Ogräset frodas i min trädgård, för jag läser böcker! I den litterära trädgården har jag de senaste veckorna stött på ovanligt lite ogräs - berättelse efter berättelse slår ut i blom - kanske inte alltid en vacker blomma, men en färgstark en.
En alldeles underbar bok är Mikael Niemis Skjut apelsinen! När jag läser den, inser jag att Niemi har full koll på killar i övre tonåren, han känner min son bättre än jag själv gör.
Berättelsen handlar om att vara ung och osäker - att känna sig som en grå liten mus. Men att inte acceptera detta - att bestämma sig för att det är man själv som avgör om man ska förbli denna gråa mus eller börja ta plats bland människor man inte alltid gillar och som man även kan vara rädd för. Berättelsen handlar (förstås) om den där tonårsförälskelsen på håll i skolans snyggaste tjej och hur pinsamt det blir när hela skolan får ta del av nederlaget. Den handlar om den nitiske svenskläraren som vill få alla att gilla Strindberg. Och den handlar om mycket mer... Inget nytt under solen med dessa trådar, men sättet boken är skriven på! Den är bisarr, smart och dråplig. Den är allvarsam, ömsint och äcklig. Dessutom är den ruskigt aktuell.
Förvandlingen från en grå mus till en synlig ung man går bland annat via morsans fula städrock från 70-talet och en inkletad, dagbeständig snorkkråka på kinden plus flera andra handlingar som väcker uppmärksamhet, äckel och vrede hos "skitarna" - de elever som har rika föräldrar och som sätter normerna för vem som ska ha vilken plats i hierarkin.
Jag kan inte skriva denna bok rättvisa, den måste läsas! Sätt den i händerna på alla från tonår och uppåt, men framför allt till våra äldra tonårskillar, som inte är så där helt säkra på tillvaron. De kommer att känna igen sig, få sig några härliga skratt, sätta i halsen på slutet men inse att de inte är så ensamma som de kanske ibland tror. Jag ska köpa den till min son - jag vet precis (jag känner honom i alla fall lite) när i boken han kommer att ge upp ett härligt garv!
onsdag 23 juni 2010
söndag 20 juni 2010
Flickvännen
Jag har snabbläst Flickvännen av Karolina Ramqvist. Boken, som är Ramqvists debut tror jag, blev rätt omtalad när den kom ut 2009.
Min första känsla blir att jag läser Snabba Cash, fast det nu är flickvännerna som berättar. Men där den boken fokuserar mer på handling är Flickvännen långsam och fokuserar på två dagar fulla av motstridiga känslor. Det som är gemensamt för de båda böckerna är kriminaliteten, i den ena huvudmotiv, i den andra ram, och drogerna - det som allt kretsar kring i Lapidus bok men som i Flickvännen är en bisak, något flickvännerna tar till för att hålla ångesten stången då deras män är ute och rånar värdetransporter eller annat kul?
Handlingen utspelas i en värld som är mig helt främmande och som jag inte gillar att läsa om: en ytlig jetsetvärld där pengar och makt är det enda som räknas och där allt ansvar kan bortförklaras på det ena eller andra sättet, framför allt av de kriminella själva. Mer precist befinner vi oss i en lyxvilla vid en sjö, där Karin - flickvännen - precis lämnats ensam - John har dragit på ett av sina uppdrag.
Bakom denna yta finns i Flickvännen tvivel, ensamhet, ilska, behov av att känna att livet är på riktigt. Universella känslor med andra ord som gör att boken blir något mer, och som gör den rätt bra, faktiskt. Jag har ju alltid så svårt att fatta att det finns tjejer som vill leva sådana här liv, det är väl det som kan upplevas som provocerande med Ramqvists bok - tjejerna upplever inte sig själva som offer, de har valt sina liv. Mannen ger dem status och möjligheten till allt materiellt de kan önska sig, men priset blir total ensamhet, familjen bryter, grannarna kan man inte umgås med för de får inget ana, de gamla vännerna fungerar inte längre. Inte ens de andra "flickvännerna" går det att vara förtrolig med, maktbalansen måste uppräthållas och det du ger i ett förtroende kan snabbt vändas mot dig. Karin, bokens huvudperson, är ingen dum tjej och hon har läst på en del om förklaringar till kvinnors beteende men är hon beredd att förändra? Jag tycker mig kunna ana möjligheten till ändrad riktning mot slutet.
Det finns absolut saker att diskutera i den här boken!
Min första känsla blir att jag läser Snabba Cash, fast det nu är flickvännerna som berättar. Men där den boken fokuserar mer på handling är Flickvännen långsam och fokuserar på två dagar fulla av motstridiga känslor. Det som är gemensamt för de båda böckerna är kriminaliteten, i den ena huvudmotiv, i den andra ram, och drogerna - det som allt kretsar kring i Lapidus bok men som i Flickvännen är en bisak, något flickvännerna tar till för att hålla ångesten stången då deras män är ute och rånar värdetransporter eller annat kul?
Handlingen utspelas i en värld som är mig helt främmande och som jag inte gillar att läsa om: en ytlig jetsetvärld där pengar och makt är det enda som räknas och där allt ansvar kan bortförklaras på det ena eller andra sättet, framför allt av de kriminella själva. Mer precist befinner vi oss i en lyxvilla vid en sjö, där Karin - flickvännen - precis lämnats ensam - John har dragit på ett av sina uppdrag.
Bakom denna yta finns i Flickvännen tvivel, ensamhet, ilska, behov av att känna att livet är på riktigt. Universella känslor med andra ord som gör att boken blir något mer, och som gör den rätt bra, faktiskt. Jag har ju alltid så svårt att fatta att det finns tjejer som vill leva sådana här liv, det är väl det som kan upplevas som provocerande med Ramqvists bok - tjejerna upplever inte sig själva som offer, de har valt sina liv. Mannen ger dem status och möjligheten till allt materiellt de kan önska sig, men priset blir total ensamhet, familjen bryter, grannarna kan man inte umgås med för de får inget ana, de gamla vännerna fungerar inte längre. Inte ens de andra "flickvännerna" går det att vara förtrolig med, maktbalansen måste uppräthållas och det du ger i ett förtroende kan snabbt vändas mot dig. Karin, bokens huvudperson, är ingen dum tjej och hon har läst på en del om förklaringar till kvinnors beteende men är hon beredd att förändra? Jag tycker mig kunna ana möjligheten till ändrad riktning mot slutet.
Det finns absolut saker att diskutera i den här boken!
söndag 13 juni 2010
Lila hibiskus
Lila Hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman. Författaren fick sitt genombrott med romanen "En halv gul sol", som kom 2007. Nu i vår har hennes första roman getts ut på svenska. Lila hibiskus utspelar sig i nutidens Nigeria, och är i första hand en familjeskildring. I andra hand kommer miljön, som givetvis har betydelse, men den pennalism flickan och hennes bror utsätts för av pappan, skulle kunna äga rum var som helst i världen.
Kambili och hennes bror Jala har en mycket from katolsk pappa, Nigerian, omvänd till katolicism från hedendom, som han själv säger, i sin ungdom. Utåt sett är pappan mycket omtyckt och hjälpsam. Han är en rik man i sitt land men använder en stor del av sina pengar till välgörenhet. Ingen i familjens omgivning kan ana det famlijeförtryck i form av psyktiskt och fysiskt våld som sker inom hemmets väggar. Det blir faster Ifeoma, även hon katolik, men med en syn på gud som full av nåd, som blir Kambilas räddning till ett liv undan fadern. Men framför raäddas Kambili av fader Amadi, en ung präst, vän till fasterns familj, som tar sig an Kambili, och som väcker henne till liv - hon hittar sitt skratt och sina känslor, sitt självfötrtoende tack vara honom.
Boken knyter an till Achebes "Allt går sönder" utifrån det religiösa temat - vem har tolkningsrätt när det gäller gud? Kan västerlandets katolska tro leva sida vid sida med Nigerias ursprungsreligion? Fastern och kusinerna kan - farfar är "hedning" och en älskad man av sin dotter, avskydd för sin avgudadyrkan av sonen - Kambilas far. Papa kan det inte, ända in i döden förnekar han sin far. Han får betala det högsta priset, kan man nog konstatera.
Inte den bästa bok jag läst, men helt OK.
Kambili och hennes bror Jala har en mycket from katolsk pappa, Nigerian, omvänd till katolicism från hedendom, som han själv säger, i sin ungdom. Utåt sett är pappan mycket omtyckt och hjälpsam. Han är en rik man i sitt land men använder en stor del av sina pengar till välgörenhet. Ingen i familjens omgivning kan ana det famlijeförtryck i form av psyktiskt och fysiskt våld som sker inom hemmets väggar. Det blir faster Ifeoma, även hon katolik, men med en syn på gud som full av nåd, som blir Kambilas räddning till ett liv undan fadern. Men framför raäddas Kambili av fader Amadi, en ung präst, vän till fasterns familj, som tar sig an Kambili, och som väcker henne till liv - hon hittar sitt skratt och sina känslor, sitt självfötrtoende tack vara honom.
Boken knyter an till Achebes "Allt går sönder" utifrån det religiösa temat - vem har tolkningsrätt när det gäller gud? Kan västerlandets katolska tro leva sida vid sida med Nigerias ursprungsreligion? Fastern och kusinerna kan - farfar är "hedning" och en älskad man av sin dotter, avskydd för sin avgudadyrkan av sonen - Kambilas far. Papa kan det inte, ända in i döden förnekar han sin far. Han får betala det högsta priset, kan man nog konstatera.
Inte den bästa bok jag läst, men helt OK.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)