Sista boken från Finistère

Bodil Malmsten, vad jag har längtat efter denna din bok! För fyra år sedan läste jag, på en väninnas inrådan, Priset på vatten i Finistère och blev fullständigt betagen. Poesin, klokheten, vreden, sorgen, allt, ja, betagen i allt utom möjligen i skildringen av trädgårdsarbetet. Jag gillar, till skillnad från författaren, inte trädgårdsarbete och kan inte namnet på en enda trädgårdsväxt i princip. Fast det var inga sidor eller rader jag hoppade över, hon skriver ju så fantastiskt om denna odling och grävning. Ja, så såld på Finistères vattenpriser blev jag, att jag tog en bilsemester till Bretagne för två somrar sedan. INTE för att snoka reda på var Bodil bodde, jag vet att veta hut, men jag ville gärna se landskapet. Vacker var det - Bretagne - en del av den atlantiska heden och därför även en del av mig. Bodils första bok om Finistère är en av väldigt få, som jag verkligen vill äga, och som får mig att låta lyrisk varje gång jag kommer in på denna författare och hennes böcker. Så, när jag på hennes blogg för ganska så långe sedan såg att sista boken från Finistère skulle komma ut, blev jag orolig av två anledningar: Varför ska det vara sista boken - ska hon flytta från sin älskade plats; Hur ska hon kunna skriva ytterligare en bok i samma toppklass?

Svaren på mina frågor har jag bara delvis.
Jag vet inte om hon verkligen flyttat: "Det misstag som läsaren av boken (den första) har gjort är att tro att trädgården finns och att jaget i boken är identiskt med mig som författare[..]" Hon har egentligen inte ens bott i Finistère - Finistère som ort finns inte - det är ett departement, fast alla som läst boken vill hälsa på henne i den lilla byn Finistère. En tanke som slår mig, när jag nu läser Sista boken från Finistère är att hon skriver denna för att bli kvitt alla som söker henne i hennes pittoreska hus i den pittoreska byn vid Atlanten. Att hon helt enkelt vill få lugn och ro och skriver in sin flytt i sina läsares hjärnor.
Den andra frågan - kommer Bodil Malmsten - den författare vars språk jag finner så otroligt vackert, att kunna skriva ytterligare en lika fantastisk roman? Nej, jag tycker inte det. Sista boken... är lika vackert skriven, men innehållsmässigt går den lite på tomgång (det var ingen vacker mening...). Det är först i slutet av boken som jag blir fast, faktiskt först när sju sidor återstår. Men då framträder hon för mig som den genialiska författare jag tycker hon är. Ett fantastiskt slut, mer kan jag inte avslöja nu. För övrigt innehåller även denna bok kloka tankar om världsläget och om den stora och den lilla människans plats i alltet.

Självklart rekommenderar jag den. Kanske kommer jag även att göra som bokens huvudperson gör i slutet. Frågan är bara om jag kommer att se tillbaka på min tid i samma situation med saknad i stället för med lättnad. Vore typiskt mig - man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Läs gärna Bodils blogg

Yacoubians hus

Bråttom, bråttom! Jag fick en bok jag reserverat med mig hem i början av veckan. Tid hade jag nu till helgen först och tid har jag tagit mig. Det har varit en härlig bok att läsa - Yacoubians hus av Alaa al-Aswany!

Handlingen utspelar sig i 90-talets Kairo, närmare bestämt i Yacoubians hus - ett stort komplex i kolonial stil efter en förebild i Quartier Latin - Paris. Vi får, likt luckorna i en adventskalender, lära känna några av husets hyresgäster, såväl de besuttna som de fattiga boende i plåtskjul på taket. Berättelsen flyter lätt och underhållande trots att den lyfter problem av dignitet - kvinnan som sexuellt objekt, homosexualitet, religiös fundamentalism som hämnd och tillflykt för de av samhället misshandlade, pengar och kontakter som enda väg att nå position i samhället.
Vi lär känna personerna lite i taget. Varje person presenteras först för sig, sedan rör sig handlingen fram och tillbaka mellan dem, med det för dem alla gemensamt att de är hyresgäster i samma hus. Ett stycke egyptisk nutidshistoria i underhållande form, dock aldrig banal.
Läs DN-s recension

Min typ brorsa

Nina, 16 år, bor med sin mamma Marie i Umeå. Mamma har genom en Internet-dejt träffat Tomas och blivit förälskad "på riktigt". Tomas, som bor med sina två söner Wille och Daniel i Luleå flyttar tillsammans med dem ner till Marie och Nina. Hela "nya" familjen flyttar till en gemensam lägenhet. Efter att ha levt ensam med mamma under många år, får Nina plötsligt två bröder - helt OK tycker hon.

Men det är inte helt enkelt att plötsligt leva familjeliv med två bröder som är i samma ålder och som man faktiskt kan bli kär i. Nina blir det - inte direkt, men efter några månader förstår hon att hon faktiskt är förälskad i ett av sina nya syskon. Hur ska Nina hantera detta? Inte får man bli kär i sin "låtsasbror"? Eller får man?

Min typ brorsa av Johanna Lindbäck är en vardagsnära bok om kärlek och vänskap och om balansen däremellan.

Försoning

Jobbade i lördags, trött när jag kom hem, för trött för att läsa. Hade dessutom ingen bok som lockade. Gick därför till Konsum och hyrde film. Fanns inte mycket som intresserade mig, men hittade ändå en. Det var en film baserad på en bok av Ian McEwan. Boken hade jag köpt som pocket i somras, hade också läst lite i den, men aldrig kommmit igång, så det kändes helt rätt att låna filmen. Ja - lite fuskigt kändes det ju, men fel är det ju inte... Min tidigare kollega har visat mig på författaren, som jag alltså kände till lite redan.

Upp i sängen, in med Försoning i datorn och jag var såld! Vilken otroligt bra handling! England strax före 2-a världskrigets utbrott. Klassiskt tema - ung överklasskvinna och tjänstekvinnas son blir förälskade i varandra. Den yngre, 13-åriga dottern i rika familjen, blir vittne till deras kärlek, men tolkar handlingar och ord utifrån sitt begränsade perspektiv (överklassbarn, puritanskt England, 30-tal). Hennes agerande, utifrån de slutsatser hon drar, får ödesdigra konsekvenser, som hon försöker sona resten av sitt liv.

Berättelsens handling är aldrig förutsägbar. Den väcker också många tankar om ansvar och skuld. En bra film/bok att prata om. Se den eller läsa den! Vacker musik dessutom!