Förra sommaren läste jag min första bok av Haruki Murakami: "Norwegian Wood". Den skulle vara en av Murakamis mer lättillgängliga, så det kändes som en bra ingång till ett nytt författarskap. Jag tyckte mycket om den berättelsen, så när Bokcirkeln i P1 under våren tog sig an Fågeln som vrider upp världen - den bok som Murakami slog igenom med internationellt - ville jag förstås delta i läsning och samtal även om det för min del sker retroaktivt medelst podsändningar och kommentarer till deltagarnas tankar som bara når mig själv.
Fågeln som vrider upp världen är en knappt 750 sidor lång roman med många sidointriger som griper in i huvudpersonen Torus liv. Toru bor i Tokyo och är gift sedan sex år med Kumiko. Tillsammans har de katten med samma namn som Kumikos bror, Noburo Wataya - känd politiker. Katten har försvunnit och försvinner gör även ganska snart Kumiko. Hon har inlett en relation med en annan man, det är i alla fall vad hon låter meddela Toru. Detta kan Toru inte ta till sig och i tomheten efter Kumiko avstannar Torus liv som vattnet i en källa slutar flöda. In i berättelsen kommer en mängd olika och märkliga personer såsom Malta och Kreta Kano, Kanel och Muskot, samt den person som håller Toru kvar i verkligheten, den 16-åriga skolflickan Mei Kasahara.
I sin ensamhet tar Toru sin tillflykt till en tom brunn på en ödetomt mitt emot Mei Kasaharas hus. När han sitter i denna brunn får hans tankar kraft och han börjar se, se in i en parallell värld, ungefär som när man kan drömma sig till ett svar på ett problem. När Toru till sist lyckas lösa gåtan med Kumikos försvinnande och livet vänder, börjar vattnet i brunnen där Toru sitter att flöda och vattnet stiger snabbt...
Läsaren serveras en bit japansk krigshistoria: vissa delar i boken utspelar sig före och under 2-a världskriget med Japans annektering av Manchuriet och dess tillbakadragande efter det att atombomberna fällts. I dessa scenarion finns flera obehagliga skildringar, framför allt en av hur en människa flås levande. Den scenen var nästan omöjlig att komma igenom.
Berättelsens intrig är komplex, händelser i då- och nutid vävs samman med drömlika sekvenser. Centralt i berättelsen är vatten, ensamhet och hur då- och nutid ofta kan hänga samman på sätt vi inte kan ana. Allt är stramt och återhållsamt beskrivet. Känslor får läsaren i hög grad själv tillfoga berättelsen och det gör den spännande att prata om. Lite besviken på P1-s Bokcirkel är jag nog denna gång: jag tycker inte panelen tog tag i alla trådar, det blev lite för många kopplingar till deltagarnas egna erfarenheter. Sammantaget var boken klart läsvärd och trots omfånget aldrig tråkig. Det är ingen bok jag kommer att läsa om i nuläget men jag kommer att ge mig på fler böcker av Murakami.
Fågeln som vrider upp världen är en knappt 750 sidor lång roman med många sidointriger som griper in i huvudpersonen Torus liv. Toru bor i Tokyo och är gift sedan sex år med Kumiko. Tillsammans har de katten med samma namn som Kumikos bror, Noburo Wataya - känd politiker. Katten har försvunnit och försvinner gör även ganska snart Kumiko. Hon har inlett en relation med en annan man, det är i alla fall vad hon låter meddela Toru. Detta kan Toru inte ta till sig och i tomheten efter Kumiko avstannar Torus liv som vattnet i en källa slutar flöda. In i berättelsen kommer en mängd olika och märkliga personer såsom Malta och Kreta Kano, Kanel och Muskot, samt den person som håller Toru kvar i verkligheten, den 16-åriga skolflickan Mei Kasahara.
I sin ensamhet tar Toru sin tillflykt till en tom brunn på en ödetomt mitt emot Mei Kasaharas hus. När han sitter i denna brunn får hans tankar kraft och han börjar se, se in i en parallell värld, ungefär som när man kan drömma sig till ett svar på ett problem. När Toru till sist lyckas lösa gåtan med Kumikos försvinnande och livet vänder, börjar vattnet i brunnen där Toru sitter att flöda och vattnet stiger snabbt...
Läsaren serveras en bit japansk krigshistoria: vissa delar i boken utspelar sig före och under 2-a världskriget med Japans annektering av Manchuriet och dess tillbakadragande efter det att atombomberna fällts. I dessa scenarion finns flera obehagliga skildringar, framför allt en av hur en människa flås levande. Den scenen var nästan omöjlig att komma igenom.
Berättelsens intrig är komplex, händelser i då- och nutid vävs samman med drömlika sekvenser. Centralt i berättelsen är vatten, ensamhet och hur då- och nutid ofta kan hänga samman på sätt vi inte kan ana. Allt är stramt och återhållsamt beskrivet. Känslor får läsaren i hög grad själv tillfoga berättelsen och det gör den spännande att prata om. Lite besviken på P1-s Bokcirkel är jag nog denna gång: jag tycker inte panelen tog tag i alla trådar, det blev lite för många kopplingar till deltagarnas egna erfarenheter. Sammantaget var boken klart läsvärd och trots omfånget aldrig tråkig. Det är ingen bok jag kommer att läsa om i nuläget men jag kommer att ge mig på fler böcker av Murakami.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar