Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian

Vattenskalle, tio fler tänder än vad som är normalt, närsynt och långsynt på samma gång, lång och mager men med händer och fötter som dasslock, stamning, läspning = miffo?!

Ja, så här beskriver huvudpersonen Junior sig själv i den delvis självupplevda berättelsen Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexey. Juniors alla handikapp gör att han har det minst sagt tufft i skolan, men han har åtminstone en kompis i Rowdy. Junior är Spokaneindian och lever med sin familj - mamma, pappa, storasyster och mormor - i ett indianreservat någonstans i Nordamerika. Livet i reservatet är tufft med hög arbetslöshet och mycket droger och indianerna står inte högt i kurs hos myndigheter och hos en stor del av den vita befolkningen. När Junior en dag i skolan får en lärobok i geometri, som hans mamma haft 30 år tidigare, blir han förbaskad och slänger boken i ansiktet på läraren. Nå'n måtta på diskriminering får det vara! Detta blir upptakten till Juniors nya liv utanför reservatet. Läraren tycker nämligen att Junior är begåvad och bör byta skola för att lyckas ta sig från reservatet och få en hyfsad framtid. Junior börjar i en "vit" skola och byter samtidigt till sitt andra namn, Arnold. Det blir en tuff tid. Junior-Arnold blir nu indian på "halvtid" och förlorar därmed sin ende vän Rowdy som tycker att Junior sviker. Samtidigt får Junior kämpa hårt för att bli accepterad i den nya skolan.

Denna bok är både rolig och sorglig och bygger på författarens egen uppväxt som just Spokaneindian. Den är skriven med mycket humor, men samtidigt skildrar den en hård verklighet och det är lätt att bli upprörd över livet i "rezzet" och de orättvisor berättelsen lyfter fram. Boken är rätt lätt att läsa och innehåller många bilder. Du kan läsa om författaren här.

Ett annat liv

Så kan jag sätta mig till den skara som läst P-O Enquists bok Ett annat liv. Den berör med sitt språk, sin styrka, sin ödmjukhet och sin melankoli. Jag tillhör dem som tror att vem som helst av oss kan sjunka till botten, beroende på omständigheter. Men vad är det som gör att några tar sig upp igen, andra inte? Livskraften, livsviljan, hur erövrar man den?