Borta bäst

Till på tisdag har vår bokcirkel i uppdrag att läsa Borta bäst av Sara Kadefors. Jag har gjort min läxa:)

Borta bäst är berättelsen om Sylvia - en mycket ensam kvinna som egentligen aldrig vetat vem hon innerst inne är. När vi möter henne bor hon i sin bil i dungen bakom Ikea. Det har hon gjort några månader. Sylvia gillar sin bil, den är det vackraste och bästa hon äger (vi förstår längre fram att den inte lär motsvara bokomslagets lilla Minicooper...). Att sova i en bil natt efter natt ger inte den bästa sömnen och kroppen tar stryk, så efter att ha fräschat till sig på Ikeas nystaädade toalett varje morgon, druckit kaffe som aldrig betalas i restaurangen, går Sylvia till sängavdelningen och provar sängar. Ofta somnar hon i någon av dem. Det går bra en tid men så en dag blir hon utkörd av en anställd som bevakat henne ett tag - att sova på Ikea går inte för sig!

Bilden av Sylvia träder fram allt eftersom men redan efter några sidor förstår vi att hon inte är någon "vanlig" uteliggare, tvärtom är hon raffinerat klädd, mån om sitt utseende och bär dyra märkeskläder. Det är hennes apparation som gör att hon klarar sig så länge, ingen misstänker att en välklädd kvinna i 40-årsåldern dricker kaffe utan att betala, "plankar" in i simhallen och stjäl mat och kläder framför ögonen på expedediter.

En dag när Sylvia är ute och kör plockar hon upp en liftare - Lisbeth. Det visar sig att Lisbeth har en ryggbänk i sin lägenhet som Sylvia till sin glädje får låna till sin onda rygg. Lisbeth har mycket annat också - en flott espressomaskin och pulver i garederoben... Här tar Sylvias liv en ny vändning: plötsligt möter hon människor hon tidigare föraktat- knarkare, kriminella och snart är hon själv involverad i Lisbets affärer och umgänge.

Berättelsen om Sylvia är väldigt bisarr, men den har sina poänger och sina diskussionsämnen. Bilden av bibliotekarien Astrid är ju ett ämne för sig..:) Bokens styrka är dramaturgin - förklaringarna till Sylvias val kommer allt eftersom läsningen fortskrider. Borta bäst är lättläst och underhållande trots sin tämligen dystra historia (fast vi skymtar ljuset i tunneln). Diskussionsämnen: Skuld, ansvar, utsida/insida, livsval.

Fågeln som vrider upp världen

Förra sommaren läste jag min första bok av Haruki Murakami: "Norwegian Wood". Den skulle vara en av Murakamis mer lättillgängliga, så det kändes som en bra ingång till ett nytt författarskap. Jag tyckte mycket om den berättelsen, så när Bokcirkeln i P1 under våren tog sig an Fågeln som vrider upp världen - den bok som Murakami slog igenom med internationellt - ville jag förstås delta i läsning och samtal även om det för min del sker retroaktivt medelst podsändningar och kommentarer till deltagarnas tankar som bara når mig själv.

Fågeln som vrider upp världen är en knappt 750 sidor lång roman med många sidointriger som griper in i huvudpersonen Torus liv. Toru bor i Tokyo och är gift sedan sex år med Kumiko. Tillsammans har de katten med samma namn som Kumikos bror, Noburo Wataya - känd politiker. Katten har försvunnit och försvinner gör även ganska snart Kumiko. Hon har inlett en relation med en annan man, det är i alla fall vad hon låter meddela Toru. Detta kan Toru inte ta till sig och i tomheten efter Kumiko avstannar Torus liv som vattnet i en källa slutar flöda. In i berättelsen kommer en mängd olika och märkliga personer såsom Malta och Kreta Kano, Kanel och Muskot, samt den person som håller Toru kvar i verkligheten, den 16-åriga skolflickan Mei Kasahara.

I sin ensamhet tar Toru sin tillflykt till en tom brunn på en ödetomt mitt emot Mei Kasaharas hus. När han sitter i denna brunn får hans tankar kraft och han börjar se, se in i en parallell värld, ungefär som när man kan drömma sig till ett svar på ett problem. När Toru till sist lyckas lösa gåtan med Kumikos försvinnande och livet vänder, börjar vattnet i brunnen där Toru sitter att flöda och vattnet stiger snabbt...

Läsaren serveras en bit japansk krigshistoria: vissa delar i boken utspelar sig före och under 2-a världskriget med Japans annektering av Manchuriet och dess tillbakadragande efter det att atombomberna fällts. I dessa scenarion finns flera obehagliga skildringar, framför allt en av hur en människa flås levande. Den scenen var nästan omöjlig att komma igenom.

Berättelsens intrig är komplex, händelser i då- och nutid vävs samman med drömlika sekvenser. Centralt i berättelsen är vatten, ensamhet och hur då- och nutid ofta kan hänga samman på sätt vi inte kan ana. Allt är stramt och återhållsamt beskrivet. Känslor får läsaren i hög grad själv tillfoga berättelsen och det gör den spännande att prata om. Lite besviken på P1-s Bokcirkel är jag nog denna gång: jag tycker inte panelen tog tag i alla trådar, det blev lite för många kopplingar till deltagarnas egna erfarenheter. Sammantaget var boken klart läsvärd och trots omfånget aldrig tråkig. Det är ingen bok jag kommer att läsa om i nuläget men jag kommer att ge mig på fler böcker av Murakami.

Snäcksamlarna

Jag har under flera år hårdnackat vägrat att ta mig an en bok med motivering att den inte är värd lästid. Att boken råkar vara en av mina väninnors absoluta favoritbok ( hon läser om den varje år)har spelat mindre roll, vi har ändå så olika läsinriktningar. Men när ytterligare en av mina vänner visade sig ha Snäcksamlarna liggande framme för att då och då läsa om några avsnitt, blev jag lite smått nyfiken. Denna väninna, fostrad i rysk litterär tradition, vad ser hon för kvaliteter i denna 80-talsbestseller, denna romantiska "saga"? Svaret har jag inte men jag har nu läst boken:)

Nej, i mitt tycke är det inte en bra bok, inte en berättelse som tillför nya tankar, idéer, funderingar och upplevelser. Boken är rakt igenom en schablon med förutsättningsbara händelser och med endimensionella karaktärer, antingen onda eller goda. Men, som förströelse fungerar den lika bra som en taskig deckare och som nedvarvning i början av en semester har den helt klart fyllt en funktion för mig. För att ha lite behållning valde jag den engelska utgåvan: brist på läsupplevelse kan uppvägas av språklig träning och det var bra.

I hadlingens centrum finns Penelope, en kvinna lite över de sextio som precis drabbats av en hjärtinfarkt. Penelope bor i ett litet hus i en by på den engelska landsbygden. Hennes tre vuxna (?) barn oroar sig för henne och försöker finna någon som kan se till mamma. Penelope själv är helt lugn. Antonia kommer att flytta in till Penelope men innan vi kommer så långt in i berättelsen, förflyttas vi i tid bakåt i olika omgångar och lär känna Antonias far Cosmo som har en relation med Olivia - Penelopes yngsta dotter. Denna del av berättelsen utspelar sig i ett paradis på Ibiza, där Olivia hittar lugnet och kärleken... Olivia är dock en karriärkvinna, så hon säger efter ett år nej till harmoni och tar sig tillbaka till London och en karriär inom modetidningsbranschen. Olivia är möjligtvis den karaktär som inte enbart tecknats som antingen god eller ond. Så är inte fallet vad gäller Penelopes andra två barn - äldsta dottern Nancy, mor till två vidriga barn, gift med en torr och trist jurist och endast intresserad av yta - och Noel - yngsta barnet, en spoling som lever på utseendet och högriskprojekt. Märkligt att Penelope - en så god och vän kvinna kan få tre så självupptagna barn!

Som läsare får vi också möte Penelope som ung och serveras (förstås) en superromantisk berättelse med 2-a världskriget som fond. Penelope träffar Ambrose, blir gravid och gifter sig. Allt blir fel och så gör Richard entré. Hans förband övar klättring i Cornwall och jag anar direkt(faktiskt hade jag rätt) att han kommer att bli sänd till landstingningen i Normandie. Frågan är bara om han ska dö eller överleva. Jag gissar på döden, och även det var rätt:) Tur för Richard, han får leva i Penelopes minne som det helgon han säkert inte var. Plattityderna radas upp som pärlor på ett radband! Och när Richard kommer Penelope till mötes i hennes dödsögonblick, då är berättelsen fulländad...

Men Snäcksamlarna då? Jo, Penelopes far var konstnär och efter år i glömska har hans verk börjat betinga ett mycket högt pris på auktioner. Giriga barn vill sälja och Penelope säljer! Inte Snäcksamlarna, den skänker hon till byns ateljé, där den en gång målats. Däremot säljer hon några andra verk som hon gömt för sin hemske make (den hon blev gravid med) under alla år, men som till sist lämnade henne för en annan kvinna. Problemet är bara att alla pengar hon får för verken inte kommer barnen till del i någon större utsträckning - vilken missräkning!

För mig har boken en starkare sida, skildringen av relationen mor - vuxna barn. Rosamund Pilcher har fått till några händelser/situationer i relationen mellan Penelope och hennes tre barn som jag tycker om. Penelope har fostrat sina barn och älskat dem och älskar dem fortfarande, men detta innebär inte per automatik att hon kan umgås med dem som vänner i vuxen ålder. En annan tänkvärd sentens i berättelsen är Penelopes tanke om att det bästa man som vuxen kan ge sina barn är att inte vara beroende av dem.

Jag funderar förstås över vad i berättelsen som mina vänninnor fallit så pladask för. I nuläget gissar jag bara men ska absolut fråga när tillfälle ges - är alldeles för nyfiken för att låta bli. Därefter åker boken in i bokhyllan bland böcker som jag inte kommer att läsa om:)