Dödsynden

Jag har läst en alldeles underbar bok, så underbar att jag faktiskt läst den två gånger på raken med största njutning och det har väl aldrig hänt förut!

"To kill a mockingbird" är boken som så många verkar ha hört talas om, men i likhet med mig, aldrig har läst. Varför har jag inte riktigt förstått, men berättelsen måste ha varit, och är, i alla fall i USA , fortfarande stor. I Sverige har den kommit som pocketklassiker i vår, och eftersom jag snubblat över titeln vid flera tillfällen den senaste tiden, föreslog jag den som nästa bok i vår cirkel. Förslaget gick igenom och jag är så glad för det!

Dödssynden, som boken heter på svenska, är Harper Lees enda roman och belönades med Pulitzerpriset. Den kom ut 1960 och utspelar sig i Maycomb, Alabama, i mitten av 30-talet. En neger (så omnämns afro-amerikanerna i nyutgåvan och det måste nog vara så för autenciteten) har blivit anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Atticus - en välsedd advokat och omtyckt person i staden - är satt till att försvara honom och vi förstår ganska snart att han fått detta uppdrag för sin humana syn på människan, en syn som han dock inte delar med allt för många i staden.

Harper Lee använder första halvan av Dödssynden till att plantera en känsla för tiden, miljön och människorna i staden. Hon gör det genom att låta läsaren stifta bekantskap med familjen som består av Atticus, hans två barn, pojken Jem 11 år och dottern Scout 7 år samt hushållerskan Cal, Vi möter även de boende i kvarteret och några "från landet". I olika små episoder framträder Atticus som en förälder som står för tydliga normer och som behandlar sina barn med rättvisa, respekt och ödmjukhet. Barnens relationen till Atticus (de säger inte pappa) utrrycker Scout så här: "Jem och jag fann vår far tillfredsställande, han lekte med oss, läste högt för oss och behandlade oss med aktningsfull distans".

I boken är det Scouts röst vi hör, det är hon som beskriver allt som händer under de cirka två år som vi får följa dem. Scout är förresten en ljuvlig tjej, kavat så det står härliga till och med ett starkt rättspatos som är hårt åtgånget när Atticus domstolsmål är över. Fallet kommer att påverka henne och Jem i allra högsta grad.

Väldtäktsmålet är en av bokens två intriger, Lee låter en annan handling löpa parallellt:
Scouts och Jems värld är i berättelsens start ganska begränsad, de rör sig i kvarteret där de bor, och där - i ett av grannhusen - bor en riktigt spännande man, Boo Radley. Han är vuxen, men lever med sin mor och far och går aldrig ut! Han är sedan många år satt i husarrest på grund av en förseelse i sin ungdom. Ett fruktansvärt hårt straff som triggar Scout och Jem att tillsammans med deras sommarvän Dill försöka locka ut Boo. Deras högsta önskan är att få se denne märkliga varelse.

När jag läste boken första gången var det Atticus jag fastnade mest för: Vem skulle inte vilja vara en sådan förälder, en sådan människa? Atticus lever ett liv i aktning för alla andra, därigenom kan han även känna aktning för sig själv och det är hans viktigaste princip. Atticus pläderar i ord men inte minst i handling alla människors lika värde oavsett religion, hudfärg osv och det är förstås Atticus hållning som gjort boken till ett inlägg i rasdebatten.

Vid andra genomläsningen träder ytterligare ett budskap fram: Barns rätt till respekt och tilltro. Eftersom det är Scout som berättar hela historien blir det så synligt vad respekt och tillit betyder för ett barns tro på sig själv och sin syn på omvärlden. Och när världen vacklar, för det gör den och barndomens oskuld går förlorad, behövs den grundmurade tilltron till dem som betyder mest, i Scouts fall Atticus, Cal och Miss Maudie. Med deras hjälp kan hon hantera vuxenvärldens svekfullhet och förräderi.

Ausanna Alakoski skriver i förrdet till pocketutgåvan: "När jag stänger boken finner jag mig själv önska att Atticus Finch var alla barns förälder i hela världen [...]. Inte minst önskar jag att jag själv vågade vara Atticu Finch när det gäller."

Det finns så många saker att lyfta fram och diskutera i denna berättelse och jag vet att boken håller för fler omläsningar. Det ska bli spännande att höra vad cirkeldeltagarna tycker om valet. Jag håller i alla fall med Alakoski i hennes slutmening: Och fler författare borde kanske skriva en enda angelägen bok som förändrar världen i sin egen tid, istället för tio som får oss att slå ihjäl ett par timmar."

Sista resan till Phnom Penh

Frågan kom upp för några år sedan: hur kunde Jan Myrdal besöka Kambodja utan att se det mänskliga lidandet, den katastrof som Röda Khmererna åstadkommit? Jag funderade förstås när anklagelserna var aktuella och när jag så såg boken Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor väcktes min nyfikenhet. Jag ville dessutom ha lite bättre koll på vad som egentligen hände i Indokina under och efter Vietnamkriget.

Sista resan till Phnom Penh är sonen Jespers försök att förstå sin pappas handlingar. Pappa Someth var kambodjan. Som ung reste fadern till Paris för att studera. Han var kommunist och ville delta i motståndet mot USA och Sydvietnam för ett fritt, kommunistiskt Kambodja. Under sin vistelse i Paris träffade pappan Jespers mamma Marita - en svenska och tillsammans fick de sonen. Tanken var att hela familjen skulle återvända till Kambodja för att bygga upp landet under de Röda Khmererna, men familjen tilläts inte resa in, så först arbetade de på ambassaden i Östtyskland . Pappan tillbringade även en tid i Nordkorea, hela tiden förblindad av kommunismen och oförmögen att se indoktrineringen. Till sist lyckades så pappan få inresetillstånd men utan sin familj. Han valde att lämna dem - fosterlandets väl gick före sonens. När inga livstecken hördes ifrån pappa, reste Jespers mor till Kambodja med en delegation, antagligen den delegation som även Jan Myrdal ingick i. Inte heller Jesper mor såg vad som hände i landet och ingen information om hennes man kom henne till del . Som vuxen reser Jesper Huor själv till Kambodja - han måste försöka förstå sin pappas handlingar.

Det är intressant läsning - en lektion i 60- och 70-talshistoria. Själv minns jag diffust inslag på Rapport och Aktuellt om krigen i Indokina. Vietnamkriget var nästan slut när min omvärldsbevakning tog fart men kriget mellan Kambodja och Laos drog förbi i rutan och namn som Prins Sihanouk, Pol Pot och Röda Khmererna kändes igen. Kambodja hette ett tag Kampuchea och bytte namn igen... När jag nu fick chansen att läsa boken, trillade lite fler bitar på plats. Egentligen tycker jag inte heller att det är så märkligt att Myrdal och de övriga i delegationen inget såg, inget förstod. Människan kan blunda för det den inte kan föreställa sig ska finnas. Däremot beklagar jag å de starkaste oförmågan att ta avstånd när fasorna kommit i öppen dager!

Vill du, som jag, få lite bättre koll på Sydostasiens historia ur ett personligt perspektiv, läs gärna denna bok!