Under lejonets blick

Etiopien är åter i fokus - den värsta torkan på 60 år har drabbat Afrikas horn. Det plingar till i mobilen - en fråga från Rädda Barnen: Vill du lämna ditt bidrag för Etiopiens barn? Lätt att åtgärda, men också ett sätt att köpa sitt samvete fritt. Hade jag lämnat mitt bidrag lika villigt om jag inte alldeles i dagarna haft Etiopien i fokus beroende av min bok? Det är inte säkert och det är skamligt. Men man kan också vända på det - vad bra att det skrivs böcker som sätter strålkastaren på världens alla länder och gör oss läsare lite mer uppmärksamma på världens orättvisor, men förhoppningsvis positivt resultat - öppnade ögon.

Under lejonets blick är en berätteles om inbördeskriget i Etiopien under 70-talet. Författare är Maaza Mengiste och det är hennes debut. Berättelsen handlar om en ganska välbärgad familj i huvudstaden Addis Abebea. Haliu är kirurg, en skicklig sådan, utbildad i väst. Har har två vuxna söner, Yonas och Dawid, och en fru som är mycket sjuk. När Hailus fru dör rämnar hans familj precis på samma sätt som landet Etiopien rämnar då militären tar makten och avsätter Kejsaren - Lejonet från Juda: Haile Sellassie. Målet är ett jämlikt Etiopien med marxismen som grund, men som på alla andra platser i världen (!) fungerar denna lära inte. Med inspiration och hjälp från Sovjetunionen, Nordkorea och Kuba inleds en period av skräckvälde där det gäller att välja sida för att överleva. Hailus son Dawid är för revolutionen men väljer, när han ser utvecklingen, att motarbeta militärdiktaturen. Övriga familjemedlemmar försöker först att hålla sig neutrala, inte ta aktiv ställning för någondera part - allt för att rädda sin egen livssituation. Men det går inte att hålla sig utanför och några allvarliga händelser tvingar alla familjemedlemmar att ta ställning, även om det innebär stor fara och nästan undergång för dem själva.

Berättelsen innehåller förfärliga tortyrscener, allra värst är skildringen av den grymhet den lilla pojken Berhande utsätts för - ofattbart. I den högst konkreta och vidriga skildringen av inbördeskrigets fasor smyger sig små poetiska rader in i texten, de blir som små andhål i en ofattbar verklighet.

Till 70-talets Chile, Vietnam och Kambodja lägger jag Etiopien. Somalia står på tur. En enda tröst finns det: det var inte bättre förr - bara annorlunda, som Bodil Malmsten brukar säga.

En dåre fri

I morgon börjar min semester och att ta med mig min senaste läsning in i ledighet var inget jag ville, så i går kväll läste jag klart Beate Grimsruds En dåre fri. Berättelsen handlar om Eli - en schizofren kvinna med en uppväxt som präglats av tvära kast mellan kärlek, våld och galenskap. Eli hör röster: förutom Eli själv bor Espen (Askeladd), Emil (i Lönneberga), Erik (den aggressive) och Eugen (prins) i henne. Rösterna flyttar in en efter en och styr Elis liv i långa perioder, perioder som resulterar i psykoser, bältesläggningar och tunga medicineringar. Mitt i detta kaos finns Elis oerhörda kreativitet och skaparkraft. Eli har en överlevnadsförmåga som är otrolig. Vänner finns, inte från början men allt eftersom. Och de hon får stannar kvar och finns där som stöd genom kris efter kris. Hur orkar de, tänker jag. Det måste vara Elis personlighet, hennes oerhörda generositet gentemot sin omgivning, må det vara nära vänner eller psykotiska medpatienter, som gör att de stannar kvar och älskar henne.

En berättelse om sinnessjukdom och psykvård skulle av självklara skäl kunna upplevas som tung, dyster, svart och utan hopp. Och det är en tung bok, men i En dåre fri löper ett stråk av ljus genom hela den livshistoria som är så komplicerad men så okomplicerat skriven. Kbt-teraputen som tar över behandlingen finns med i berätteslen från start - vi rör oss fram och tillbaka i Elis liv. Jag tror det är hans närvaro som gör att jag som läsare upplever ett hopp, ett hopp som så småningom även Eli när. Och det är därför jag orkar läsa boken.

Jag får en tankeställare (som vanligt): Hon är ju frisk också, Eli, mitt i sin sjukdom. Det är ju inte jag som behöver vara rädd, den sjuke har nog med sina egna rädslor.

The Help (Niceville)

När jag var som mest betagen av Dödssynden fick min kollega på jobbet ett boktips av en besökare - hon bara måste läsa Niceville. Den skulle vara bara så bra och enligt förlagstexten till och med utklassa min Dödssynden. Givetvis gick jag inte på det, men blev så klart nyfiken. Slog två flugor i en smäll och lånade hem Niceville på engelska (behöver träna) - The help av Kathryn Stockett.

Berättelsen utspelar sig i amerikanska södern i början av 60-talet. Rosa Parks har redan satt sig i bussen avsedd för "whites only", men i Mississippi regerar rasismen fortfarande. Vi möter tre kvinnor - två svarta hembiträden och en ung, vit farmarflicka - Skeeter som alla bor i samma område. Skeeter känner vagt till de andra två - de arbetar för hennes vänninor. Efter avslutade collegestudier flyttar Skeeter hem till gården igen och stöter på de gamla fördomarna. Men, något i henne har börjat förändras och på väg i sin egen frigörelse och mognad får hon också syn på förtryck och orättvisor. De tre kvinnorna kommer att ta hjälp av varandra och en vänskap utvecklas tvärs över alla barriärer.

Den är genialt skriven på så sätt att jag som läsare precis som Skeeter i början inte fattar allvaret, vilka konskekvenser deras vänskap kan få för de färgade hembiträdena. Att som färgad bli sedd med en vit kvinna kunde vara lika med döden - lynchning. Det fattar inte Skeeter förrän långt in i deras bekantskap. Jag var lika aningslös som Skeeter. Snyggt grepp eller bara en aningslös läsare?

Det är en helt underbar bok - en riktig bladvändare med lite feel-goodstuk trots det allvarliga ämnet. Nej, den slår inte Dödssynden, de två går inte att jämföra. Samma ämne men olika tid och helt olika berättelser. Toppenläsning på var sina sätt. Rekommenderas varmt!

Klassisk vårläsning

Långhelg i sommarstugan: Den unge Werthers lidande av Goethe blev läst - kom i nyutgåva för något år sedan. Satte inga spår, vågar man säga så..? Ändå kul att ha läst den!

Fann en tunn bok i den alltmer översvämmade sommarstugebokhyllan: bland gamla botanik-, och fågelhandböcker stod en liten pärla: Martin Birks ungdom av en favortiförfattare - Hjalmar Söderberg. Denna tunna lilla bok vet jag många fick läsa på gymnasiet. I efterhand har jag konstaterat att jag mest fick läsa textutdrag på den tiden, detta trots att magistern var lektor, latinare och värnade svenskämnets ställning. Så Martin Birk var en ny bekantskap för mig. Jag sörjer inte att jag väntat så många år - titeln k a n indikera att det är en ungdomsbok, men jag tycker nog det är en bok för medelåldern i lika hög grad om inte mer. Funderingen aktualiserar den ständiga diskussionen - ska en berättelse ha något att säga sin läsare eller ska den läsas för att den tillhör kulturarvet?

Jag har många svarta hål att fylla: För två månader sedan hade jag aldrig läst P-A Fogelström. Men det har jag gjort nu och den vann! Mina drömmars stad - en riktigt bra berättelse och aktuell på olika sätt. Väcker till och med min nyfikenhet på forna tiders Stockholm.

Henning och Martin Birk - samma tid, sååå olika liv! Och att det fortfarande är så...

Sist ut bland klassikerna var Det går an av C.J. L. Almqvist. En egentligen helt otrolig berättelse med tanke på att den är skriven 1838. Det är historien om den starka, självständiga och mogna Sara Widebäck och den lite oreflekterade, unge sergeanten Albert. De båda möts på en ångbåtsfärd på väg hem från Stockholm till Lidköping. Sara - en verklig förebild för den fria, medvetna och självständiga kvinnan. Inläsare av ljudboken är Gudrun Schyman, det fungerar riktigt bra.