Sorgesång för Easterly

Petina Gappah har skrivit en novellsamling som precis översatts till svenska - Sorgesång för Easterly. Gappah kommer från Zimbabwe och samlingen är hennes debut. Novellerna låter oss möta zimbabwier från olika samhällsskikt och olika landsdelar. Där finns ambassadören som blivit skickad till Genève på sitt första uppdrag och blir lurad inpå bara skinnet på grund av ovana vid Internet. Där finns hembiträdet som enligt husbonden "är som alla andra hembiträden", dvs opålitlig, trots att hon ställt upp halva livet för familjen. Överklassen finner vi "I hjärtat av den gyllene triangeln", där männen håller sina andra fruar i det lilla huset på gården. Vi möter galenskapen i kåkstaden och den ständigt närvarande sjukdomen som ger spruckna skära läppar.

Novellerna flyter lätt och känns sakligt nyktra, sorliga en del, men aldrig sentimentala. Helt enkelt: så här är det i landet med en korrupt president, ofattbar inflation och AIDS som ständigt dödshot. Mitt i all tragik finns även humorn och bejakandet av livet.

Min enda fundering: Lyckas novellerna förändra min bild av ett land i Afrika? Har jag bytt glasögon efter genomläsningen? Nej, jag tror inte det. Frågan är om jag hade rätt par på näsan redan från början? Jag vet inte.

Gappah kommer till bokmässan i spetember. Jag hoppas att även jag kommer dit, kanske får jag svar då:)

Easter Parade

Har precis läst Richard Yates - Easter Parade. Boken är skriven 1976 och översatt till svenska först i år. För några år sedan övesattes hans genombrottsroman Revolutionary Road till svenska. Den boken är en av mina absoluta favoriter. Lika betagen är jag inte av Easter Parade.

Boken handlar om två systrar och deras självupptagna mamma. Vi följer dem från barndom till död. Den ena sÿstern gifter sig med i princip första kärleken och blir honom trogen livet igenom. Tre barn föds och växer upp, maken slår och hustrun blir alkoholist. Äktenskapet är heligt...

Den andra systern har oräkneliga förhållanden men hittar aldrig någon att binda sig vid. Eller - när hon gör det, går han tillbaka till sin tidigare, unga kvinna.

Det skulle kunna vara en tungläst, sorglig bok, men inte alls. Den flyter lätt men kryper aldrig inpå - ironiserar med en slags humor över människan och livet.

Mats Kempe skriver i sitt förord att Easter Parade är Yates mest helgjutna roman. Jag är inte person att avgöra detta, men Revolutionary Road lämnar mycket större avtryck i mig. Kempe skriver: " ...hans läsare ger oss läsare en litterär unik möjlighet att bli påminda om olika sidor av oss själva och börja granska dem i ett skoningslöst starkt lysrörssken. Yates skrev aldrig om några pinsamma andra som vi kan fjärma oss ifrån. Pinsamheten finns inom oss - den smärtsamma insikten om den egna illusoriska produktionen av vårt ego. Att läsa Richard Yates känns genant avslöjande och är samtidigt märkligt befriande."

Vilken bok av Yates man gillar bäst beror kanske på vilka genanta och befriande avslöjanden om en själv som böckerna ger - hur de träffar.