Oskuldens tid

Det är inte bara radion som har bokcirkel - i morgon är det dags för jobbcirkeln igen:) Denna gång har vi läst en roman av Edith Wharton: Oskuldens tid, en bok från 1920.

Detta var en underbar bok att läsa! Handlingen är förlagd till 1870-tal och platsen är New York och dess societet. Det är en berättelse om konvenanser, mod, ansvar och moral.

Newland Archer ska förlova sig med en vacker ung kvinna. Archer är i sinnet liberal - kvinnan bör vara lika fri som mannen. Men han sitter fast i sin tids och sin sociala plattforms syn på rätt och fel. Även om han vill något annat finns de osynliga reglerna: umågs med rätt folk, bär rätt handskar till fracken, hys rätt åsikt om den operaföreställning du bevistat och framför allt gift dig med rätt kvinna. Kvinnan ska vara dygdig. Ve den kvinna som förlupit sin man - hon drar hela släkten i smutsen. Givetvis kommer en sådan kvinna i Archers väg, förstås är hon vacker och förstås blir Archer förälskad i henne, grevinnan, kusin till hans trolovade. Det kunde varit lättare.

Skeendena har sina likheter med en av mina absoluta favoritfilmer: Broarna vid Madison County. Grundstoryn är densamma i båda: förälskelse, äktenskap, passion, otrohet, ansvar. I båda berättelserna är det kvinnorna som väljer att inte gå in i den nya relationen slår det mig nu. Sluten är också ganska lika, och jag gillar hur författarna löst det även om det känns sorgligt att passionerna inte bejakas fullt ut..

Men vänta nu - Madison County är nutid men lösningen densamma som för Archer och grevinnan. Handlar det mindre om konvenanser, mer om människans moral och ansvar?

Oskuldens tid belönades med Pulitzerpriset 1921 och blev film i början av 90-talet. Jag skulle gärna se den. Boken var lite omständlig att läsa med många beskrivningar som kräver ett lägre lästempo men som var njutbart när vanan infunnit sig. Det har varit fantastiskt roligt att blicka in i New Yorks societet som tydligen var så mycket mer full av konvenanser än Europas vid denna tid (?)

Jane Eyre

Åter igen en härlig ledighet med läsning och radions bokcirkel. Denna gång var det dags för Charlotte Brontës Jane Eyre - en roman jag inte tidigare tagit mig an. Men jag var i gott sällskap med Björn Ranelid, Alexandra Coelho Ahndoril och Johan Kling.

Det är fantastiskt roligt att läsa en roman och sedan få tjuvlyssna på vad andra tycker och tänker och jag var lika förtjust i Jane Eyre som Ranelid.

Makt, maktlöshet, kärlek, utsatthet, fanatism, vänskap, plikt, sanning, skuld, allt inbakat i en handling som berör och håller för läsning än idag, 160 år senare.

Testa du med - en dubbel läsupplevelse!

We will survive!

Utrensning

Sommaren -00 åkte min familj på bilsemester till ett av våra östra grannländer. Sommaren var en av de regniga svenska sådana och när våra barn, nio och sju, hörde att deras kompisar skulle åka till solen, ville de förstås också göra det. Men vi föräldrar förklarade tålmodigt för dem att vi minsann skulle företa en mycket mer spännande resa än kompisarna - vår familj skulle åka till en gammal anrik kurort i Estland, där den ryske tsaren en gång i tiden vistats! Jag tror inte att kompisarna tyckte det lät så häftigt, men det kom att bli en otroligt minnesvärd resa för både oss och barnen!

När jag läser Sofi Oksanens prisbelönta bok Utrensning återupplever jag stora delar av vår Estlandsresa eftersom hennes bok utspelar sig på delvis på samma platser som vi besökte - landsbygden i västra Estland. Även tidsmässigt finns beröringspunkter: Oksanens berättelse utspelar sig i nutid samt under och efter 2-a världskriget. När vi en dag under vår vistelse i Estland reste över till Ormsö, en gammal svenskbygd, fick vi höra Gunnars historia. Gunnar hade flytt över till Sverige i båt vid krigsutbrottet -39 När vi träffade Gunnart vid färjeläget på väg tillbaka till fastlandet var det hans första återbesök på barndomsön. Han var omtumlad och hans berättelse berörde starkt! Faktiskt lika stark som Utrensning och de båda berättelserna tillsammans placerar Estland tydligt på min mentala karta.

I Utrensning möter vi Aliide, kvinnan som ägnat hela sitt vuxna liv åt att skydda den man hon förälskat sig i men som valt hennes syster till käresta. För att undkomma Stalins utrensning går svågern med Aliides hjälp under jorden. Aliide håller honom gömd på gården under många år. Som skydd för sin handling väljer Aliide att gifta sig med en man som är infiltratör (? det kan man fundera över när man läst färdigt boken). Systern deporteras till Sibirien. Livet i Stalins Estland gör Aliide hård och bitter. Hon har även tillfogat sina kära oöverkomliga sår och trots alla år som gått är Aliide fortfarande hatad av folket i byn. Förlåtelse finns inte (och när jag minns Gunnars berättelse kan jag förstå att det kan vara så).

När Aliide en dag finner en sargad ung flicka på sitt gårdstun, ger hon henne sin hjälp. Det ska visa sig att Aliide mött sin systers dotterdotter. Denna unga flicka är ett offer för dagens trafficking och har lyckats fly undan sina hallickar.

Aliide tecknas inte som en sympatisk person och jag har svårt att ursäkta hennes handlingar gentemot systern. Samtidigt är det omöjligt att förstå hur det var att leva under Stalins diktatur, så vem kan döma? När Aliide får en möjlighet att sona sina gärningar, tar hon den och återupprätar på så sätt sig själv som människa.