Pojken som levde med strutsar

I Västsahara pågår en över 30 år gammal konflikt. Jag minns namnet Polisario från min egen tonårstid. Nu har detta namn dykt upp i media igen - stridigheter mellan det ockuperade området och det ockuperande Marocko har åter blossat upp. Många västsaharier har i åratal levt i flyktingläger i Algeriet. När nu världens och Sveriges ögon åter riktas mot landet har en bok av Monica Zak aktualiserats.

2003 skrev Zak boken Pojken som levde med strutsar. Berättelsen lär, trots att det låter otroligt, bygga på en sann historia och utspelar sig i konfliktområdet. Det är en av få böcker i världen för unga som har Västsahara som miljö. För att stärka de ungas kulturella identitet och visa att åtminstone en del av omvärlden bryr sig, ska boken översättas till arabiska och delas ut bland unga i flyktinglägren. Initiativtagare är BiS (bibliotek i samhälle).

När jag samtidigt fann att denna bok var omnämnd i den nya boktipsboken för unga av Karna Nyström - 100 böcker att läsa innan du blir vuxen, bestämde jag mig för att läsa den.

Hadara lever med sin nomadfamilj i Saharaöknen. Han är sin mors första barn och endast två år gammal då han försvinner från henne under en sandstorm. Pojken adopteras av två strutsar, Hogg och Makoo. Han lär sig kommunicera med sin strutsfamilj och präglas av deras beteende. Men han blir också varse skillnaderna efterhand som han blir äldre. Någonstans inuti Hadara finns ett eko av en mammas sång, en kamels gungning och när Hadara stöter på människor för första gången - han är då cirka tolv år - anar han att han har levt ett annat liv.

Det mänskliga intrånget i pojkens liv sker i form av en jägare som visar sig vara en supande amerikan, Luke. När denne får syn på strutspojken inser att han kan göra sitt livs scoop. Luke återvänder till Amerika och lyckas få ett filmbolag att nappa på idén att göra film av historien. Han återvänder med hela produktionsteamet men lyckas faktiskt inte återfinna pojken, som har sina beskyddare. Däremot återfinner Hadara sin människofamilj och kommer efter hand att anpassa sig till ett liv bland människor.

Hadaras uppväxt tillsammans med strutsarna är kärleksfull och ömsint och berättelsen är ljuvlig att läsa. Hadara står på djurens sida gentemot människan och blir god vän med många av öknens vilda djur. Han råkar ut för många strapatser men hela tiden finns Hogg och Makoo där med sin kärlek och omsorg. Som läsare är det lätt att identifiera sig med Hadara, precis som jag i min barndom kände för Mowgli i Djungelboken.

Men visst låter det som en riktig skröna? Historien om pojken som levde med strutsar är känd bland västsaharier och när Monia Zak hade hört samma historia berättas från två olika håll, skrev hon en artikel i en tidning. När denna publicerats träffade hon två västsaharier som frågade om hon träffat Hadaris son när hon var på besök landet. Monica Zak återvände till Afrika och fann sonen Ahmedu Hadara i ett algeriskt flyktingläger. Hon fick en intervju med honom och därefter skrev hon boken.

En fantastisk historia väl värd att finna sina läsare!

Svenska för idioter

Eftersom jag aldrig läst något av av Mats Wahl, vilket inte alls känns bra, tog jag med mig Svenska för idioter hem över helgen. Efter halva boken kom jag på att jag visst läst författaren, kände igen berättarstil och tema - trasig pojke, föräldrar som sviker och vuxna som inte är vuxna.

Henke har börjat första ring - individuella programmet. Det är en kaotisk grupp även om de inte är så många. Klassföreståndaren är nyutexaminerad och full av engagemang. Hon ifrågasätts givetvis direkt men lyckas ändå få gruppen att gå med på att de tillsammans ska skriva en bok. Titeln blir klasskompisen Emmas förslag: Svenska för idioter, en titel som studierektorn sätter stopp för så den boken blir aldrig skriven av klassen, däremot av Henke och det är genom hans skrivande som läsaren får ta del av vad som sänkt Henke.

Henke lever med sin mamma, som ligger i sängen hela dagarna och röker och inget orkar ta sig för. Varför förstår vi efter ett tag - lillasyster Annie drunknade tre år tidigare. Efter den händelsen spårade Henke och hans mamma ur, var och en på sitt sätt, och nu är IV det enda program han kommer in på - han tillhör förlorarna i samhället, allt enligt gruppen själv. Henkes styvfar bor inte längre hos dem och han ska dessutom in på några månader. Henkes riktiga pappa har han aldrig träffat, så när denne en dag plötsligt dyker upp för att träffa sin son blir Henke urförbannad.

Henke vill inte se sig själv som förlorad, han kämpar med sin självbild och utmanar kompisarna. En händelse i matsalen leder till att Henke ställer upp i stadens buggtävling med skolans smartaste tjej - Elin på Natur. Han blir förälskad - oundvikligt. Kompisarna hånar honom - han fattar väl att en tjej från Natur aldrig skulle kunna nedlåta sig till att bli ihop med en från IV.

Den skolvärld som skildras är hård och brutal med killgäng som hotar och dominerar och den inspark som skildras är en katastrof inte minst för alla tjejer. Boken innehåller många intriger som inte går att redogöra för här. Det är en mörk berättelse men med ljusglimtar - fröken Johanna som vägar se klassen som förlorad och som faktiskt får några att fundera och Henkes mamma som lyckas komma på benen och öppna kiosken. Men det är mörkt - jantelagen styr ungdomarnas liv hur mycket Johanna än vill få dem att tro på sig själva och jobba mot denna förlamande lag. Jag lämnar berättelsen tyngd, de sista kapitlen är brutala och "skomakare bli vid din läst" råder. Trösten blir Henkes väg framåt. Jag skulle vilja veta hur det gick för dem alla - Kosken, Dragan, Saida...

Torsdagsbarn

Australiensisk landsbygd, 30-tal, fattigdom och en familj som kämpar mot omständigheter:

I Sonya Hartnetts Torsdagsbarn möter vi den 6-åriga flickan Harper Flute, som lever med sina föräldrar och syskon i ett fallfärdigt ruckel någonstans på den australiensiska landsbygden. Det är 30-tal, depression och mellankrigstid. Pappa har deltagit i 1-a världskriget, lyckats överleva men är märkt för livet. Pengar finns det inga, men när vi möter familjen finns en kärlek dem emellan trots alla umbäranden. En kärlek som dock sätts på hårda prov genom berättelsen och när pappan tar till flaskan rämnar nästan tillvaron totalt.

Vi möter Harper och hennes syskon samma dag som familjens yngste föds. Harper är barnvakt men glömmer att hålla Tin under uppsikt och den översvämmande floden får drar med sig lillebror. Tim räddas mirakulöst av en luftficka under en trädrot vid flodbanken. Kanske är det upplevelsen i kombination med att ha tvingats lämna sin mammas närhet till förmån för den nyfödde, som får pojken att ta sin tillflykt till ett liv under jord - bli en "grävare". Tin börjar gräva tunnlar, i början under huset men allteftersom åren går längre och längre bort. "Låt honom hållas" menar både mamman och pappan trots alla varningens ord. De hyser tilltro till sin lille pojke. Tin kommer att stanna under jord hela sin uppväxt och blir till sist förvildad. Ändå står han hela tiden i kontakt med sina syskon och det blir Tin som räddar äldsta systern undan en katastrof. Det blir också Tin som till sist förmår ge familjen ett drägligt liv.

Torsdagsbarn är en mörk bok men en flödande berättelse som gör den härlig att läsa. Berättelsens budskap? Inte helt tydligt vilket känns skönt. Jag tänker att föräldrarnas tillit, tillåtelse att låta Tin att stanna där han trivs - under mark, kan vara en fin bild av att respektera barnets behov och vilja. Men han stängs också ute från all gemenskap och blir allt mindre människa och alltmer vilddjur - ett sätt för Tin att överleva en omänsklig tillvaro som inget barn borde behöva ta till.