuts - hans egen pappa är på ingång. Ganska snart står det dock klart för Jojjes pappa att ingen Anton blir hämtad. Självklart ställer Jojjes pappa upp och skjutsar hem Anton som också börjar vara allt oftare hemma hos Jojje, till Jojjes stora glädje. Men det är något med Anton som inte stämmer - han har alltid nya mobiltelefoner, och när Jojje får en dyr stjärnkikare i julklapp av Anton , säger Jojjes pappa stopp, men överlåter åt Jojje att reda ut det hela, vilket Jojje gör rätt bra.

Anton är en sådan person som lyckas med det mesta han företar sig - han kan dessutom trolla och DET gör han suveränt. Men det finns givetvis en mörk sida i handlingen och en dag kommer Anton inte till fotbollsträningen. När han inte synts till i klassen på flera dagar, går Jojje hem till Anton, som öppnar med blåslaget ansikte. Efter att ha varit inne i Antons lägenhet bara en kort stund, fattar Jojje att där alls inte bor någon mamma som har massor av kreditkort genom jobbet och ingen pappa heller som kan skjutsa. Där bor en handikappad man i rullstol, som inte tar sig utanför lägenheten. Det går ytteligare en tid, Jojje blir sjuk, och när Jojje kommer tillbaka till skolan, finns Anton inte där - han har flyttat. I desperation går Jojje till Antons lägenhet igen. Farbrorn öppnar och Jojje får höra en historia som ingen vill höra!

Så här långt är boken helt OK - riktigt bra faktiskt, men sedan tappar den. Kanske vill Pohl visa på vuxenvärdens ständiga svek, men jag uppfattar det mest som att han inte riktigt kan få slut på handlingen på ett bra sätt: Efter att Jojje fått höra farbroderns historia om Antons trasiga liv, får Jojje rådet att glömma Anton - det blir bäst så. Att Antons farbror säger så, kan jag acceptera, men när Jojjes pappa säger samma sak - då stämmer det inte. Pappan har varit den som hela tiden tagit hand om och stöttat både Anton och Jojje, fast han haft rätt klart för sig att Anton är en unge på glid. SÅ skulle en pappa, som i övrigt gjort så mycket, inte säga. En pappa som Jojjes skulle veta att det inte lindrar Jojjes sorg och när han säger så förnekar pappan allt gott i Anton. När det i de sista raderna dessutom kommer ytterligare en tvär vändning- då har boken gjort sitt för mig, så något boktips för barn kan jag inte skriva, det skulle bli väldigt oärligt. MEN jag skulle gärna diskutera boken med någon som läst den. Hör av dig!

Ormens väg på Hälleberget

Min kollega och jag skulle välja en första bok till den nystartade bokcirkeln på jobbet. Vi hade (som vanligt) ont om tid och kände inte cirkelns medlemmar. Vi tänkte och tänkte, avfärdade än det ena förslaget, än det andra. Vi bestämde oss till sist för kriterierna: en tunn episk bok av en svensk författare, gärna av karaktären "skröna". Valet föll på Ormens väg på Hälleberget av Torgny Lindgren. Jag har sett den på film, aldrig läst den. Om jag hade läst den, hade jag aldrig valt den. Inte på grund av bokens innehåll utan beroende på att jag tror läsare kan uppleva ett visst motstånd mot sättet boken är skriven - på dialekt. Nåväl, det lär visa sig på fredag, då har vi vårt första boksamtal tillsammans.

Bokens handling är förlagd till 1800-talets senare hälft och platsen är Västerbottens inland. I socknen regerar köpmannen Ol Karlsa. Med svält och nöd blir krediten invånarnas räddning, men en kredit måste betalas av då och då. Kan man inte betala i penningar, får man betala med andra medel Vid 20 års ålder och redan änka med en son, Johan, tvingas Tea betala handlaren i natura - han tar ut sin rätt i fållbänken i köket. Johan, kallad Skrävlar Jani, får snart både ett och flera halvsyskon, krediten måste ju betalas av för att kunna nyttjas ånyo. När Ol Karlsa dör, ärver hans son, Karl Orsa, egendom och krediter. Avbetalningen fortgår och nya halvsyskon föds. I och med att sonen tar över kreditbetalningarna, blir släktförhållanden minst sagt intrikata.

Tea äger ett harmonium som hon trakterar skickligt både inom och utanför hemmets väggar.
Musiken blir det andningshål i tillvarons förnedring som förmår uppräthålla livsmodet i Tea och hennes allt större familj. Men när Eva - Teas dotter med Ol Karlsa - tvingas ersätta sin åldrande och oattraktiva mor, och sålunda betala av skulden i fållbänken med sin halvbror, då dör Teas livsgnista. Men Eva är som sin mor en överlevare och håller situationen ifrån sig ända fram tills hon ska föda Karl Orsas barn. Barnet är dött vid födseln och Eva förblöder. Vem ska nu batala av på krediten? Kvar i hemmet finns Skrävlar Jani och hans fru Johanna, tidigare piga hos handlaren. Nu riktar Karl Orsa sina blickar mot henne. Detta blir för mycket för Skrävlar Jani. Tillsammans med Johanna gör han upp den plan som ska göra slut på förnedringen, men även krediten...

Boken är skriven på dialekt. Norrländskan som dialekt lär vara kärv och fåordig, så är även berättelsen. Författaren utelämnar allt som inte är direkt nödvändigt för att beskriva människornas tillvaro. Med få ord och kärv dialog utkristalliseras personernas utsatthet.

Berättelsens ram är Skrävlar Janis samtal med en Gud han inte förstår: "Hade du bestämt allt detta från begynnelsen? Låg vi allihop inknutna i de levandes pung hos dig? Om så var: vem av oss kunde då hava någon skuld? Och om vi oppå det viset icke hade någon skuld. varför låg du då över oss som om vi vore skyldiga till allt?" Är man skuldfri och ren först när man mist allt?

Versraden "Ormens väg på hällebärget" är hämtad från Ordspråksboken kapitel 30, vers 18-19. Uttrycket har blivit ett svenskt talesätt om något som övergår allt förstånd. Ormen har inga ben att gå med, utan slingrar sig på ett lustigt och obegripligt sätt.

Bokens titel kan syfta på far och son handlarna - de är onaturliga och förunderliga. De är inte som människan ska vara, deras handlingar övergår allt förstånd. Titeln kan också syfta på den Gud, vars handling man inte kan förstå - hur kan Gud låta detta ske?