Bomull - en solkig historia

Jag borde veta, jag skäms att jag vet för lite men värst är att jag inte kommer att göra tillräckligt efter denna läsning!

Bomull - en solkig historia av Gunilla Ander tar oss med på en resa i nu- och dåtid, till bomullsfält i Uzbekistan, Benin och USA, till möten mellan rika länder och fattiga där kampen står mellan makthavare och utsatta arbetare. Vi får en lektion i slaveriet, gamla tidens OCH nuvarande där de rika länderna spelar ut u-ländernas möjligheter till odling, allt för egen vinning. USA och EU, jag skäms! Lösningen stavas eko och fair-tradebomull. Men hur lätt blir det? Nästan allt jag äger i klädväg och det innehåll jag har i mina"linneskåp" är gjort av bomull. Var ska jag handla? En sökning på webben ger vid handen en del webbshops och några fysiska affärer. Lösningen stavas antagligen bättre lite eko än ingen alls.

Boken är jätteintressant och inte alls extrem. Det känns som en bok vi alla borde läsa - allmänbildande helt enkelt! Och superviktigt. För det är bara om vi alla bryr oss som vi kan förhindra att sjuåringar tvingas ut på gigantiska bommulsfält i Uzbekistan där de faller ihop av utmattning eller att jordbrukare i Benin går en långsam död till mötes genom "självbesprutning" av dödliga bekämpningsmedel.

Tyvärr tror jag vägen är lång och jag får lite ångest. Det är förstås jobbigare att veta än att inte...

Igelkottens elegans

Eftersom den ligger högt på bibliotekens och boklådornas listor, Igelkottens elegans av Muriel Barbery fick boken bli bokcirkelns nästa läsutmaning. Dessutom hade en god vän redan för ett år sedan sagt mig att det här säkert var en bok för mig. Jag kommer inte att berätta för honom att jag läst den.

Vad renderar en bok stjärnstatus? Varför vill så många läsa Igelkottens elegans? Flera jag pratat med tycker att den är trög, inte många jublar och ropar: "bästa läsupplevelsen på länge".
Kan det vara så att författaren lyckas driva med de flesta av oss? VI är alla invånare i huset, vi tror oss veta att definiera vilken kultur som räknas, fast vi fattar egentligen inte så mycket. Hur många läsare är, i likhet med la concièrge René, bevandrade i fenomenologi, idealism, marxism osv? Men vi låtsas kanske och kämpar på och oj vilken bra bok, en bok för oss som vill definiera vad som är god litteratur, precis som husets invånare vill definiera och visa sig kulturellt bevandrade. Men vi och dom blir slagna på fingararna av en enkel kvinna från landet, autodidakt. Så kan det vara. Jag gillar den möjligheten till tolkning. Jag gillar också upplevelsen av flickan. När hon själv talar ger hon intryck av en brådmogen, smart och självständig tjej. När René beskriver henne i slutet av boken (när de båda lärt klänna varandra) står där en ganska blyg och oansenlig flicka, klädd i rosa. Vilka är vi egentligen - innanför skalet? Både René och Paloma har fastnat i sina roller. Det är bekvämt men livet har mer att erbjuda. För att bryta ett mönster kan man dock behöva hjälp. För Paloma och René stavas hjälpen Kakuro och med hans entré tar berättelsen äntligen fart.

Slutet, menade en av läsecikelns medlemmar, rimmar illa med "feel-good". Själv har jag inga problem med upplösningen. Allt annat hade blivit sockersött, helt enkelt.

En av oss såg filmen istället, den var helt ok:)

Summa summarum: En berättelse om att se bakom ytan, att famna livet när möjligheten ges, att våga nytt, våga bryta de mönster man gått in in, den roll man valt att spela. Livet är för kort. Satsa och du kan vinna men även försvinna. Värt risken. Budskapet ok, boken - nja!