En dåre fri

I morgon börjar min semester och att ta med mig min senaste läsning in i ledighet var inget jag ville, så i går kväll läste jag klart Beate Grimsruds En dåre fri. Berättelsen handlar om Eli - en schizofren kvinna med en uppväxt som präglats av tvära kast mellan kärlek, våld och galenskap. Eli hör röster: förutom Eli själv bor Espen (Askeladd), Emil (i Lönneberga), Erik (den aggressive) och Eugen (prins) i henne. Rösterna flyttar in en efter en och styr Elis liv i långa perioder, perioder som resulterar i psykoser, bältesläggningar och tunga medicineringar. Mitt i detta kaos finns Elis oerhörda kreativitet och skaparkraft. Eli har en överlevnadsförmåga som är otrolig. Vänner finns, inte från början men allt eftersom. Och de hon får stannar kvar och finns där som stöd genom kris efter kris. Hur orkar de, tänker jag. Det måste vara Elis personlighet, hennes oerhörda generositet gentemot sin omgivning, må det vara nära vänner eller psykotiska medpatienter, som gör att de stannar kvar och älskar henne.

En berättelse om sinnessjukdom och psykvård skulle av självklara skäl kunna upplevas som tung, dyster, svart och utan hopp. Och det är en tung bok, men i En dåre fri löper ett stråk av ljus genom hela den livshistoria som är så komplicerad men så okomplicerat skriven. Kbt-teraputen som tar över behandlingen finns med i berätteslen från start - vi rör oss fram och tillbaka i Elis liv. Jag tror det är hans närvaro som gör att jag som läsare upplever ett hopp, ett hopp som så småningom även Eli när. Och det är därför jag orkar läsa boken.

Jag får en tankeställare (som vanligt): Hon är ju frisk också, Eli, mitt i sin sjukdom. Det är ju inte jag som behöver vara rädd, den sjuke har nog med sina egna rädslor.