Frågan kom upp för några år sedan: hur kunde Jan Myrdal besöka Kambodja utan att se det mänskliga lidandet, den katastrof som Röda Khmererna åstadkommit? Jag funderade förstås när anklagelserna var aktuella och när jag så såg boken Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor väcktes min nyfikenhet. Jag ville dessutom ha lite bättre koll på vad som egentligen hände i Indokina under och efter Vietnamkriget.
Sista resan till Phnom Penh är sonen Jespers försök att förstå sin pappas handlingar. Pappa Someth var kambodjan. Som ung reste fadern till Paris för att studera. Han var kommunist och ville delta i motståndet mot USA och Sydvietnam för ett fritt, kommunistiskt Kambodja. Under sin vistelse i Paris träffade pappan Jespers mamma Marita - en svenska och tillsammans fick de sonen. Tanken var att hela familjen skulle återvända till Kambodja för att bygga upp landet under de Röda Khmererna, men familjen tilläts inte resa in, så först arbetade de på ambassaden i Östtyskland . Pappan tillbringade även en tid i Nordkorea, hela tiden förblindad av kommunismen och oförmögen att se indoktrineringen. Till sist lyckades så pappan få inresetillstånd men utan sin familj. Han valde att lämna dem - fosterlandets väl gick före sonens. När inga livstecken hördes ifrån pappa, reste Jespers mor till Kambodja med en delegation, antagligen den delegation som även Jan Myrdal ingick i. Inte heller Jesper mor såg vad som hände i landet och ingen information om hennes man kom henne till del . Som vuxen reser Jesper Huor själv till Kambodja - han måste försöka förstå sin pappas handlingar.
Det är intressant läsning - en lektion i 60- och 70-talshistoria. Själv minns jag diffust inslag på Rapport och Aktuellt om krigen i Indokina. Vietnamkriget var nästan slut när min omvärldsbevakning tog fart men kriget mellan Kambodja och Laos drog förbi i rutan och namn som Prins Sihanouk, Pol Pot och Röda Khmererna kändes igen. Kambodja hette ett tag Kampuchea och bytte namn igen... När jag nu fick chansen att läsa boken, trillade lite fler bitar på plats. Egentligen tycker jag inte heller att det är så märkligt att Myrdal och de övriga i delegationen inget såg, inget förstod. Människan kan blunda för det den inte kan föreställa sig ska finnas. Däremot beklagar jag å de starkaste oförmågan att ta avstånd när fasorna kommit i öppen dager!
Vill du, som jag, få lite bättre koll på Sydostasiens historia ur ett personligt perspektiv, läs gärna denna bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar